När jag gick i högstadiet i decennieskiftet mot 80-talet, så tyckte våra lärare att vi skulle gå och se den kristna rockmusikalen Jesus Christ Superstar på Bio Savoy. Sagt och gjort i bästa kristliga anda bänkade vi oss för att se filmen, som kanske var lite annorlunda i jämförelse med de Hasse & Tage & Gösta Ekman-produktioner vi tidigare tvingats se. Kanske passade filmen utmärkt in i läroplanen för religionsundervisningen, trots sin rockiga musik. Ett annat band som, om jag minns det rätt, sponsrades, eller marknadsfördes, av skolan var det svenska, kristna hårdrocksbandet Jerusalem, som uppträdde på Idrottsgården vid den här tiden. Det kan vara att den konserten var en av mina allra första rockkonserter. Inte minns jag att jag skulle ha gillat det så speciellt, och kanske anade jag instinktivt rätt, redan då. Nuförtiden förknippas bandet Jerusalem mest med spelningar för Sverigedemokraterna och inskränkt fundamentalism. Att inte våra lärare kunde ana det redan då, under sjuttiotalets liberala skolepok. Nej, tacka vet jag U2:s (en annan kristen rockgrupp) ställningstagande mot Jimmie Åkesson och SD.
On With The Action med Stockholmsbandet Wasa Express var en LP från 1978 som jag bandade av min kusin någon gång våren 1980. Skivan ger en bra bild av hur tung rak rock med experimentiella undertoner kunde låta i slutet av 70-talet. Bandet har bra ös på men kommer in på hårdrock och fusion, vilket resulterar i långa låtar utan sång, men med en del långa gitarrsolon. Mest minns man väl skivan för att det finns en version av den gamla rockklassikern från 1965, California Sun, där. Och den gör Wasa Express bra. Kanske man kunde beskriva bandet som ett progressivt rockband med engelska mått mätt, men utan något som helst samhällsengagemang. Kanske som att titta på regalskeppet Wasa i ett stort akvarium - någonting tungt och sjunket, som inte rör så mycket på sig, där små vackra fiskar simmar omkring - så kan väl den här musiken bäst beskrivas.
Den tredje delen av trion The Wailers var Peter Tosh. Han var den som först lärde sig spela gitarr, och som också sade sig ha lärt Bob Marley detta. Peter var trions mest kompromisslösa och revolutionära hjul. Där Bob var väldigt inriktad på att trion skulle slå, Bunny var den meditativa själen, så var Peter den som gnisslade mest över alla kompromisser han behövde ta. Han ville tidigt ha en solokarriär. Då det var viktigt för Bob att vara en talesperson för freden på Jamaika och bjöd upp de två rivaliserande politiska ledarna på ön på scenen 1978 under en fredskonsert som han bjöd alla på gratis, så stod Peter i skuggan av detta, och gjorde något uttalande som gick stick i stäv med allting. Hans mod imponerade på Mick Jagger i Rolling Stones som blev reggaefrälst. Men Peters ståndaktighet blev t.o.m. "Too hot to handle" för rollarna med. Peter Tosh har alltid trott på kamp och aktion. Hans fjärde studioalbum Mystic Man från 1979 med Sly & Robbie i rytmsektionen genomsyras av det som är typiskt för Tosh - tro på förändring samt en djup rastareligiositet, som nuförtiden gått förlorad i den jamaikanska reggaeindustrin. Peter Tosh sjunger med mörk röst, t.ex. "The day the dollar die/ It`s gonna be nice". Några av låtarna är gamla Wailers-låtar, t.ex. Can`t You See. Min personliga favorit är nog "Crystal Ball". Lite som reggaens svar på Dylans "A Hard Rain`s Gonna Fall". Peter Tosh mördades brutalt i sitt hus av några gevärsmän 1987.
LP:n Two Bad DJ med DJ-duon Clint Eastwood och General Saint var säkert rätt så hett stoff i Jamaikas dancehalls då den kom 1981. Åtminstone vräker duon på så det räcker, mycket är vridna storys om hur farligt det är att uppehålla sig på kyrkogårdar efter mörkrets inbrott, i låten Talk About Run, eller om att sitta med sin tjej på skolgården, i Sweet Sweet Matilda. Ibland försöker man dock ta ställning, t.ex. i det orättvisa att någon sitter i fängelse och andra inte (Special Request To All Prisoners) eller i det meningslösa i att kriga (Can´t Take Another World War). Man kan notera hur manchauvistiska texterna är, t.ex. Gals Pon The Front Line (om hur tjejerna i första raden gillar att visa upp sig, men knappast kan klara något hemarbete). Det är mycket "Oink!", "Right!" och "Go Deh!" på de rätta ställena som det skulle vara i toasten på den här tiden. Självförtroende fattas inte duon, som gärna marknadsför sig själv och sin syssla, som i Hey Mr. DJ. Den mest realistiska låten är väl Tribute To General Echo, en sång om en jamaikansk DJ som blev skjuten. Ja, jag lyssnade nog på den här dancehall-klassikern när den kom. Om inte, så hörde jag i varje fall Talk About Run på radion.
