Ett av de mest långlivade kultbanden inom rocken är väl Kiss. Redan på sjuttiotalet minns jag den otroliga vurm som detta band skapade omkring sig. Var och varannan yngling samlade väl då på posters med Gene Simons och grabbarna samt diskuterade vem av rollfigurerna i bandet som var häfigast, var det Gene med tungan, blodet och eldsprutandet eller var det månne någon annan. Det var så mycket mera än rock - enligt devisen som gäller för många hårdrocksfans fortfarande: hälften är scenshow, hälften är musik. Den enda låt jag känner till med bandet är Ladies Room, som jag minns sjöngs med en djup basröst, av, möjligen, den eldsprutande draken. Även idag ser jag personer i min ålder som har en etablerad position i samhället som kan komma till jobbet med en Kiss-tröja (likadant gäller Ramones). Men tyvärr räcker det bara med att man tittar lite extra länge på tröjan för att de ska lämna den hemma i fortsättningen (har de möjligen ett Kiss-altare i sovrummet som de hemligt knäböjer vid innan läggdags?). Ja, det enda jag fick ut av Kiss-vurmen var att de likt Fantomen inte ville avslöja sitt ansikte. Men så var de ju ändå där i någon veckotidning sedan under sina riktiga identiteter, och jag fick se hur de såg ut bakom maskerna. Men inte dog jag för det. 

A-sida: Bette Davis Eyes

B-sida: Miss You Tonite

Kim Carnes är en sångerska från Kalifornien, som fick en hit med låten Bette Davis Eyes 1981. Sången, som ursprungligen skrevs av Donna Weiss och Jackie Deshannon 1974, berättar om den franska skådespelaren Bette Davis ögon. De lär ha haft en stark suggestiv kraft som som säkert blev många unga casanovors öde. Låten är rätt typisk för det tidiga åttiotalet med glassiga syntslingor till ett tajt rockbeat, helt enkelt ett framgångsrikt sätt att göra om en gammal och bortglömd sång. Att sedan Carnes sjunger med en röst som påminner om en kvinnlig Rod Stewart gör inte saken sämre. Men på något vis kan jag se genom dimridåerna att Kim Carnes inte är en artist som hade tillräckligt med egen personalitet för att göra något större. Det blir lite poserande över det hela. Annat hade det varit om hon gjort en egen låt som istället för Bette Davis handlat om den svarta funkexplosionen Betty Davis, som jag av någon konstig anledning helt missat. Eller kanske Gary Gilmores Eyes - fast den var ju redan skriven då.

A-sida: Running Free

B-sida: Burning Ambitions

Av alla hårdrocksband då i början i 80-talet så var säkert på basen av alla tygdekaler på jeansjacksryggar man kunde räkna på Åland Iron Maiden ett av de absolut mest populära. Och visst hörde jag låten Running Free redan då, utan att kunna koppla det till just denna skara fotbollsälskande engelsmän. Nu lyssnar jag på den igen och märker att låten är helt ok. Den har ett hårt trumkomp genom hela låten och en sektion där sologitarren inte alls flippar ut för mycket. Kort sagt: jordnära heavy med en sång som berättar om viljan att vara frigjord från alla yttre bojor. Jag som trodde att många åkte på deras konserter främst på grund av scenmonstret Eddie. Nu vet jag bättre. Och inte blir bandet heller sämre av att det spelade en fotbollsmatch mot IFK Mariehamn någon gång på 90-talet. Minns inte vem som vann. Singeln kom 1980.

