A-sida: Asfaltsblomman/ Cadillac

B-sida: Jericho/ Var inte rädda

Singeln med Backaskolans husband är från 1983. Då fanns Backaskolan fortfarande i Mariehamn och bandet som tränade där var Backaskolans husband. Åtminstone två av artisterna som fortfarande är med i bandet, Jan "Keegan" Mattsson (på trummor) och Harry Mäkelä (på bas), var med redan från starten och det var killar man ofta träffade på i kvarteren där man bodde. Även Per-Erik "Percka" Söderlund (gitarr) har varit med länge. Den första låten jag hörde att bandet spelade var Cadillac, med den klassiska rocklyrikraden: "My baby drove up in a brand new Cadillac..." Cadillac var också den låt jag gillade bäst när jag hörde The Clashs kända album London Calling första gången någon gång 1980. Jag var då så intutad med femtiotalsrock så de övriga låtarna på LP:n kändes närmast som en besvikelse. De lät inte alls som den punk som jag väntade mig att höra. Senare har jag hört Backaskolans husband ett flertal gånger. Den konsert jag minns bäst var på min kusins 30-årskalas i Emkarby i Finström. Där fick man verkligen njuta av Backaskolans husbands entusiasm och spelglädje, något som jag tycker har blivit en bristvara bland många mera professionellt slipade artister. De inledde även då med sin egen Var inte rädda, som kommit att bli bandets signaturmelodi, och som handlar om att det inte finns orsak att vara rädd för det och dem som är annorlunda. Att ett band med utvecklingsstörda kan slå stort visades ju även då punkrockarna Pertti Kurikan Nimipäivät kvalificerade sig till Eurovisionsfestivalen som Finlands bidrag 2015. För enligt mig så handlar bra rockmusik till 80 procent om svett och spelglädje och till 20 procent om teknik. En speciell eloge i detta sammanhang måste ges till Kaj Backas på lead guitar som fungerat som bandets chaufför i många år. Bilden togs av Ida K. Jansson för reportaget med bandet som ingick i lokaltidningen Nya Åland 24.8.18.

A-sida: Scatterlings Of Africa

B-sida: Ijwanasibeki

Låten Scatterlings Of Africa med den vita sydafrikanske artisten Juluka, eller Johnnie Clegg, andas en skön optimism, som kanske endast var möjlig då i början på 80-talet. Jag hörde låten på MTV tror jag och fastnade för det sköna zulu-soundet, som låg så rätt i tiden med ANC och Paul Simons Graceland-skiva. Texten handlar om hur Afrika reflekterar mänsklighetens ursprung, hur liksom alla nyanser i Afrika har gett liv åt resten av världen, med början från urtidsmännsikan Lucy vars tre miljoner år gamla grävdes fram i Etiopien på 70-talet. Det är så svårt att glömma sitt ursprung, sin förbindelse med naturen, speciellt i vår snabba digitala tidsålder. Om det här ursprunget, allas vårt ursprung, vill Scatterlings Of Africa påminna oss. Singeln kom 1982.

A-sida: Lång tid

B-sida: Svart Regnbåge

Anders F Rönnbloms storhetstid var på 80-talet. Då blev han känd för de flesta genom låten Jag kysste henne våldsamt, en samhällskritisk historia i reggaetakt, som behandlade det kalla krigets fasor från ett perspektiv med utblick över Berlinmuren från väst till öst. Lite mindre känd men desto mera älskad av Anders F Rönnbloms fans var Det är inte snön som faller, som handlar om en man som tröttnat på julkommersens glans och glam. Ännu mindre känd är Svart regnbåge, som jag minns att Anders spelade på en av sina många gigs på Pub Bastun i Mariehamn. Jag minns att vi dansade som ett enda svettigt hav framför scenen och skrek i varandras öron refrängen till låten: "Varje gång du ser en svart regnbåge/ tänk på mig/ tänk på mig." Anders F var verkligen en rockpoet som var såsom gjord för Pub Bastun. Anspråkslöst anspråksfull med en stor arsenal poprockhittar som alla hade sitt personliga smått kryptiska budskap till alla oss uppmärksamhets- och bekräftelsesökande ungdomar, som helst bara ville dansa. Detta var på 80-talet, och jag hörde att Anders F Rönnblom gjort en nostalgispelning nu i det här millenniet på Bastun igen. Men jag var inte där. Singeln kom 1982.

