1984 släppte den svenska punkgruppen Asta Kask EP:n För Kung & Fosterland innehållande fyra låtar, däribland Mänsklig Existens. Den låten har bitit sig fast hos mig, med raden: "Mänskan förstör sin egen existens/ För vad mänskan kan göra finns det ingen gräns." En mycket lyckad punkrefräng! Asta Kask är från någon mindre stad i Sverige och har orkat hålla på till dags dato. Någon gång på nittiotalet minns jag att de vartill Åland och spelade på någon utomhuskonsert på Möckelö, dit jag var på väg, men som det aldrig blev att åka till. Varför skriver ingen längre texter som den här, om mäskans natur: "Vi börjar med att hata, vi lär oss det som små/ Vi slåss för våran rätt, som vi aldrig kommer få/ Vi placerar folk i grupper där dom tycks passa in/ Vi håller oss väl med överklassens svin." ?

Negro spirituals har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det var en typ av sånger som uppstod på bomullsplantagerna i de amerikanska sydstaterna när de svarta slavarna från Afrika sjöng om sina tunga levnadsvillkor samt om det liv som väntade i himlen efter döden. Musiken bygger liksom bluesen på en viss skala med upprepningar, men är i jämförelse med bluesen inte beroende av ackompanjemang. I jämförelse med gospelen som mest var kyrkomusik så är negro spirituals djupare och mera melankoliska. Jag gillar det avskalade i negro spiritualsmusiken. Det finns väl få andra låtar som så bra kan skildra känslan av ensamhet och utsatthet som en negro spiritual. De negro spirituals som följt mig genom åren är: Swing low, sweet chariot, Nowbody knows the troubles I`ve seen, Joshua fit the battle of Jerico, We shall overcome, Sometimes I feel like a motherless child, He`s got the whole world in his hand, Kumbaya, Down by the riverside, When the saints go marching in, This little light of mine, We shall not be moved, Go down Moses, Glory glory halleluja, Amazing grace, Give me that old time religion och Oh Lord what a morning.

A-sida: Stalin Wasn`t Stallin`

B-sida: Stalingrad

1980 släppte Robert Wyatt och Peter Blackman den här singeln på Rough Trade. A-sidans låt, som ursprungligen är en a capella-låt från 40-talet skriven av Willie Johnson, berättar om andra världskrigets slut och om uppgörelsen mellan de politiska ledarna efter striden om Berlin. Den handlar också om Hitlers pakt med djävulen. I Robert Wyatts up tempo-version blir satiren och humorn ännu mera tydlig. Sången fogar in sig i en brittisk slapstic-kabare-tradition, där texterna hos låtarna betyder minst lika mycket som musiken. Jag har inte hört sånger om andra världskrigets fasor tidigare, kanske såren ligger alltför nära i tiden, så den här låten kan vara ett tips till alla som är intresserade av krigshistoria. Att Robert Wyatt sjunger på cockney gör det satiriska draget bara än mer framträdande.

A-sida: Would I Lie To You

B-sida: Here Comes That Sinking Feeling

Det var en låt med ett beat som fastnade, och refrängen gick: Would i lie to you/ Would I lie to you honey/ Would I say something that was untrue/ Would I lie to you? Låten kom väl som vanligt till mig när jag körde bil till eller från jobbet. Kollade upp låten och det var en singel av Eurythmics från 1985. Egenligen är väl ingenting så typiskt mitten av 80-talet som just Eurythmics. Kan inte direkt säga att jag imponerades av Thorn in my side eller Talking to an angel eller av bandets smöriga image när de slog igenom med buller och bång, men Would I lie to you, tycker jag faktiskt är en ok låt. Fast videon är nog ganska så mainstream, speciellt har jag svårt med den skäggige gitarristens lite dryga stil.

När man läser MA Numminens faktaspäckade roman Tango är min passion slås man av hur utbrett tangointresset egentligen är och alltid har varit i Finland. När jag jobbade som lärare i Kotka under en lång period runt millennieskiftet överraskades jag av att mina äldre elever följde med tangomarknaden i Seinäjoki och gillade Jari Sillanpää. Saken var helt klart en fråga om identitet. Som finskspråkig identifierar många sig starkt med den folkliga underström som heter tango. Det är som med dansband i Sverige. Den enda tangoartist jag kände till på åttiotalet var Eino Grön, och då visste jag inte att han sjöng tango. Jag lade säkert hans namn på minne för att det påminde så mycket om Ebba Grön. Om man sedan vistas som musiker en längre tid i Finland så kommer namnen förr eller senare emot: Olavi Virta, Unto Mononen, Raimo Helismaa och Toivo Kärki. Det är också de här personerna som MA oftast nämner i sin bok. Han lyckas även bena ut hur de skiljer sig från varandra i stil och levnadsöde. På samma sätt som det finns typisk argentinsk tango så finns det även en finsk sådan. I Finland är man inte lika sofistikerad som i tangons hemland, utan här trampar man tango när man dansar. Om det är någon låt som tävlar med Vårt land om att bli Finlands nationalsång, så är det Satumaa av Unto Mononen.

A-sida: Morning Train (Nine to five)

B-sida: Moody (My Love)

1980 gav den skotska sångerskan ut låten Morning Train på singel. Morning Train är skriven av Florrie Palmer och skulle göra sig väldigt bra som en signaturmelodi till någon populär TV-serie. Det här är nämligen en låt som verkligen fastnar. Jag undrar om det inte var från något brittiskt humorprogram som jag snappade upp den. Om inte så skulle det förvåna mig storligt om inte någon någon gång gjort någon parodi på den. Jag gillar sången. Den är en liten pärla. Och den sjungs med fullaste övertygelse: "My baby takes the morning train/ He works from 9 to 5 and then/ He takes another home again/ To find me waitin`for him." Bara det att kalla sin man för "my baby"! Och vilken hjälte han ändå är. På fritiden hittar han på alla möjliga roliga aktiviteter för sin käraste, och får fullaste cred för det. Man kommer att tänka på Dolly Partons slagdänga från slutet av sjuttiotalet, Working 9 to 5. Nu är ju inte arbetsdagarna så långa mer - men om man räknar resorna med i bilden, t.ex. att fara med arbetarbussen, så skulle låten nästan kunna handla om mig.