Det känns viktigt att kommentera bandet Dexys Midnight Runners från Birmingham i England, som 1980 gav ut albumet Searching for the Young Soul Rebels, och i och med detta kom in med ett helt nytt sound i den brittiska popen. De kombinerade sin brassbaserade storbandssoul med känslig sång och texter som kändes så litterära att de kunde varit skrivna av en litteraturstuderande vid Camebridge. Det var uppräkningar av välkända engelskspråkiga poeter med en appell till det unga gardets känsliga soulrebeller. Musikaliskt hade trombon, trumpet och saxsektionen minst lika stor inflytelse som bas, trummor och gitarr. Men det var också sångaren och frontfiguren Kevin Rowlands närmast kvidande sång, som man lyssnade till. Där fanns både passion, vilja och en massa undertryckt vrede eller frustration. Jag hade skivan, liksom många andra vid den här tiden, och förstod att det var en klassiker redan då. Innan jag gjorde mig av med den i samband med pengaproblemen. Som så många brittiska band var Dexys noga med att marknadsföra sig även stilmässigt. 1980 klädde man sig i jeans, svarta bomberjackor och munkmössa. Märkligt sedan att det blev något slag av keltiskt zigenarstuk 1982 i.o.m. att Too-Rye-Eye utkom. För trots att Dexys tog sig in på listorna då var den skivan inte alls lika bra som den första.

A-sida: Start Me Up

B-sida: No Use In Crying

1981 kom singeln Start Me Up med Rolling Stones. Före det vet jag inte riktigt när stenarna hade haft en riktig hit. Minns när min rock-kusin gnolade på en massa Rolling Stones-låtar och sade att han hade rockrötter. De rockrötter som jag möjligen saknade, eller åtminstone: det var inte samma rockrötter som han hade. För jag hade i det närmaste hoppat över hela sextiotalet, med undantag för Beatles och Dylan. Under punkeran i England var Rolling Stones-gubbarna närmast en spottkopp och ett skällsord, även fast några av punkbanden kanske senare tog sitt förnuft till fånga. Och, om punken var en ny kraft som stormade in runt 1977, så förpassades väl Stones närmast till en förlegad rockmyt med drogmissbruk och överdådigt leverne. Men kanske det var före Mick Jagger började jogga dagligen i Hyde Park? Och i videon till Start Me Up ser han sannerligen ut att vara i god form. Det här är en låt som ofta fått vara första låt på Rolling Stones konserter, och som garanterat tänder publiken. För det är redan från början en närmast klassisk rocklåt, i stil med Satisfaction och Honky Tonk Woman. Vilket beat alltså! Från 80-talet minns jag bara låten Neighbors till, som Stones komponerade, och efter det ingenting. Men vadå, det finns låtar så det räcker, för detta, nu världens mest klassiska, och fortfarande aktiva, rockband.

1984 släppte Peffan-i-vasa-orienterade rockbandet Victor Hurmio & Fetknopparna ut en EP med fem låtar. En av låtarna hette AIDS. AIDS var ett gissel som låg i tiden och som skövlade sina offer, främst i de större städerna. Det förskräckliga med farsoten kunde inte hindra Victor Hurmio och hans kumpaner att ännu en gång ta ett humoristiskt grepp om hela saken. Det må vad att låten nuförtiden är utrensad från alla Spotify- och You Tube-listor, men jag minns att en kompis spelade låten för mig hemma hos sig. Raden: "Han hade A I D S, han hade aids" framfördes med just den komiska pondus som kom att bli bandets kännetecken. Tydligen var ingenting för allvarligt för att skämtas om för dessa pedagogikrockare med solglasögon och svarta kavajer. De hade också en låt som gick: "Nej nej, jag spelar inte squash", där de menar att den bästa motionen får man i sängen. Så var humorn på den tiden i den lilla byn Evitskog i västra Nyland i Finland.

A-sida: Down Under

B-sida: Crazy

Australiensisk rock har för mig nästan bara förknippats med att jag visste att AC/DC kom därifrån. Och sedan att en utbyteselev från down under undrade om jag hört talas om The Laughing Clowns. Men det var innan jag hörde Men At Works promotionlåt Down Under, som riktigt lyfter fram Australien på rockkartan. Jag levat med en konstig uppfattning om Australien som ett kulturlöst land fyllt med öken och får. Men egentligen har väl allt som jag kommit i kontakt med därifrån, från INXS till Crocodile Dundee varit trevligt och välkomnande. Så tror jag människorna är där med, eller som Men At Work sjunger, "Do you come from the land down under/ Where women glow and men plunder". Låten är så positiv och medryckande så att man har svårt att låta bli att boka en direkt flygbiljett till denna kontinent genast. Men att allt som kommer därifrån inte är lika glammigt är väl Nick Cave ett utmärkt exempel på. Eller kanske han fick sina första rynkor i pannan och påsar under ögonen då han bodde i Berlin i början av 80-talet? Men som sagt Australien levererar (goda produkter). Singeln kom ut 1981.

