Jag har ett svagt svagt minne av att jag lyssnat på den här skivan någon gång. Kärlek Minus Noll är den skånske rockmusikern Dan Tillbergs Dylantolkningar på svenska från 1982. Det är ett mastigt och lyckat urval av Dylanlåtar Tillberg gjort. Han undviker inte tunga klassiker så som Desolation Row och A Hard Rains Gonna Fall, som dessutom placeras i början, vilket gör skivan rätt så framtung. Skönt också att många av låtarna görs så personligt att man knappast känner igen dem (I Want You, One Too Many Mornings, It Ain`t Me Babe, She Belongs To Me). Det satsas lika mycket på musikarrangemangen som på texterna, vilket gör att det ibland blir svårt att höra vad Dan sjunger. Men jag gillar att inte tolkningarna hänger bara på texterna, som ofta är fallet när någon sjunger egna Dylan-covers. Mest lyckade av alla låtar är enligt mig Hard Rain (Det går mot kväll, snart är det natt), It Ain´t Me Babe (Inte jag, du) och She Belongs To Me (Hon tillhör mig). Det här låter definitivt mycket mer Dan Tillberg än Bob Dylan. Men var finns titellåten Kärlek Minus Noll (Love Minus Zero)? 

1983 släppte det oberoende skivbolaget Mistlur sin tredje LP-singel, denna gång en mera renodlad "rocksingel" än de tidigare singlarna. Det var något nytt i Sverige att man kunde betala för en singel och få en hel LP, och jag köpte den första av dessa singlar när den kom två år tidigare. Det är ingen överdrift att påstå att Mistlur lyckades knyta till sig de bästa rockbanden i Sverige vid den här tiden, vilket även märks på denna skiva. Docent Död, Lolita Pop, Dagens Ungdom, Brända Barn, Raketerna, Diestinct, samt flaggskeppet Ebba Grön bara för att nämna några. Fördelningen över Sverige på skivan är inte heller endast centrerad till Stockholm utan även norrut och lite österut. Är det ett medvetet drag av Mistlur att inga Göteborgsband får plats (Göteborg står inte ens utsatt på skivomslagets gamla karta)?! Jag gillar skarpt Mistlurs ideologi, att musik helst ska avnjutas live, och därför säger producenterna av LP:n att den här "singeln" kanske kan ses som ett litet mellanmål, men att den riktiga måltiden spisas när man ser bandet på konserten. Så var tanken då 1983, när arvet efter punken och proggen tonade ut i mer experimentell ny våg med inslag av syntetisatorer och trummaskiner, något som bra beskrivs i skillnaden mellan Thåströms båda band Ebba Grön och Rymdimperiet på den här skivan. Den första genomlyssningen ger ett positivt intryck, man vill lyssna igen, noggrannare denna gång. Texterna hörs inte så bra, men låtarna har ett skönt driv, t.ex. Docent Döds "Lågsäsong" samt Diestincts "Flyktförsök". "Golva mig" med Rymdimperiet har en text som lönar sig att fundera på och "Jagad av drömmar" med Raketerna är en skön ballad med en intim text som griper tag. Synd att det inte blev flera singlar av den här typen, att den tiden nu är förbi, och att pengarna igen tycks dominera musikindustrin.

LP:n Musik ur filmen kom ut 1983 i samband med att ungdomsfilmen G - som i gemenskap av Staffan Hildebrand hade premiär på biograferna i Sverige och lite senare i TV. Minns att jag såg filmen på TV, men ändå minns jag inte mycket av handlingen: tre killar efter gymnasiet som konfronteras med ungdomsrelaterade problem och utmaningar i den tidens Stockholm. En av killarna, nämligen Sebastian Håkansson från bandet Alien Beat, spelar med i ett rockband som heter Barn. Jag minns även svagt låten Barn som bandet spelade i filmen. Så mindes jag även att Reeperbahn hade spökat ut sig till den nyfascistiska gruppen Nurnberg 47 och sjöng en låt som hette Hundarna Brinner på ett depraverat diskotek. En del av handlingen är just att denna grupp vill värva sångaren från Barn över till sig. Hur det gick minns jag inte. "G" var namnet på en nattklubb i filmen. Och vi levde ju här i efterdyningarna av disco- och punkvågen, då slibbiga syntbaserade slagdängor av Freestyle och Nasa (i filmen) försökte koppla sitt grepp om ungdomen, samtidigt som nya vågen hade svårt att hitta sin väg fram till den äkta rocken igen. Till de mer lyssningsvärda spåren på plattan hör Eva Dahlgrens sånger. Hon har alltid lyckats sätta fingret på allmänmänsklig problematik utan att predika och moralisera. I övrigt när jag lyssnar på låtarna från skivan så känns de väldigt platta och plastiga. Även Velvet Undergrounds klassiker Venus In Furs framförs i filmen av Nurnberg 47.

