Sällan har det väl känts mera rätt att köpa en LP än som när jag köpte Mikael Wiehes Hemingwayland i onsdags. Jag hade gnolat på Det räcker nu ett par dagar, googlat låten och fått veta att den finns på skivan, och så hade jag lite tid över innan min mediskurs, parkerar bilen, går in i den nya affären på hörnet i centrum, ser att de har begagnade skivor i en back på golvet, bläddrar och hittar skivan direkt. Expediten prutar ned priset till två euro, skivan är i gott skick och från 1985. Klart att jag köper den!
Skivan behandlar läget i Sverige i medlet av 80-talet. Det är Hemingwayland, och man får söka med ljus och lykta efter de vänner som Dylan kallade samman på 60-talet i låten Times are a changin`. Man ser tecken på att de finns, men de har bytt förklädnad och Låtsas som ingenting (har hänt). Mellan de båda polerna misströstan och mod rör sig Wiehe på skivan. Han är dock ingen som ger sig, trots att många givit upp kampen. Och som sådan fungerar han bäst. Det räcker nu är en låt som representerar Wiehe som helhet: kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i Syd- och Centralamerika har alltid varit ett viktigt tema för honom. Men bäst gillar jag sista låten: Då är du farlig. Den ger alla som kämpar för sin rätt legitimitet och tro på sig själv. När man själv kanske misströstar, så får Mikael Wiehe en att tro på att det man gör är rätt: "Dom vill ha dig rädd och liten/ Dom vill ha dig undergiven." Men: "När du blir en som går till handling/ När det du kräver är ditt liv/ När du förenar dig med andra/ då kan det hända/ Då kan en värld förändras."
Det är bara det att alla lever i hemingwayland nu. När förtroendemannen på jobbet knackar i väggarna till ditt arbetsrum och säger "Easy come, easy go" om din arbetssituation, då vet man. Det är då man själv handlar rätt. Som nu, med Hemingwayland.
A-sida: I Want Candy
B-sida: King Kong
Bow Wow Wow var Sex Pistols-managern Malcolm McLarens nya projekt efter att Pistols lagt ned. Man kan väl lugnt säga att det var ganska så kommersiellt, med en sångerska som såg bra ut och som sjöng om att hon ville äta godis på stranden. Djungeltrummorna gör att det låter väldigt mycket Adam and The Ants om den här låten, som singlade upp till sjätte plats på de brittiska listorna. Men man häpnar över hur renons på betydelse allt är nu, efter att punken bränt slut på sitt krut. Elektropop kan väl det beskrivas som. Och Malcolm halkade väl senare in på afro, rap och square dance, som han försökte kombinera med popmusik. Singeln kom 1982.
A-sida: Everyday I Write The Book
B-sida: Heathen Town
1983 kom singeln Everyday I Write The Book med Elvis Costello och hans ursprungliga kompband. Låten minns jag, och då bara raden "Everyday I Write The Book". Mer kanske man inte behöver minnas, för i den raden ligger det mesta av finessen och magin i den här låten, kanske med tillägget: "I`m giving you a loving look..." Låten är en vardagligt finstämd kärleksförklaring till hur kärleken kan kombineras med konstnärskapet. Det var ju inte alltid så här friktionsfritt i Elvis Costellos liv, om man får tro hans självbiografi Unfaithful Music & Disappearing Inc. Han var primitivt självupptagen åtminstone i början av sin karriär, då han levde under starkt tryck från massmedia inte minst. Han for lite dit vinden och musiken förde honom. Bland annat hade han en lång och slitsam relation med sångerskan Cait O`Riordan från Pogues, där han knappast hittade sig själv, som i den här sången, där han skrev boken (eller var lycklig) varje dag. Men jag gillar Elvis Costellos personliga stil att göra rockballader, där han behåller mycket av det som var hans kännetecken i början, aggressiviteten och upproret, men får med det nya, kompromissandet och konstnärligheten.