A-sida: Tell That Girl To Shut Up

B-sida: Chapel Of Love

Tell That Girl To Shut Up är en låt med det amerikanska bandet Holly and the Italians från 1979. På något märkligt vis stannade låten kvar i mitt minne och sipprade så småningom fram nu igen. Orsaken är väl att låten har både charm och slagkraft. En kvinna, Holly Beth Vincent, som sjunger att man borde be att "den där tjejen håller käften", imponerar verkligen. Det är punkigt men på ett poppigt sätt. Tjejen som man sjunger om är helt enkelt för mycket, och låten är ett rakt svar på det. B-sidans Chapel Of Love är en lyckad cover på en 50-talsklassiker.

Att lyssna på Mörbyligan från Danderyd i Stockholm är som att spela Nationalteatern på högvarv eller som att göra boogierock av Hans-Eric Hellbergs eller Gun Jacobssons realistiska ungdomsromaner från 70-talet. Jag har svårt att komma på något annat svenskt rockband som hade så vardagsnära skildringar av ungdomar som kommit i kläm i samhällets kvarnhjul som just Mörbyligan. Det som utmärker Mörbyligans sound är en rättfram enkelhet och oslipad bluesrock med punkig attityd. Jag gillar även de låtar bäst där Annika Krok sjunger, t.ex. Ensamma Sussie, Snälla pappa och 7,38 som väl kom att bli bandets kändaste. Det är inte fel att säga att Mörbyligan stod med ena foten i proggen. Att en av sångarna i gruppen sjunger på göteborgska gör proggdraget än mer tydligt. Det politiska inslaget märks väl främst i låtar som Kollaboratören, som handlar om en pojke som träffar en socialist, samt Kalle A. Andersson, en arbetare som blev hjälte när han slog tillbaka. Mörbyligan kom antagligen bäst till sin rätt när de spelade live i någon liten lokal. Det var ju så som alla artister som gav ut på Mistlur helst skulle upplevas. Skivan kom 1979.

Ibland uppstår fruktbara samarbeten mellan musiker och författare. Minns att jag i mitten på 80-talet råkade skymta ett program på TV med det mindre kända svenska punkbandet Hockeyhoran. Scenshowen var minst sagt obskyr och texterna gick i samma anda. Senare fick jag höra att poetissan och nuvarande akademiledamoten Kristina Lugn brukade uppträda med sina dikter som förband till gruppen, och att hon då brukade inleda med orden: "Hej, det är jag som är Poesifittan..." Jag vet att Kristina Lugn alltid haft ett intresse för rockmusiken, bland annat var hon nära vän med både Allan Edwall och Stefan Sundström. Hon delade visst ut en grammis till Stefan 2003. Kristina Lugn har även medverkat i rockantolgin Elektriska drömmar på 80-talet. När man nu söker efter Hockeyhoran så finns de inte tillgängliga på nätet eller Spotify. Kanske de har censurerat sig själva?

Mastodont-opuset The Wall med den progressiva engelska supergruppen Pink Floyd var en tegelsten som var omöjlig att komma runt då man socialiserade med andra i början av åttiotalet. För vem hade väl inte då en klasskompis som närmast på allvar gnolade på "Hey, teachers: leave these kids alone" eller "Is there anybody out there" från The Wall. Också jag bandade dubbelalbumet på mina billiga Philips-kassetter, men skivan var tung att lyssna sig igenom, så det var inte mycket som fastnade. Nu är det det är skoltider igen, och sommarlovet är slut. Och vi lärare kan bara inte låta dessa elever vara ifred längre. Men jag får fortfarande inget grepp om vad denna skiva egentligen handlar om. Det är mycket ljudeffekter, prat i bakgrunden, skön akustisk solosång och bombastiskt dunkande på hårdrockspukor över skivan. Ibland kan man få associationer till Bowie, Dire Straits eller The Who - men det är bara inte lika bra och renodlat. Allt känns så överarbetat, precis som den show, med 50 lastbilar rekvisita man drog ut på turné med i slutet av sjuttiotalet. Det var ju mot det här storhetsvansinnet som punken reagerade sedan med sin minimalism. Jag är ingen expert, men kan väl tycka att det är albumet The Dark Side Of The Moon från -73 som man ska lyssna på om man vill lära sig gilla Pink Floyd. Det fanns förresten en rolig snabbversion av The Wall, nämligen The Fence, som jag såg på TV nångång på 80-talet.