A-sida: Sweetest Tabu
B-sida: You`re Not The Man
Den brittiska sångerskan Sade Adu fick med sitt band Sade en hit med låten Smoothe Operator 1984. Det följdes upp med singeln Sweetest Tabu året därpå. Soundet var skön soul-pop, som jag inte hört så mycket av innan, och som kanske Sade var rätt unik om. Senare på 80-talet kom ju Tracy Chapman och gjorde låten Fast Car lite i samma stil. Jag gillade detta feelgood-sound direkt när jag hörde det. Tidigare hade ju kvinnliga artister varit mera inne på rockspåret. Kompet i Sweetest Tabu flyter väldigt bra ihop med Sades mjuka och fylliga röst. Och lite hemlighetsfullt är det också vad detta tabu är, som Sade sjunger sjunger att You give me...
A-sida: Tänder av guld
B-sida: Kaptenerna
Det är B-sidan av denna singel med det svenska ny våg-bandet Von Lyx som jag kommer ihåg. Såg en konsert med bandet på Pub Bastun ungefär samma år som singeln kom, dvs 1983, och brorsan gillade bandet så mycket att han köpte den här singeln. Eftersom singeln inte finns någonstans på nätet eller på Spotify så får jag skriva ur minnet. Minns att låten var ganska så mycket koncentrerad energi, ingen röjarlåt och inget röjarband, utan rätt så sofistikerad rock - med skarp udd. Minns hur rytmen gick och något ord här och där, resten har försvunnit ur minnet. Lite svårare rock, som manar till eftertanke och inte låter sig avkodas så lätt.
A-sida: I Live For The Weekend
B-sida: Lay It On The Line
Det var bara en tillfällighet att det var just det canadensiska hårdrocksbandet Triumph som stod bakom låten I Live For The Weekend, som på något vis sipprade in i någon ogarderad spricka och lade sig på minnet då i början av åttiotalet. Lägena var ju många att så skulle ske: i någon minibus hem från någon ungdomsdans till Geta, i bilstereon på väg till någon byalagsfotbollsmatch med någon hårdrocksdiggande lagkompis eller så bara via radion. Men varför just den här låten? Ja, inte var det åtminstone på grund av de långa ylande gitarrsolona eller någon av de ändlösa dekaler man kunde läsa på ryggen av någon långhårig åttiotalsjeansväst - utan det var igen texten, eller textraden, som upprepas hela tiden: " I live for the weekend". För den kunde man ju ändå sympatisera med, i den värld man levde i då, med långa mörka bussresor till skolan, blandad med någon hockeyträning på kvällen på Getarinken. Eller som Gang Of Four så träffande uttryckte det: "Please give me evenings and weekends." Dang yo Triumph!
A-sida: When Doves Cry
B-sida: 17 Days
Jag var ingen beundrare av stjärnskottet Prince, lika lite som jag brydde mig om Michael Jackson, när han drog in i rockmusikens glamour-glänsande finrum med sin sex appeal och danstillvända synt-disco-funk i början av åttiotalet. I likhet med Michael Jackson blev han ju snart en hit. Men textrader som "Maybe I`m just like my mother" och "Maybe I`m just like my pa" fick mig att notera honom. When Doves Cry kanske inte är Princes största hit genom tiderna (det kanske var "Kiss"), men den var möjligen hans första. Och ok, man får väl medge nu när man ser videon i efterhand att killen hade stil, självförtroende och utstrålning. Och var mycket råare än Michael Jackson. Singeln kom 1984.
A-sida: Norman Bates
B-sida: From The Tea-Rooms Of Mars... To The Hell Holes Of Uranus (Part 3 Tango)
Syntbandet Landscape gick lite utanför det vanliga dansbeatet när de producerade sådana låtar som Norman Bates. Historien om Alfred Hitchcocks kända psykopat som utförde knivmordet i duschen i hans Psycho 1-3 har väl inte gett så många fler uppslag till musikaliska utsvävningar än denna. Norman Bates hette han som bodde där uppe i det avlägsna hotellet på kullen, The Fool On The Hill. "My name is Norman Bates/ I`m just a normal guy" upprepas till lust och leda i olika tonlägen genom hela låten, som slutar med att en lugn mansröst ger ett slags sammanfattning av Bates sinnestillstånd. Om man vill dansa till det här måste man sannerligen vara lite vrickad. Ungefär lika vrickad som om man checkar in på det ökända Bates Motel. Singeln kom 1981.
A-sida: Tell The Youths The Truth
B-sida: Tell The Truth Version
Låten Tell The Youths The Truth med reggaeartisten Jimmy Riley från Kingston, Jamaika, hörde jag i något sammanhang jag inte minns då i början på 80-talet. Kanske lyssnade jag på hans LP Majority Rule For Africa eller så var han i TV. Det är ju lätt hänt att en låt som har ett så lyckat rim biter sig fast. Här sjunger Jimmy om att ungdomar från samma bakgrund somhan själv inte i första hans ska tro på historieböckerna som man läseri skolan, utan istället ta reda på sina rötter, som sträcker sig fyrahundra år tillbaka i tiden, då afrikaner skeppades ut som slavar till Amerika. Låten har ett starkt rastafari-budskap, med tron på Jah, som det centrala. Musikaliskt är det en snabb upptempo reggae, glad och hoppingivande - nästan mot Eddy Grants Gimme Hope Jo`anna från 1988.