A-sida: Uptown Girl
B-sida: Careless Talk
1983 kom Billy Joels singel Uptown Girl. På något vis fastnade den, trots att jag inte hade mycket aning om vem Billy Joel var. Inte heller visste jag vad låten handlade om. Nu vet jag att Billy Joel är en amerikansk musiker från New York, och att låten handlar om att han blivit kär i en flicka som kommer från de bättre stadsdelarna, up-town, medan han själv definierade sig som en downtown-boy. Här är gränsdragningen mellan bättre och sämre människor ganska tydlig, och sådan stämning blir det ju lätt just i städer, oberoende av storlek. Det är en kvalmig och förlegad bild av hur man definierrar människor utifrån var man bor. Men tyvärr känns det lika aktuellt idag, som för, låt oss säga, femtio år sedan. Det handlar om identitet, som befästs då rädslan och fördomarna får råda, t.ex. i en skola,eller på en arbetsplats. Det är en del av hur man pratar med varandra, hur man klär sig, vilka intressen man har osv. Så försöker ju också föräldrarna i viss mån skydda sina barn, och ge dem ett värde genom att säga att de tillhör en viss samhällsklass som tjänar si och så mycket, och bor i ett si och så fint hus. Alla de här känslorna väcks till liv när man hör låten Uptown Girl. Man tycker att det hör till det att bli vuxen att lämna stereotyper som de här bakom sig och se att vi människor är alla lika, oberoende av var vi kommer ifrån.
A-sida: Sunglasses
B-sida: Candy/ Alone
Tracy Ullman är en brittisk popsångerska som år 1984 fick en hit med sången Sunglasses, ursprungligen en låt av Skeeter Davis från 1965. Låten har alla ingredienser för en bra poplåt. Den är tre minuter lång, har en catchig refräng och en oförarglig text om solglasögon. I denna genre får den sällskap av bl.a. Solglasögon av Docent Död (1980) och The Future`s So Bright av Timbuk 3 (1986). Bra popsånger har en förmåga att bita sig fast i minnet och stanna kvar. Så gjorde den här låten också. Lite för sliskig för att kunna räknas till kategorin rock.
I början på sjuttiotalet lyssnade jag mycket på skivan som innebar min första bestående kontakt med rockmusik. Det var mammas skiva med blandad femtiotalsrock från 1972, med artister och låtar som gjorde ett outplånat intryck på den sjuåriga pojken. Där fanns de alla: Great Balls Of Fire, Highschool Confidential, Johnny B Goode, Rock And Roll Music, Long Tall Sally, Whole Lotta Shaking Going On och Sweet Little Sixteen. Tänk så mycket komprimerad energi man hade lyckats trycka in i den här 33-varvaren. Säg sedan att jag inte har rockrötter. Jo, de etablerades väl där och då. Och sedan dess har väl aldrig riktigt femtiotalsrocken lyckats släppa sitt grepp om mig, och det är jag glad och tacksam för. För: "Open up, a-honey, it´s your loverboy me that`s a-knocking/ Why don`t you listening to me, sugar? All the cats are at the high school rockin`/ Honey, get your boppin`shoes/ `Fore the jukebox blow the fuse/ Everybody hoppin`/ Everybody`s boppin`/ Boppin`at the high school hop."
EP:n med When The Going Gets Tuff, The Tuff Gets Going i olika versioner med Billy Ocean kom 1985. Jag minns inte att jag skulle ha hört så mycket på låten. Det var mera att en kompis brukade säga den här raden, när det var tufft läge, eller mest på skoj. Och så snappade jag upp det, som jag ofta sög, och suger; i mig ord som sägs vid ett visst tillfälle. Många är de låtar som jag endast hört nämnas genom att någon slängt ut en textrad. Ibland lyckas jag inte spåra vilken låt raden kommer ifrån, när jag så där 40 år senare försöker hitta den på internet. Och det är väl kanske fullt förståeligt? Så mycket om den här låten, att Billy Ocean är en brittisk soul/funk-artist, ursprungligen från Trinidad, och att han var störst just i mitten av 80-talet - och kanske då just med den här låten.