A-sida: Don`t Wake The Lion

B-sida: Don`t Wake The Lion (Version)

Don`t Wake The Lion är en singel med den jamaikanska sångtrion The Itals från år 1978. Låten är rootsreggae av bästa slag med sköna sångharmonier och piggt bubblande reggaerytmgryta i kompet. Texten uppmanar till att inte väcka det sovande lejonet, som du kan äta upp dig, så att det bara blir en benhög kvar. Man bör komma ihåg att lejonet är en symbol för His Imperial Majesty himself king Haile Selassie i rastatron, samtidigt som det är ett djur som förknippas med det förlorade hemlandet Afrika. Vet inte hur jag kom över låten, som är en riktig reggaeklassiker. Säkert har jag bandat den på någon kassett. Sida B är en version av samma låt med The Revolutionaries. 

Prins hatt i underjorden var en teaterpjäs jag var med i då jag var elev på Ålands folkhögskola och var med i skolans dramagrupp. Speciellt med den pjäsen var att jag fick göra lite musik och text till den. Det var inte mycket, bara någon snutt på gitarr och text till det. Men ändå: jag tror att det var första gången som jag uppträdde med något egetproducerat. Vi turnerade med pjäsen till skolor på Åland. Så började min karriär som artist. Jag tackade inte nej när någon bad mig spela en trudelutt på flöjt inför publik, trots att jag var nervös så att tvärflöjten skakade. Man jag vande mig. Som avslutningsprojekt på folkhögskolan valde jag att skriva fyra egna sånger, som jag framförde till gitarr och munspel, som en annan Pålsböles Bob Dylan, inför mina kurskamrater. Ultimatum kom in i bilden och jag fick en plats i bandet. Jag åkte till Danmark och studerade musik en höst - jag uppträdde där också. Med band, med karnevalspex, och med större grupp - en gång mimade jag på scen med min flöjt inför storpublik, eftersom jag omöjligt kunde lära mig melodin. Sedan dess har jag uppträtt med musik i olika former (skrivit hyllningssånger till vänner och kollegor, haft rockband, bandat själv, sjungit i körer, andra teatergrejor, gjort projekt med eleverna...osv). Men om det inte började hemma med brorsan på Scheffersgränd så var det på folkis, och med Prins hatt, sagan som fick musik av Musikteatergruppen Oktober år 1980. 

1982 kom albumet Gluggamynd med det färiska bandet Glataðu spælimenninir ut. Året därpå gick jag i Ålands folkhögskola och på tredje årskursen fanns en flicka från Torshavn på Färöarna med. Hon lyssnade mycket på skivan, speciellt när hon hade hemlängtan, och hon bandade skivan på kassett åt mig. Något år senare var jag med ett par kompisar från skolan och hälsade på henne på Färöarna en sommarvecka. Då köpte jag LP:n på kassett. Det är något typiskt färiskt över den här musiken, trots att det inte är kvaddans. Tvärtom är det rätt modern och lättillgänglig poprockvisa med sköna harmonier och fina gitarr- och flöjtsolon a la progg. Texterna är på färiska så jag förstår inte så mycket, men låten Selatrað 8. Juli 1626 är antagligen en känd folkvisa, för jag har hittat den i en sångantologi. Så långt räcker min skandinaviska till att jag kan uttyda raden: "Ge oss i dag vår dagliga bröd. Hjälp oss kristus Guds son." När jag lyssnar på skivan väcker det minnen av besöket på Färöarna till liv.