A-sida: Les mots qu`on n`a pas dits

B-sida: Fany

Jag gillar att Yves Duteil sjunger två melankoliska visor på franska på den här singeln från 1985. Direkt börjar bilder från Montmartre, Sacre Coeur och baquetter flimra förbi min blick och jag är fast. Vad är det som gör det melankoliskt parisiska så gripande? Det är kanske konstnärsdrömmar och konstnärsöden, i en tid då man hyllar livet och det vackra. Ett liv man inte får leva, fastän man kanske skulle vilja. Så annorlunda än det man har, men kanske ändå inte. Ska jag börja gilla något vid sidan av den musik som jag nu mest lyssnar till vore det kanske chansons?

En sjättedel av mina vinylskivor är reggae. De allra flesta köpte jag i början av åttiotalet när jag åkte till Stockholm på riktiga inköpsresor. Jag har nu igen lyssnat igenom alla. De håller absolut måttet och slår det mesta av dagens musik. Jag blir lugn och får krafter av reggaen. Tempot är lågt, rytmerna särpräglade och budskapet stabilt. Den artist jag har mest av är förstås Bob Marley & The Wailers. Annars har jag en salig blandning av jamaikansk och engelsk reggae. Det mesta är från slutet av sjuttiotalet. Jag har också en mix av olika stilar. Rootsreggaen dominerar, men jag överraskas av hur mycket jag gillar dub och dj:ing. Jag slutade köpa reggae samtidigt som de snabbare dancehallartisterna började komma fram på Jamaika. Då tappade reggaen också sin rastafari-övertygelse. Några få artister, såsom Big Youth, märkte jag att jag börjat gilla mer än då jag lyssnade som intensivast. Men jag blev övertygad om att jag inte vill göra mig av med en endaste av mina reggaeskivor, snarare köpa upp några, som jag gjort mig av med.

A-sida: Owner Of A Lonely Heart

B-sida: Our Song

Yes var ett av de superbanden som turnerade världen med megashower innan punken kom i England -77. Lyssnar på singeln ur den aspekten: hur dåligt är det här egentligen? Och nog är det flådigt i överkant. Som ett gäng gremlins som fått tag i ett ämne som får dem ännu mera på högvarv. Det är uppskruvat så det förslår. Kanske som en blandning mellan Sparks och AC/DC. Owner Of A Lonely Heart är ändå en sympatisk låttitel. Singeln kom 1983.

Det gjordes en hel del bra svenska covers på kända reggaelåtar runt år 1980. Peps Persson var först ut med sitt Blodsband. Redan 1975 gjorde han covern Styr den opp på Bob Marleys Stir It Up (1973). Året efter kom Liden Såg - Marleys Small Axe (1973). Hyreskasern från 1978 var Peps version av Jacob Millers Tenement Yard (1975). Från Skåne kom också Rotpuls som gjorde sin Tjatig 1981 av Toots and The Maytals Chatty Chatty (1980). Reggae Team med Tomas Gylling vid spakarna var de första, som jag känner till, att göra en cover på en engelsk reggaelåt. Vakna från 1982 är Linton Kwesi Jonsons Fite Dem Back (1979). Slutligen vill jag nämna Ebba Gröns singel Tyna bort från 1981, som är Fade Away (1976) av Junior Byles på svenska. Alla versioner är lyckade och tåls att kolla in.

A-sida: ...und dann ein Lied

B-sida: Deine Augen

Att köpa en singel på tyska med den belgiska chanson-sångaren Salvatore Adamo var ett bottennapp. Chansons ska sjungas på franska, och det här liknar mer sentimentala tyska sjömanssånger. Visserligen förstår man väl lite mer vad texten handlar om, men frågan är om man känner sig bättre av det. Kanske man ändå kan stå ut med Deine Augen, som handlar om allt gott man kan se i den omsjungna kvinnans ögon. Det här påminde mer om en sockersöt schlager från 50-talet, trots att den var utgiven 1980.

Livealbumet Dance Craze från 1981 med det bästa av brittisk ska-musik hörde jag säkert någon gång hemma i bunkern hos min vän Igge, när jag besökte honom i början på åttiotalet. Vill man ha en uppfattning om den ska-våg som gick över de brittiska öarna under det tidiga åttiotalet, så kan man med fördel lyssna på detta album på Spotify eller Discogs. Det är en otroligt energisk, rolig och dansant musik. Alla låtar är runt tre minuter långa. Kanske är det därifrån The Selecter tog titeln till låten Three Minutes Heroe? Hur ska man då beskriva den brittiska ska-musiken från den här tiden? Ja, som en blandning mellan jamaikansk roots-reggae och brittisk punk. Det går ibland så snabbt att man förvånas över att musikerna hänger med. När Fatty i Bad Manners sjunger verserna i Inner London Violence låter han därför som Remu i Hurriganes. Om man ska nämna ett instrument som genomgående utmärker musiken så är det saxofonen. Skivan är förresten ett soundtrack på en film med samma namn.

