A-sida: Tell That Girl To Shut Up

B-sida: Chapel Of Love

Tell That Girl To Shut Up är en låt med det amerikanska bandet Holly and the Italians från 1979. På något märkligt vis stannade låten kvar i mitt minne och sipprade så småningom fram nu igen. Orsaken är väl att låten har både charm och slagkraft. En kvinna, Holly Beth Vincent, som sjunger att man borde be att "den där tjejen håller käften", imponerar verkligen. Det är punkigt men på ett poppigt sätt. Tjejen som man sjunger om är helt enkelt för mycket, och låten är ett rakt svar på det. B-sidans Chapel Of Love är en lyckad cover på en 50-talsklassiker.

Att lyssna på Mörbyligan från Danderyd i Stockholm är som att spela Nationalteatern på högvarv eller som att göra boogierock av Hans-Eric Hellbergs eller Gun Jacobssons realistiska ungdomsromaner från 70-talet. Jag har svårt att komma på något annat svenskt rockband som hade så vardagsnära skildringar av ungdomar som kommit i kläm i samhällets kvarnhjul som just Mörbyligan. Det som utmärker Mörbyligans sound är en rättfram enkelhet och oslipad bluesrock med punkig attityd. Jag gillar även de låtar bäst där Annika Krok sjunger, t.ex. Ensamma Sussie, Snälla pappa och 7,38 som väl kom att bli bandets kändaste. Det är inte fel att säga att Mörbyligan stod med ena foten i proggen. Att en av sångarna i gruppen sjunger på göteborgska gör proggdraget än mer tydligt. Det politiska inslaget märks väl främst i låtar som Kollaboratören, som handlar om en pojke som träffar en socialist, samt Kalle A. Andersson, en arbetare som blev hjälte när han slog tillbaka. Mörbyligan kom antagligen bäst till sin rätt när de spelade live i någon liten lokal. Det var ju så som alla artister som gav ut på Mistlur helst skulle upplevas. Skivan kom 1979.

Ibland uppstår fruktbara samarbeten mellan musiker och författare. Minns att jag i mitten på 80-talet råkade skymta ett program på TV med det mindre kända svenska punkbandet Hockeyhoran. Scenshowen var minst sagt obskyr och texterna gick i samma anda. Senare fick jag höra att poetissan och nuvarande akademiledamoten Kristina Lugn brukade uppträda med sina dikter som förband till gruppen, och att hon då brukade inleda med orden: "Hej, det är jag som är Poesifittan..." Jag vet att Kristina Lugn alltid haft ett intresse för rockmusiken, bland annat var hon nära vän med både Allan Edwall och Stefan Sundström. Hon delade visst ut en grammis till Stefan 2003. Kristina Lugn har även medverkat i rockantolgin Elektriska drömmar på 80-talet. När man nu söker efter Hockeyhoran så finns de inte tillgängliga på nätet eller Spotify. Kanske de har censurerat sig själva?

Mastodont-opuset The Wall med den progressiva engelska supergruppen Pink Floyd var en tegelsten som var omöjlig att komma runt då man socialiserade med andra i början av åttiotalet. För vem hade väl inte då en klasskompis som närmast på allvar gnolade på "Hey, teachers: leave these kids alone" eller "Is there anybody out there" från The Wall. Också jag bandade dubbelalbumet på mina billiga Philips-kassetter, men skivan var tung att lyssna sig igenom, så det var inte mycket som fastnade. Nu är det det är skoltider igen, och sommarlovet är slut. Och vi lärare kan bara inte låta dessa elever vara ifred längre. Men jag får fortfarande inget grepp om vad denna skiva egentligen handlar om. Det är mycket ljudeffekter, prat i bakgrunden, skön akustisk solosång och bombastiskt dunkande på hårdrockspukor över skivan. Ibland kan man få associationer till Bowie, Dire Straits eller The Who - men det är bara inte lika bra och renodlat. Allt känns så överarbetat, precis som den show, med 50 lastbilar rekvisita man drog ut på turné med i slutet av sjuttiotalet. Det var ju mot det här storhetsvansinnet som punken reagerade sedan med sin minimalism. Jag är ingen expert, men kan väl tycka att det är albumet The Dark Side Of The Moon från -73 som man ska lyssna på om man vill lära sig gilla Pink Floyd. Det fanns förresten en rolig snabbversion av The Wall, nämligen The Fence, som jag såg på TV nångång på 80-talet.

