Under en hiroshimafestival på Torget i Mariehamn någon gång runt 1983 spelade Ultimatum som förband till den kände svenske visdiktaren Olle Adolphson. Jag var relativt ny i bandet och minns hur jag darrade av osäkerhet då jag spelade flöjtstämman till den känsliga låten Bön till en arbetare av den chilenske sångaren Victor Jara. Det var den enda gången Ultimatum hade den låten på sin repertoar - och tiden för framförandet var säkert väl valt, med tanke på fredstemat. Personligen hade jag introducerats i Victor Jara av min vän, klassläraren, som flyttat till Geta något år tidigare. Han var en stor beundrare av Jara och hade hans porträtt hemma på väggen. Jag fick höra om hur Victor Jara engagerade sig för arbetarna i Chile mot juntan med diktatorn Augusto Pinochet i spetsen, som tagit makten i landet, och som nu tog livet av tusentals vanliga människor, som vågade protestera mot hans regim. Jag fick höra att Victor Jara skrev sånger om vanliga människor, familjer, kvinnor och barn, och att Pinochet tog honom till fånga på fotbollsstadion i Santiago, och högg händerna av honom, så att han inte skulle kunna spela gitarr mera. Det här väckte mitt intresse och jag köpte ett par skivor med Victor Jara. Jag blev även medveten om hur det världspolitiska spelets mekanismer fungerar - om hur USA, som den stora beskyddaren av egna intressen, backar upp grymma diktaturer i andra världsdelar, för att bekämpa all form av demokrati som kan lukta kommunism. 

Så på den vägen var jag och går jag fortfarande. Trots att protestsånger idag har lågt värde på den kommersiella musikmarknaden, och väldigt få musiker orkar gå mot strömmen av skvalmusik, finns det undantag. En ung sångare från nordnorge - Moddi - har kört igång ett projekt om att väcka liv i censurerade sånger, som några få intresserade fick ta del av en kväll i mars på Bio Savoy i Mariehamn i år. Projektet finns närmare beskrivet på sajten: www.unsongs.com. Bland alla dem han tolkar finns Victor Jara med. Det behövs flera som Moddi, som vill minnas, och som med Mikael Wiehes ord kända ord i sången Victor Jara kan säga: "Men Victor Jara, Victor Jara/ dina sånger ska aldrig bli glömda/ Och från gitarr till gitarr ska de spridas över stad och land/ De ska vagga oss till sömns/ när våra nätter blir långa/ De ska marschera med oss/ när dagen är här." 

LP:n Party är den enda vinylplatta jag ägt med energiknippet från Detroit, Iggy Pop. Men vad hände med skivan egentligen? Sålde jag den, tappade jag den, blev den stulen? Jag vet inte - jag vet bara det att jag inte äger den mera. Den kom 1981, och är väl inte av sammma dignitet som de tidigare skivorna, såsom t.ex. Lust For Life från 1977 eller TV-Eye från 1978, men är ändå en rak rock-röjarskiva med känsla och finess. Om det är något som Iggy Pop har så är det street credibility vad gäller den proto-punk-rock han började spela tillsammans med bandet The Stooges redan 1968. En känd låt från den tiden är Raw Power, som bra katalyserar den energi och urkraft som är och har varit Iggy Pops kännetecken. På Party är det lite mera glada partystämningar och Iggy är väl lite mera slappt slyngelaktig här, vilket märks på låttexterna. "I`m her only love/ She fits me like a glove/ I`m her only blood/ We do it down in the mud" (Happy Man) eller "Oh-oh!/ What do I find?/ Rock and roll party/ Where is the wine?" (Rock n Roll Party). Som sagt stämningarna skiftar mellan lättsam romantik och låt-gå-party-party på den här skivan, som ändå var en glad återlyssning. Men vart kan skivan min ha försvunnit egentligen?

Den våren när det sena sjuttiotalet gick över i åttiotal satt jag fortfarande i lägenheten i stan med alla de reminiscenser till skivor som var den tidens sound. En skiva som brorsan köpte då var den här, Gasolins Efter Endnu En Dag. LP:n kom ut redan 1976 och var knappast den danska supergruppens bästa. Den var kanske en smärre besvikelse, inte så rak rock som t.ex. Live i Skandinavien-albumet från -78. Men den här skivan ger ändå en liten vink om Gasolins breda repertoar, som sträckte sig från rock och ballader till som här charleston (Bella Donna) och vaudevill (De Gule Enker). Minns att farsan tog upp skivan och skrattade åt titlar som Pilli Villi och Mamma Cucu. Varför visste vi barn inte riktigt. Men det var Kim Larsen som var hjärnan bakom Gasolin. Minns att jag läste sedan i Schlager 1980 att han skulle ta sin gamla cykel och ge sig av från det gamla Köpenhamn till New York och göra solokarriär. Det tog bara ett par år så var han tillbaka igen. Han lyckades aldrig slå "över där". Ja, Kim Larsen har ju alltid haft glimten i ögat. Han har med sitt gemyt gjort klassiker som sitter djupt i själen på det danska folket. Så nog visste min rumskamrat på Lollands Höjskole, vad jag pratade om alltid, när jag citerade inledningen på De Gule Enker: "Jeg går temmelig ofte ud på dans og restaurant..." Även på Åland fick Gasolin stort genomslag. Hade en jämnårig skolkamrat som i sitt band, minns inte vilket, drog This is my life, från Lycéets scen. This is my life är den sista sången på den här skivan. Det är en sång som föll sig naturligt att lära sig på gitarr.