LP:n Lend An Ear med det brittiska jazz-rock-fusion-bandet Pigbag kom 1983. Jag ägde skivan en gång i tiden, men gjorde mig av med den av någon orsak. Kanske hade jag svårt med den här typen av musikmix. Det är rätt så elektro-baserad musik, nästan disco-funk-aktigt, och så långa improvisationer på det, ofta med något blåsinstrument. För det mesta är låtarna instrumentala, och rätt så långa, upp mot fem minuter. När det är sång på någon låt används den mest som ett instrument i mängden. Man kan höra influenser från världsmusik hos Pigbag, men musiken är svårdefinierad. Känns som Pigbag i grunden var ett jazzband, som blandade in andra influenser. Titeln Lend An Ear var väl rätt så symptomatisk på vad jag tyckte om skivan när jag ägde den. Mer än så blev det inte.

A-sida: Gloria

B-sida: My Generation

Jag hörde Patti Smith första gången då en tjej på min klass bandade några av hennes låtar, däribland Gloria, på en kassett 1980. Och även då lyssnade jag bara förstrött igenom låtarna. Men Patti Smith var en föregångare för alla kvinnor som ville göra renodlad, osentimental, personlig rock på egna villkor - och en av dem som inspirerade punkrörelsen. Hon har inte kompromissat med sin konstnärliga ambition att göra rock som berör, både musikaliskt och textmässigt. I detta avseende kan hon jämföras med Lou Reed och Iggy Pop. Patti Smith är lika mycket poet som rockmusiker, vilket märks i hennes låtar. Gloria handlar om ett kärleksmöte, där de ursprungliga lustarna får komma till tals - men det är två kvinnor som träffas. Har även hört The Doors version och där är könsrollerna de traditionella. När singeln kom 1976 var ämnesvalet säkert mycket kontroversiellt. Men de avantgardistiska musikerna i New York på sjuttiotalet såg lite som uppgift att överskrida gränser och utmana den rådande moralen. Något som jag inte hade en aning om då jag spelade låten på min kassettbandspelare som sextonåring. B-sidan är The Whos My Generation från 1965.

A-sida: Broken Wings

B-sida: Uniform Of Youth

Bland alla de renodlade åttiotalsbanden kom det någon gång ett band med en låt som lät lite annorlunda, och som gjorde att man lade låten på minnet. Ett sådant band med en sådan låt var amerikanska Mr. Mister med Broken Wings. Det var främst refrängens rader med: "Take this broken wings/ and learn to fly again" som fick mig att dra öronen åt mig. Det lät bra, tyckte jag. Lite som "I learning to fly, but I ain´t got wings" med Tom Petty. Men ändå, nu efter en senare genomlyssning, måste ju detta kategoriseras som ganska så traditionell åttiotalspop, men med en sugande refräng i moll. Texten handlar om hur man ska kunna reparera en sprucken kärleksrelation. Musiken är mycket syntbaserad med en sångare, basist, som påminner om Sting, både till sång och utseende. Kanske jag hade väntat mig lite mera av låten. Singeln kom 1985.

A-sida: I Can Jive

B-sida: Big Bad Wolf

Jerry Williams, på den här singeln med sitt band Roadwork, är den folkkäre femtiotalsrockaren, som satte sin prägel på hela Sveriges rockmusik under, i stort sett, i de närmaste sex decennierna, till det att han nu helt plötsligt gick bort i mars i år. Han har kompromisslöst spelat sin raka rock, med rötter i Elvis och Chuck Berry, och rockat sig in i våra vardagsrum och runt i folkparkerna, bredbent svängande med mickstativet, ena handen bakom örat och hela kroppen i takt med den rockmusik han gett oss. Det är lätt att se på Jerry Williams som en rockens anakronism, utan vilja att förnya sig. Men då glömmer man att Jerry hade ett starkt socialt patos, som bl.a. kom fram då han medverkade på skivan Svensk rock mot apartheid 1985. Han spelade också in sången En vintersaga av Ted Ström. Jag minns att Jerry Williams på åttiotalet många gånger framträdde iklädd den sovjetiska ishockeytröjan, eftersom han var en sann arbetarklasspojke från Solna i Stockholm, och även gillade ishockey och AIK. Jerry Williams har alltid tagit ställning socialt, och sade på sin kännspaka stockholmsslang: "Det är inte schysst när det är orättvist." 