I samband med att John Fogerty 1985 släppte albumet Centerfield, så släpptes även året innan en tolvtummare med fyra låtar, som bland annat innehöll I Saw It On T.V. Jag minns att jag någon gång vid den tiden stegade in i min vän skollärarens lägenhet i Geta och att just den här låten snurrade på skivtallriken. Det lät väldigt sextiotal tyckte jag, då utan att närmare lägga på minne vem det var som sjöng. Men det var ju han, bandledaren från Creedence Clearwater Revival (bandet som i stort sett alla musiker som spelade rock brukade säga att allting började med). Och det var sant - den rösten borde man inte glömma. Vem annan sjunger så ärligt, uppriktigt och rakt igenom berörande som John Fogerty? Man minns stuket på låtarna från sin barndom, då mina kusiner i Anymoones sjöng Lodi eller Have you ever seen the rain på någon klassdans i Övernäs lågstadium. John Fogerty, som jag senare själv åkte iväg på bokad bussresa Kotka-Helsingfors, för att uppleva på Hartwall-arenan. Så har jag i efterhand betalat tilbaka till de missade rockrötter jag saknat från sextiotalet. Och själva låten då? Här räknar Fogerty upp alla de händelser han i sin ungdom såg komma på TV, både krig, mord och sensationer. Och allt var ju sant: cause I saw it on TV.

För några år sedan hyrde jag ut mitt hus på ett årskontrakt till en musiker från Centralamerika. Han bröt kontraktet efter bara fyra månader och stack till Vasa, där han fått annat jobb, och lämnade en månads hyra samt vattenräkningen obetald. Inte nog med det. Han försökte även i en desperat sista åtgärd att få pengar att sälja mina möbler till ett par potentiella hyresgäster som han själv fixat fram och som han menade kunde ta över efter honom. Jag försökte få kontakt med musikern, efter att han stuckit, för att få honom att betala sluträkningen, men han struntade konsekvent i att besvara mina brev. Som pant för sitt dåliga samvete lämnade han en gammal soffa samt en flaska tequila (som jag hällde ut), samt garaget fullt av skräp, som någon annan än han fick rensa ut. Men han hade en viss musiksmak. Det märkte jag när jag gick igenom min skivsamling när jag flyttade tillbaka in i mitt hus. Man skulle tro att det var Los Paraguayos, Victor Jara och Gypsy Kings han var ute efter, men dem lät han vara ifred. Den enda spanskspråkiga skiva som försvann var Will The Wolf Survive med Los Lobos. Nej, det var speciellt reggae han gillade, och speciellt skivor med den brittiska dubgurun Dennis Bovell. Hans Brain Damage och Matumbis Point Of View, samt den jamaikanska gruppen Gladiators Naturality. Också Yellowmans Zunguzunggugu- zunguzeng och Dr. Alimantados Sons Of Thunder åkte all världens väg. Jag försökte fråga efter honom lite överallt när jag kom hem, ställen han kunde tänkas ha frekventerat, som Dinos musikbar, men inget napp. Om någon ser honom - han är lång och mörkhårig, med antydan till skäggstubb, och han bär en akustisk gitarr (samt några reggaeskivor) under armen - så får ni gärna kontakta mig.

A-sida: Soul Makossa

B-sida: Lily

Redan 1972 släppte den kamerunske saxofonisten Manu Dibango singeln med låten Soul Makossa, som kom att bli hans internationella genombrott. Låten har mixats om otaliga gånger efter det och getts ut i nyversioner, också av artisten själv. Jag vet inte i vilken version jag själv hörde den första gången, eller var det så att jag själv ägde något skivexemplar med låten? Jag vet bara att artistnamnet Manu Dibango plötsligt dök upp i huvudet och med honom direkt låttiteln Soul Makossa. I original så är det ganska lugna rytmer bakom manus fenomenala saxspelande, och inte mycket annan text än just raden Soul Makossa, som upprepas genom hela låten. man tänker direkt på en annan känd saxofonist från Afrika, nämligen Fela Kalakuti från Nigeria. Kanske ändå att Manu Dibango håller sig mera till jazzfunken, i jämförelse med Fela, som hade tyngre afrikanska rytmer i bagaget. Hur som helst vill jag hävda att Soul Makossa är en liten pärla, inte minst för den som gärna skulle vilja lyssna in sig på afrikansk musik.

A-sida: Amazin` Man

B-sida: Findin` De Lady

Under artistnamnet Idi Amin gav den engelske satirikern John Bird år 1975 ut den här singeln som drev med den ugandiska diktatorn Idi Amin. Här imiterar han Idi Amin som får skryta om sig själv och om hur bra han är. Inte för att jag vet hur Idi Amin lät, men jag kan tänka mig att det var ungefär så här - om han var på gott humör. Sanningen att säga var han ju en grym massmördare. Men jag gillar den engelska satirgenren, som även fungerar inom musiken. Och jag minns att den här låten på sin tid fick stor spridning. Så stor att det kom en svensk version, som gick ungefär att "Idi Idi Idi Amin/ Ingen är som han/ Han är bäst i stan" eller något ditåt. Förutom texten så är melodin och rytmen väldigt bra. Skulle gärna höra något liknande om Kim Jong Un.