A-sida: Easy Life

B-sida: Too Experienced

Det brittiska ska-bandet The Bodysnatchers fick stå i skuggan av de andra mera kända ska-bandet på 2 Tone-etiketten i början av 80-talet. Vet inte var jag fick höra Easy Life, men jag kände igen den då jag kollade upp bandet nu efteråt. Låten är en riktig pärla framförd med all den energi och glädje som fanns i den brittiska skan när den var som bäst. Man kommer närmast att tänka på jamaikanska Desmond Dekkers klassiska LP Black And Dekker från samma år som den här singeln kom ut, nämligen 1980. Det sju kvinnor starka bandet från London bestod, som ofta var fallet med "fuck art lets dance-musiken" i England, av både svarta och vita musiker. Sångerskan låter rätt lik sångerskan i The Selecter - det är en hög, genomskärande stämma, som passar ypperligt till gunget i kompet och saxofonen. Texten får jag inte mycket ut av - men jag nöjer mig med att den refererar till bättre tider, eller livet som det ska vara, när det är som bäst.

A-sida: Gudarnas puls

B-sida: 2000 år

Lundagruppen TT-Reuter släppte 1980 sin andra singel. Bandet var svårt att definiera, men utgjorde ändå en del av punkrörelsen i Sverige. Det var bara det att Skånefalangen av denna rörelse kom att förknippas med det mera konstnärliga och poetiska, som just Henrik Venant och grabbarna i TT-Reuter ville framhäva, på bekostnad av den rena energin och protesten som annars var punkens kännetecken. Det var mycket mystik, mytologi och kajal runt ögonen i det här bandet, vilket gjorde det aningen udda och svårdefinierat. Men det var just precis sådana låtar som gjorde att jag fick upp ögonen för TT-Reuter. "Vi tillhör en udda gud/ och det är vi som är hans puls", som man sjunger i Gudarnas puls, kan ju nästan stå som en programförklaring för bandets udda stil. Ändra märkliga saker som man sjöng om var dagsländor som föds och lever bara en dag eller någon som vill flamma som en fackla ibland, och krossa alla tankar, för att kunna tänka bättre ibland. Allt denna "poesi-wannabe" framförd till rätt så suggestiv (maniska trummor, bas och sång) musik, gjorde att det gick hem, åtminstone hos mig. Ganska typiskt också sedan att den här låten fick ett annat namn, Den udda gudens puls, på LP:n. Hörde också att man pendlade melllan att kalla en låt ömsom Den grekiska fiskaren och Den grekiska diskaren. Magi eller mani? Efter att bandet upplösts 1981 gick Henrik Venant vidare med projektet Underjordiska Lyxorkestern.

A-sida: Dagen utan ände

B-sida: Kemal

Jag har aldrig riktigt fått grepp om Stockholmsbandet Commando M Pigg. Trots att jag har i min ägo två LP-skivor med dem, som jag köpte på 80-talet, minns jag ingen av bandets låtar. Kanske beror det på att bandet var alltför avantgarde för min smak. A-sidan på den här singeln, som var Commandos första (1981), bandade jag antagligen från radioprogrammet Ny Våg 1983, eller så från någon radiokonsert med bandet. Låten berättar apokalyptiskt om en dag utan slut, säkert den sista av alla dagar, då allt är på realisation, allt har mistat sitt värde, och då det som förr värderades högt nu byts bort mot skräp och kitsch. "Och Jesus kom på bästa sändningstid/ Alla köpte chips och hjärtekval." Kanske var det det lite extravaganta stuket som störde mig. Jag kunde lätt acceptera liknande texter av mer primitiva band som 22 för många eller Dom Dummaste, men när det kombinerades med lite för mycket allvar, så hände det lätt att jag stängde av. Låten dagen utan ände är svår att spåra på nätet och finns inte på Spotify. Men här en länk till det aktuella radioprogrammet Ny Våg: www.youtube.com/watch?v=70IIYmuP_3w  