1977 släppte Hurriganes Tsugu Way. Vi köpte skivan och jag tyckte väl att den inte riktigt lät som de tidigare rock-skivorna som vi lyssnat på i stort sett varje dag med de finska rockarna. Den var lite mera polerad, lite luftigare, och inte så rivig som t.ex. Sixteen Golden Greats eller Roadrunner, där Hurriganes gjorde sina oförglömliga versioner av femtiotalsrockklassiker. Det som är lika är ju Remus sång som är en blandning av utrop och egna engelska ord, som man inte förstår ett dyft av. Kanske var det delvis för att stjärngitarristen Albert Järvinen nu var ersatt av ursprungsgitarristen Ile Kallio, så de långa gitarrsolona finns inte på Tsugu Way. Men det vanliga trycket som var typiskt för Hurriganes finns där, och gör att Ganes ibland låter som Ramones, t.ex. i Bop-She-Bop. Det här "varumärket" när det gäller Hurriganes fick inte så stort internationellt genomslag då i mitten av sjuttiotalet när bandet stod på toppen av sin karriär. Först efteråt har den engelska musikern och producenten Nick Lowe sagt att Hurriganes hade alla möjligheter att slå på rockmarknaden, och att de inte fick den synlighet de var värda. Det anses väl allmänt i hippie-finlandssvenska-kretsar att Hurriganes var ett band som bara finnarna lyssnade på. Men för mig som växt upp i "Lilla Finland", Scheffersgränd i Mariehamn, var Hurriganes lika naturligt som mellanmålet man åt när man kom hem efter skolan varje dag. Favoriter på den här sena Ganes-skivan är It`s Outa You, Hold Me Tight, Bop-She-Bop, Walkin` The Dog och Looking For The Tsugu.

Man kan undra om det finns något sådant som finsk pop. I ett land där populärmusiken varit så polariserad mellan hårdrock och tango, så blir lätt den mindre tunga popmusiken något som liknar evergreens, eller iskelmä-musik, som man säger i Finland. "Iskelmä" kan liknas vid sådant som slår och innefatta allt från Danny till Katri Helena. Då talar vi t.ex. om det i Finland utbredda behovet av att göra finska covers av utländska hittar, såsom t.ex. låtarna Charlie Brown och Dschinghis Khan. Om vi går åt det rockingare hållet så är det bluesköret som dominerat, och som bl.a. utvecklats vidare till den typiska rautalanka-musiken (eller instrumental gitarrock a la Shadows). Men däremellan kan man kanske hitta så pass melodiös rockmusik att det kunde kallas pop. En artist som gick mig olyckligt förbi under första halvan av 80-talet var den stora finska rocklegenden Juice Leskinen. Jag trodde typ att han var bara en till i raden av finska bluesartister, men det stämmer inte. Juice gjorde humoristiska, melodiösa och finurliga pop-rock-låtar. För att nämna en som jag hörde talas om innan jag hörde mannen själv var Eesti, med texten: "Eesti, Eesti/ sinne kaipaan niin perkeleesti" (till Estland, till Estland, dit längtar jag så jävligt mycket). Jag var även lite för gammal för Dingo-boomen som uppstod i slutet av åttiotalet. Men Autiotalo från 1984 är en låt som håller hur länge som helst. Och för att ta ett band ur högen som använde humor i så hög grad att det inte kunde definieras som annat än lättsam pop (visserligen mycket finsk sådan) är Kivikasvots Tankeros Love från 1975, där man självironiskt driver med Finland. Den humorn har lite gått förlorad idag, vilket är väldigt beklagligt. En grupp som jag gärna skulle höra mer av var Fabrics, som jag hörde en låt som heter Rock`n Roll Show med, på radion. Lättsam rockmusik även det.

Kunde det ha varit någon gång 1981 då jag bandade en konsert med det stockholmska nya vågen-bandet Ståålfågel från radion. Jag minns många av låtarna och en hel del av mellansnacket också. De flesta låtar kom från LP:n Sällskapa mig genom natten från just 1981, och som jag senare köpte mig. Trots att Ståålfågels sound (som kanske bandets namn även ger en känsla av) i hög grad var uppbyggt runt syntar och trummaskiner, så var bandets framtoning väldigt social. Kändes nästan som att syntarna användes medvetet som en självironisk gest till den kalla trenden inom den svenska rockmusiken just då. För texterna handlade ofta om alienation. "Jag har er i ett akvarium/ i hörnet av mitt vardagsrum/ fångade i en box för såna som er", börjar t.ex. Sällskapa mig genom natten. Svart humor är även ett centralt drag i sångerna: "Det var bättre förr när kärringen var kär/ Det var bättre förr/ innan Ståålfågel fanns." De sånger jag minns från kassetten jag bandade och som inte finns på ovan nämnda LP var t.ex. någon där man sjöng: "Dom är så nya och moderna/ så mycket muskler/ så lite hjärna" och något typ: "Du ska falla genom vattnet som en gråsten." Till någon som vill börja lyssna på det här bandet igen rekommenderar jag starkt "Vaknade. Vaknade" från Sällskapa mig... Texten uppbyggd som en skräckfilm. Starkt!