A-sida: Still Lovin You

B-sida: As Soon As The Good Times Roll

Det tyska heavybandet Scorpions skulle jag väl vanligtvis inte lyssna på, om det inte vore för att de gjorde Winds Of Change 1990. Men när jag sätter på Still Loving You, så överraskas jag av att "den här har jag ju hört förut och den är ju en okej rockballad". Det är alltså när bandet går på i ullstrumporna i stil med Winds Of Change som jag kan gillla dem. När de däremot vrider upp ljudväggen fullt som i As Soon As The Good Times Roll, blir det bara för mycket extra allt. Det är väl det som är svårt med heavy, att man tar i så man spricker. För en minimalist som jag blir det svårt att stå ut med. Den här singeln är från 1984.

Jag var i helgen och såg den helt färska Bob Marley-filmen One Love av Reinaldo Marcus Green på Bio Savoy. Jag tänkte först att jag säkert skulle bli besviken och att filmen inte skulle göra musiken rättvisa. Men jag lugnades av att One Love var producerad på Marleys eget skivbolag Tuff Gong och med tillstånd av hans familj. 

Filmen tog sin utgångspunkt i de två stora konserter hemma på Jamaika där Bob Marley & The Wailers spelade: Smile Jamaica 1976 (inför vilken Bob Marley blev beskjuten) och One Love 1978 (där han skulle lugna det politiskt instabila läget på ön, och medla mellan stridstupparna Manley och Seaga, som hade gjort landet till en livsfarlig gangsterstat). Musiken är förstås filmens stora behållning. Tidiga och sena låtar blandas, fokus kom ändå att ligga på den kommersiella framgången med skivan Exodus, som Bob Marley gjorde i London, då han verkligen ville nå ut med sin reggaemusik över hela världen. Min favoritscen var när bandet drar igång krigsprotesten War inför den entusiastiska publiken i London 1977. Språket i filmen är autentisk patoisengelska. Det är mycket Jah, Rastafari, Garvey, Selassie och Bibeln, vilket ger street credibility till personporträttet.

Det som var speciellt med Bob Marley var att han, i motsats till många andra reggaeartister, verkligen skrev sånger. Han hade ett universellt revolutionärt och kärleksfullt budskap. Han var också hungrig efter framgång, något som inte gällde ursprungsmedlemmarna Peter Tosh och Bunny Wailer i lika hög grad. Bob Marley & The Wailers var också det mest kompletta reggaebandet, där inte minst vokaltrion I-Threes bidrog till det täta soundet.

Två brasklappar vill jag lägga in: Drack faktiskt bandet alkohol när de blev superkända? En sann rasta håller sig borta från spriten. Och: var I-Threes med i den tidiga Coxsone-produktionen Simmer Down?

Filmen var sympatisk och enkelt gjord, mera teater än film, trots att den var amerikansk, och den var trovärdig och finkänslig i sin framställning av storyn om Bob Marley - världens största reggaeartist. Gå och se den, om du kan.

A-sida: Only One

B-sida: Mona

James Taylors storhetstid var i slutet på sextiotalet med LP:n Sweet Baby James. På den här singeln från 1985 lyckas han förvånadsvärt bra bevara det som Sweet Baby James hade som främsta kvaliteter: det laidbacka soundet, rösten och berättandet. Båda låtarna är värda flera genomlyssningar, de har något att säga. Det handlar om kvinnor förstår jag. Den första var hans enda, med den andra orsakade han hennes död, och i det samma kom han också att sakna hennes sällskap. Den här singeln här bevisar bara James Taylors förmåga att göra tidlös musik. Det som var bra i slutet av sextiotalet, är det än idag.

Big Youths album Hit The Road Jack från 1976 har jag kanske någon gång ägt. Men jag vet inte vad som hände med skivan. Åtminstone är detta det mest sångbara jag har hört med denna fanbärare för tidigt DJ:ande från Jamaika. Han inleder med fyra covers av Gaye, Mayfield, McFadden och Marley/ Tosh. Här är det knappast fråga om toastande, utan mera om att föra fram originalartistens budskap. Mest om fred och frihet, som i Wailers Get Up Stand Up. Big Youth är föga originell på dessa inledningsspår. På B-sidan kommer han igång mera. I The Way Of The Light träffar han som bäst huvudet på spiken ifråga om den rätta vägen mot svart stolthet för alla som famlar omkring i Babylon. Den låten är verkligt tung och dread. Slutspåret Dread Is The Best går också för sig. För övrigt drunknar tyvärr den här skivan för mycket i enskilda ekoeffekter och trogenhet mot covers. Kanske var det därför som jag gjorde mig av med den?