I Can Jive sammanfattar Jerry Williams syn på rockmusiken. Hur han hör sina föregångare första gången,och sedan börjar imitera dem framför spegeln, och hur allt utvecklar sig till den rock n`roll han kom att sjunga, enkelt sammanfattat i orden: "I can jive, I can jive..." Det blir ett tomt hål efter Jerka nu när han är borta, för ingen svensk rockmusiker har nånsin rockat som han.

A-sida: Blåa Sko

B-sida: Go` Och Dajlig

Kal P. Dal (eg. Karl Ljunggren) var en svettig uppenbarelse av rak rock från Skåne då i decennieskiftet mot åttiotalet. Minns att jag såg honom på TV, och då var det bl.a. Blåa Sko (trad. Blue Sued Shoes) som han sjöng. Kal P. Dal kunde man inte kategorisera. Det var ren och rak energi med svenska texter som handlade om det som hände i hans liv. Kan så vara att raggarna adopterade honom som sin, men enligt mig, var han lika mycket punk. Blåa Sko får sin charm av att Pedalen sjunger på bred skånska, så det blir "blaoa skao". Och ingen tvekan att Kalle själv rockade i blå gympaskor och jeans och t-shirt. En riktig rockare som man måste lyfta på hatten åt. Tyvärr gick han bort redan 1985. De här låtarna finns på en postumt utgiven CD-singel från 1993.

A-sida: Full Ranson

B-sida: Leo Fender

Doctors var ett åländsk rockband som tidigt skrev bluesbaserade rocklåtar med egna svenska texter som träffade mitt i prick. De hade modet att göra det som många andra åländska band vid den här tiden inte gjorde: säga sin mening rakt ut om saker och ting som hände i den åländska vardagen. Som t.ex. att ta färjan till Åland och tjacka full ranson, eller att ta kaljaflyget hem till Åland, eller att det står en snut i varje knut eller att det finns lögnhalsar som man inte kan lita på eller Rock-Olle som kommer gående och vill bjuda på en bärs (vilken t.o.m. räddat livet på en trött bergsklättrare i nöd en gång). Det här kommunicerades rakt i låtarna, utan krusiduller, vilket gjorde allt så mycket ännu mera åländskt. Gruppen koncentrerades kring de två gitarristerna Hellsten och Lindblom med influenser i Hendrix och bluesen, så Doctors rockelexir var garanterat kurerande, vilket ibland även utlovades inför konserterna. Jag såg bandet många gånger live under åttiotalet, och det var alltid en upplevelse. Förutom att vara en suverän gitarrist så var Kurt Lindblom även en slags faddergestalt för oss yngre musiker inom den åländska rocken, gällde det så att vara inspirerande stöd som till att låna ut en gitarrsträng. Låtarna på den här singeln som kom 1982 är omöjliga att hitta på nätet eller på Spotify, men man minns ju dem ändå, t.ex. hyllningen till Fender Stratocaster-gitarrens skapare: "Leo Leo Leo, vi tackar dig!"

A-sida: Du mumlar i mitt öra/ Klarblå himmel

B-sida: Drömmar/ Five Feet (Under The Rainbow)

Den här EP:n kom 1982. Det var första spåret, Du mumlar i mitt öra, som jag hörde igen sedan. Pux från Saltvik var ett av de dominerande live-banden på Åland i övergången 70-tal/ 80-tal. Det var så musiken lät på ungdomsdanserna runtom på ön. Bäst kan väl musiken beskrivas som synt-pop med en sång som imiterade rikssvenska Gyllene Tider eller Magnum Bonum. Texterna till de egenhändigt komponerade låtarna var sötsliskiga historier om tonårskärlek. Sådant slog på dansgolvet, där den sista tryckaren vinglande skulle avklaras innan den medhavda buskspritblandningen gjort alltför stor påverkan och bussen gick tillbaka till stan. Man skrattade ju så smått åt raderna "Du mumlar något i mitt öra/ Natten är här och du ska mig förföra" då när man hörde singeln första gången. Kanske man blivit lite mera överseende med åren - och kan se låten mera som ett tidsdokument från den tiden när det fortfarande fanns ungdomsdanser på landsbygden med åländska band som gjorde egna låtar.