A-sida: Hello Old Friends
B-sida: All Our Past Times
Vet inte hur denna låt har överlevt från 1976 i något dunkelt skrymsle i mitt huvud, men plötsligt så var den bara där: "All our past times should be forgotten". Och att det var Eric Clapton som låg bakom den gjorde inte saken mindre. Tillsammans med Rick Danko då, basisten i The Band. Den sköra gitarristen Eric Clapton, med sitt dåliga självförtroende. Vad var det han egentligen sjöng om? En kärlek som försvinner ut genom dörren, och sedan är allt slut. Men förlåt oss alla den tid som varit, så att vi kanske kan börja om på nytt, kan man kanske tycka. Tempot i den här låten kommer definitivt från världens långsammaste rockband, The Band, men smärtan i rösten, och kanske i gitarrspelet, är Erics. Mycket bättre än sådana "Slowhand"-klassiker som See You In Heaven och Layla.
I november 1987 minns jag att jag såg på en intervju angående folkmusik i TV-programmet Jakobs stege. Orsa spelmän tillsammans med Benny Andersson spelade då modern svensk folkmusik och därefter intervjuades den finska dirigenten Esa-Pekka Salonen, Benny Andersson och Ulf Lundell om folkmusik. Esa-Pekka sade då att han tyckte att folkmusik är tråkigt och inte säger honom nånting, medan däremot Ulf Lundell menade att folkmusikens rötter betyder nästan allt för honom. Jag reagerade redan då på Salonens arroganta och elitistiska inställning. Det verkade enligt honom som den enda musiken som betyder något är den klassiskt komponerade musiken. Jag har även träffat på en elitistisk syn på rockmusik bland jazzmusiker, som menat att deras jazz är så pass komplicerad och kräver en sådan skicklighet, så att de lätt kan spela skjortan av alla rock- och popmusiker. Eller så har klassiskt skolade musiker pratat om rock ungefär som sådan där dunka-dunka. Detta skulle skänka oss en från ovan fastslagen hierarki med klassisk musik på topp, följt av jazzen, därefter all övrig populärmusik, med pardanserna först (typ tango, vals...), övrig dansmusik, och sedan sådant man inte behöver dansa till: pop och rock. Visor skulle antagligen hamna mellan dansmusik och poprocken. Här ser man en indelning enligt himmel och helvete-principen, med den gudstillvända musiken högst uppe och den närmast djävulen i helvetet längst ned. Oj, så medeltidsaktigt det här låter.
Jag hade en gång i en manskör i Åbo en dirigent som jag tror visste en hel del om musik. Han sade att man inte kan tävla i musik. Där håller jag fullständigt med honom. Inte heller kan man säga vilken musik som är bäst, finast eller vackrast, varken utgående från hur den låter eller hur pass skolad man ska vara för att spela den. Musik är kommunikation och upplevs subjektivt från individ till individ. Det handlar inte om hur bra du är på att läsa noter. T.ex. var jazzsaxofonisten Charlie Parker värdelös på noter, men nog kunde han spela i en värld där han alltid fick känna att han inte var lika mycket värd som de musiker som spelade klassiskt. Och faktum är ju att de klassiska skivorna är de som ingen vill ha i en affär som specialiserat sig på vinyl. Omvända världen eller publikens val? Säg det Esa-Pekka Salonen.
A-sida: Alabama Song
B-sida: Space Oddity
1980 gav Bowie ut den här singeln med Bertold Brechts Alabama Song. Kanske är släppet inspirerat av Bowies Berlinvistelse på 70-talet, Brecht var ju den östberlinske författaren som myntade uttrycket: Finnarna är ett folk som tiger på två språk. Ändå har jag för mig att Brecht gillade idén om ett östtyskland separerat från väst (rätta mig om jag har fel), och det här rimmar ju lite dåligt med Bowies kritik av Berlinmuren i Heroes. Men Alabama song, som även bandats in av The Doors, var ju med i en film, och kanske då att Bowie var skådespelare i filmen. Han gjorde ju några roller vid den här tiden, s.s. Elefantmannen (1980) på en teater på Broadway. texten i Alabama song är enkel och bra: "Oh show me the way to the next whiskey bar/ I tell you we must die". Det finns faktiskt ingen bättre låt att sjunga på när man en sen timma söker sig från krog till krog. Lite konstigt att Space Oddity finns på B-sidan. Men kanske Alabama song också skildrar någon form av isolation. Och i morgon ska jag se Thomas DiLevas hyllning till David Bowie här på Alandica i Mariehamn.