1977 släppte Hurriganes Tsugu Way. Vi köpte skivan och jag tyckte väl att den inte riktigt lät som de tidigare rock-skivorna som vi lyssnat på i stort sett varje dag med de finska rockarna. Den var lite mera polerad, lite luftigare, och inte så rivig som t.ex. Sixteen Golden Greats eller Roadrunner, där Hurriganes gjorde sina oförglömliga versioner av femtiotalsrockklassiker. Det som är lika är ju Remus sång som är en blandning av utrop och egna engelska ord, som man inte förstår ett dyft av. Kanske var det delvis för att stjärngitarristen Albert Järvinen nu var ersatt av ursprungsgitarristen Ile Kallio, så de långa gitarrsolona finns inte på Tsugu Way. Men det vanliga trycket som var typiskt för Hurriganes finns där, och gör att Ganes ibland låter som Ramones, t.ex. i Bop-She-Bop. Det här "varumärket" när det gäller Hurriganes fick inte så stort internationellt genomslag då i mitten av sjuttiotalet när bandet stod på toppen av sin karriär. Först efteråt har den engelska musikern och producenten Nick Lowe sagt att Hurriganes hade alla möjligheter att slå på rockmarknaden, och att de inte fick den synlighet de var värda. Det anses väl allmänt i hippie-finlandssvenska-kretsar att Hurriganes var ett band som bara finnarna lyssnade på. Men för mig som växt upp i "Lilla Finland", Scheffersgränd i Mariehamn, var Hurriganes lika naturligt som mellanmålet man åt när man kom hem efter skolan varje dag. Favoriter på den här sena Ganes-skivan är It`s Outa You, Hold Me Tight, Bop-She-Bop, Walkin` The Dog och Looking For The Tsugu.

Man kan undra om det finns något sådant som finsk pop. I ett land där populärmusiken varit så polariserad mellan hårdrock och tango, så blir lätt den mindre tunga popmusiken något som liknar evergreens, eller iskelmä-musik, som man säger i Finland. "Iskelmä" kan liknas vid sådant som slår och innefatta allt från Danny till Katri Helena. Då talar vi t.ex. om det i Finland utbredda behovet av att göra finska covers av utländska hittar, såsom t.ex. låtarna Charlie Brown och Dschinghis Khan. Om vi går åt det rockingare hållet så är det bluesköret som dominerat, och som bl.a. utvecklats vidare till den typiska rautalanka-musiken (eller instrumental gitarrock a la Shadows). Men däremellan kan man kanske hitta så pass melodiös rockmusik att det kunde kallas pop. En artist som gick mig olyckligt förbi under första halvan av 80-talet var den stora finska rocklegenden Juice Leskinen. Jag trodde typ att han var bara en till i raden av finska bluesartister, men det stämmer inte. Juice gjorde humoristiska, melodiösa och finurliga pop-rock-låtar. För att nämna en som jag hörde talas om innan jag hörde mannen själv var Eesti, med texten: "Eesti, Eesti/ sinne kaipaan niin perkeleesti" (till Estland, till Estland, dit längtar jag så jävligt mycket). Jag var även lite för gammal för Dingo-boomen som uppstod i slutet av åttiotalet. Men Autiotalo från 1984 är en låt som håller hur länge som helst. Och för att ta ett band ur högen som använde humor i så hög grad att det inte kunde definieras som annat än lättsam pop (visserligen mycket finsk sådan) är Kivikasvots Tankeros Love från 1975, där man självironiskt driver med Finland. Den humorn har lite gått förlorad idag, vilket är väldigt beklagligt. En grupp som jag gärna skulle höra mer av var Fabrics, som jag hörde en låt som heter Rock`n Roll Show med, på radion. Lättsam rockmusik även det.

Kunde det ha varit någon gång 1981 då jag bandade en konsert med det stockholmska nya vågen-bandet Ståålfågel från radion. Jag minns många av låtarna och en hel del av mellansnacket också. De flesta låtar kom från LP:n Sällskapa mig genom natten från just 1981, och som jag senare köpte mig. Trots att Ståålfågels sound (som kanske bandets namn även ger en känsla av) i hög grad var uppbyggt runt syntar och trummaskiner, så var bandets framtoning väldigt social. Kändes nästan som att syntarna användes medvetet som en självironisk gest till den kalla trenden inom den svenska rockmusiken just då. För texterna handlade ofta om alienation. "Jag har er i ett akvarium/ i hörnet av mitt vardagsrum/ fångade i en box för såna som er", börjar t.ex. Sällskapa mig genom natten. Svart humor är även ett centralt drag i sångerna: "Det var bättre förr när kärringen var kär/ Det var bättre förr/ innan Ståålfågel fanns." De sånger jag minns från kassetten jag bandade och som inte finns på ovan nämnda LP var t.ex. någon där man sjöng: "Dom är så nya och moderna/ så mycket muskler/ så lite hjärna" och något typ: "Du ska falla genom vattnet som en gråsten." Till någon som vill börja lyssna på det här bandet igen rekommenderar jag starkt "Vaknade. Vaknade" från Sällskapa mig... Texten uppbyggd som en skräckfilm. Starkt!