A-sida: Last Night Another Soldier

B-sida: The Man Who Came In From The Beano

1980, då den här singeln kom ut, hade punkrocken i England redan kommit in i andra andningen. Det som hade varit något fräscht och nytt inom rocken kom mer att få benämningar som Oi, käng-, trall- eller streetpunk. Energin försvann och i mina öron kändes allt trött och urlakat. Skivomslagen var ofta obskyra teckningar eller dödskallar med mohikanfrisyrer - lite som hårdrockband som genom en häftig image försökte värva lyssnare bland skolpojkar i de lägre tonåren. Angelic Upstarts singel är inget undantag från den här trenden. Trots att budskapet är angeläget och anti-krigs-ställningstagande, så blir magkänslan när man lyssnar på låten som om man hade ätit en hamburgare för mycket. Det är som om vem som helst kunde tota ihop dessa treackordslåtar med en refräng som låter som världens enklaste fotbollsramsa. Tyvärr gick det inte att starta upp punkbilen på nytt efter att den kört full fart in i en tegelvägg någonstans i de sydöstra förorterna i London i slutet av sjuttiotalet. But a nice try Angelic Upstarts!

A-sida: Hit That Perfect Beat

B-sida: I Gave You Everything

Den brittiska syntpoptrion Bronski Beat skulle väl ha passerat mig obemärkt om det inte var för bandets speciella namn och att de sjöng: "Beat boy, beat boy, hit that perfect beat boy..." någon gång i mitten av 80-talet, närmare bestämt 1985, då den här singeln utkom. Jo, beatet nästlade sig fast i mitt minne - trots att det här säkert var en discogolvsklassiker och jag aldrig var någon vän av diskotek. Soundet är beatigt syntetiserat elektroniskt a la Soft Cell eller något liknande, men texten är inte helt problemlös "dansa och ha kul". Det känns som om det är en beat boy (inte en breakdansare, utan en mer missanpassad ung man), som söker efter sällskap och identitet på en större danstillställning, och som vill finna sitt eget beat - vara en i den trendiga massan. Bandets bakgrund i Brixton, London, passar väl in i den här tolkningen av texten - om man tänker sig att de kom från en mindre bemedlad arbetarklassbakgrund. Men det här är som sagt en snäll tolkning. Låten är ändå först och främst en elektrodansklassiker från syntpopmusikens glansdagar på 80-talet.

A-sida: Känslan i maj

B-sida: Nu lever jag igen

Känslan i maj är en lyckad låt. Den har en text som sätter sig i ens inre. Monica Törnell blev som artist mest känd som uttolkare av Ted Ströms ursvenska epos Vintersaga från samma år som Känslan i maj släpptes, nämligen 1984. Efter det var hon och vann Sveriges Eurovisionsfestival med Är det det här ni kallar kärlek också. Men som sagt, hennes egna låtar är bättre. "Kommer du ihåg känslan i september, känslan du hade i maj" är en textrad som kryper bakom alla plattityder och stereotyper en artist förväntas skriva, för att nå framgång, och in i ens undermedvetna. Det som egentligen betyder någonting är just de känslor, och känslostämningar man har, och man förlorar på sin vandring genom livet. Dofter, syner, känslor, stämningar - allt det som är så betydelsefullt för människan, just då och där. Man kan inte konservera de här minnesbilderna, det naturliga är att man mistar dem, och blir mera hård och okännande. Så tack Monica för att du skriver om sådant man egentligen borde skriva mera om. Och jag har svårt att komma ihåg den känsla du skriver om - men jag ska försöka igen. B-sidan är en mera poppig låt av Thomas i duon Adolphson och Falk. 

A-sida: The Lunatics (Have Taken Over The Asylum)

B-sida: Faith, Hope And Charity

Trion Fun Boy Three utgjordes av de tre ursprungsmedlemmarna Terry Hall, Lynval Golding och Neville Staple från ska-bandet The Specials från Coventry i England. 1981 släppte trion sin första singel The Lunatics, som syntes en hel del på MTV. Låten som ljudmässigt påminner om Specials Ghost Town har en halvknasig text som berättar om att nu har mentalsjukhuset tagits över av idioterna, så då är det svårt att hålla sin mentala hälsa i skick - om man inte gillar läget. Och det tycks Fun Boy Three göra - de håller sig otroligt coola och dynamiska, och ser på allt med humoristiska och lite frånvarande ögon. Det är så coolt så att låten knappt släpar sig framåt - trots att galenskapen (i världen och på anstalten) håller alla i ett järngrepp. Men jag gillar det sömnigt mysiga - soft rock i randiga pyjamasar. Sådan musik kan bara så sköna lirare som Fun Boy Three göra!