Power In The Darkness med Tom Robinson Band måste ha varit en av de skivor som jag cyklade iväg hem med över Möckelöbron i en plastkasse någon gång i decennieskiftet 1980, efter att ha lånat den av min kusin. Minns speciellt omslaget med den knutna näven, samt några av låtarna på skivan. Men det var ju främst låtarna 2-4-6-8-Motorway och (Sing if you) Glad to be gay, som min kusin ibland sjöng på, som man främst förknippar med Tom Robinson Band. Man kan undra varför Tom Robinson Band inte fick större genomslagskraft än vad de fick, främst inom punkrörelsen (de stod ju med ena benet i proggrörelsen känns det som - med ibland ganska så långa gitarrsolon, och lite soft-funk-inspirerat groove). Kanske är det för att Tom Robinson var den främsta företrädare för gay-rörelsen i England vid den här tiden, något som titellåten syftar på: Power In The Darkness - freedom to do what you like with your body. Tom Robinson ville ha frihet för alla i den låten. Och sådant var kontroversiellt i ett viktorianskt samhälle med starka samhällsklyftor och ett uttalat macho-ideal bland den vita arbetar- klassbefolkningen. Jag visste ju inte så mycket om Tom Robinson Band då när jag cyklade iväg hem med skivan. Men nu tycker jag att den här skivan är värld all uppmärksamhet och att den verkligen förtjänar den uppskattning som den kanske inte fick då 1978. Tom Robinson Band engagerade sig även mycket i Rock Against Racism-rörelsen.

LP:n Now Then var Fingers fjärde studioalbum och kom 1982. Brorsan köpte den här skivan och jag måste väl ha hört på den åtminstone en gång, trots att jag nu inte minns någon låt efteråt. Men det var ändå Stiff Little Fingers, mitt favoritpunkband. Det som jag kan säga när jag lyssnar på skivan nu på Spotify är väl att det aggressiva från de tre första skivorna har försvunnit och ersatts av mer melodiös rock/pop. Den femtiotalsaktiga rocken som alltid legat Jake Burns och grabbarna från Belfast nära om hjärtat slår igenom mer här, och märks i välstrukturerade låtar, harmonier och bridges. Soundet är mer laid back och sångaren skrålar aldrig med whiskeyröst som på Inflammable Material från 1979. Men jag gillar det! Texterna är fortfarande vardagsnära och angelägna, samhällskritiska, och SLF säljer sig inte till syntpopen. Det kan luta mer mot pubrocken ibland eller Elvis Costello, men det är definitivt rock som jag känner igen från kanske främst Nobodys Heroes. Favoritlåtar är Bits Of Kids och Is That What You Fought The War For.

I övergången mot 1986 någon gång bandade jag Tom Waits Swordfishtrombones. Sedan åkte jag på sommaren på Interrail och träffade en engelsman som sade att hans favoritartister var Pouges och Tom Waits, lite samma som mina just då. Han gillade t.ex. In The Neighbourhood från Swordfishtrombones, som börjar med orden "Well the eggs chases the bacon round the frying pan". Det var sant att Tom Waits blev allt mer mystisk för varje LP som gick. Inte för att jag kände till så många tidigare skivor, men då jag lyssnade på Swordfishtrombones så var jag benägen att hålla med. Tom Waits är en artist som blandar friskt och som är svår att kategorisera. Han utgår nog i bluesen och folkmusiken, men det finns mycket av jazz, kabarétradition och rock i hans musik även. Soundet är otroligt spännande, väldigt akustiskt och nära, och Waits röst låter just som han sjunger på titellåten: "played dirty water from the swordfishtrombones". Ändå är väl Tom Waits mest sig själv bara med ett piano på en tom scen. Texterna har väldigt ofta en tragikomisk touch, man vet inte om man ska skratta eller gråta, snarare det förra, för denna luffarsjäl har verkligen glimten i ögat. Favoriter på skivan, om jag är tvungen att plocka ut några, är väl Underground, In The Neighbourhood, Down, down, down och Swordfishtrombones. Tom Waits var med i någon Jim Jarmusch-film vid den här tiden också, och spelade där sig själv, en utslagen luffare, som sittande lutad mot en husvägg yttrade det sanna mantrat: "It´s a sad but beautiful world". Nu lever han eremitliv någonstans på den amerikanska landsbygden, och fortsätter göra sin spännande musik.