A-sida: Tilt

B-sida: Som i en dimma

1981 släppte göteborgsproggarna Motvind singeln Tilt/ Som i en dimma. Det var B-sidan jag hörde på radion, och lade på minnet efter det. De båda låtarna har ett gemensamt tema. Det är livet som rinner undan - likt en flipperkula eller som i en dimma. Sin diskbänksrealism trogen blir budskapet väldigt socialt. Det är de svaga det handlar om. Som göteborgare är man heller inte så mycket för att krångla till saker. Soundet är rätt tung proggrock, mot mjukhårdrock. Mindes låten som i en dimma, och det var nog mera titeln som fastnade i mitt minne.

A-sida: Hot hot hot

B-sida: Pirates

1982 gav soca-artisten Arrow från den lilla ön Montserrat i Västindien ut singeln Hot hot hot som hördes en del i radion. Vid samma tid "peakade" soca-musiken på nattklubbarna i New York. Det var långt före man började ta in soca-musik till sjödagarna i Mariehamn på Åland för att Jansson och Mattsson skulle få svänga sina lurviga till de familjära rytmerna. Vet inte riktigt skillnaden mellan soca och calypso, men jag tror attt calypson är en ursprungligare version av musiken, mer spelad på steel-pans, och med mindre elektronik och blås. Hot hot hot är en het och uppepprad låt med sköna rytmer och mycket blås. Det är något man gärna lyssnar på en dag i början av februari när vädret ute är mulet och minus sex-gradigt och man sitter och väntar på ett lärarmöte på jobbet. Budskapet i Hot hot hot är enkelt. Vi dansar och har kul: feeling hot hot hot. Till skillnad från reggaemusiken på Jamaica så ansågs calypso-musiken mera värdslig och turismtillvänd med ytliga och sexistiska texter. Ja, man kan nästan se bilden framför sig med ett gäng uppklädda lokala musiker på något hotell, som "working for the yankiee dollar". Nåja, jag gillar verkligen Arrows låt. Han verkar äkta och seriös i det han gör. Sann glädje.

A-sida: Children Playing In The Streets

B-sida: Dubbing In The Streets

Bob Marley hade väldigt många barn. Fyra av dem var med i bandet Melody Makers (två pojkar och två flickor). Äldst av dem var Ziggy Marley och det var även han som var frontfiguren. 1979 gav bandet ut sin första singel på Bob Marleys eget skivbolag Tuff Gong. Låten Children Playing In The Streets handlar om hur det är att växa upp i ghettot, och den är framförd med en övertygande charm och äkthet. Det är svårt att säga om erfarenheterna handlar om ghetttot i Kingston, Jamaika, där Bob Marley själv kom från, eller New York, där bandet grundades. Trots att texten känns rätt så oskyldig, så får raden "Sitting in the darkness searching for the light" lyssnaren att haja till. Det var ju trots allt pappa Bob själv som skrivit låten, och han blev säkert aldrig kvitt ghettot Trench Town där han kom från, trots att han bodde ett antal år med sin mor i USA. Soundet är säker roots-reggae, gissningsvis framförd med bröderna Barrett, som kompade Bob Marley i the Wailers, bakom trummor och bas. Ovanpå det tunga kompet flyter barnens röster som söt honung. Ganska så kommersiellt är det - men det får man ha överseende med. Melody Makers var absolut förtjänta av all uppmärksamhet de kunde få.

A-sida: My Way

B-sida: Cosh The Driver (A Punk Prayer By Ronnie Briggs)

Idag är det 39 år sedan Sid Vicious dog av en överdos på Chelsea Hotel i New York. Innan det hann han spela in sin enda skiva My Way som kom 1978. 

Sid Vicious, egentligen John Simon Richie, var en enkel (mycket enkel) kille från södra London, som blev basist i Sex Pistols, och småningom (konstigt nog) en ikon för hela punkrörelsen. Man sade att han inte kunde spela bas, men ändå låter det bra om Pistols. Och attityd hade han ju i övermått på scenen, trots att han var tyst och blyg utanför. Det var inte så mycket som intresserade Sid förutom musiken då kanske: Shanana, att titta på TV, tjejer och att ta sina drinkar varje dag. Senare började han tyvärr även med droger, vilket blev hans fall. Tyvärr har alltför mycket fokus i media riktats på relationen mellan Sid och hans flickvän Nancy Spungen. I boken Inte som andra döttrar skriven av Nancys Spungens mamma Deborah beskrivs Sid närmast som ett monster. Nancy var redan som liten självdestruktiv, troligen född med en diagnos, och hon drogs till Sid som till en magnet. De två var menade för varandra, och blev varandras öde. Det sägs att Sid tog livet av Nancy på samma hotell som han själv dog. Men det har aldrig kunnat bevisas, eftersom han gick ur tiden strax därpå. Det kan också vara att Nancy beordrade Sid till detta dåd - för hon visste att hon skulle dö som ung. Som alla enkla människor, och djur, så hyste Sid en värme, kärlek och omtanke till sin närmaste, något som kommer fram i de brev och telefonsamtal som han riktade till Nancys mamma efter Nancys död.

My Way av Paul Anka blev ju känd genom Frank Sinatra i slutet på sextiotalet. Låten är ett bokslut med ett liv, och liksom Edith Piafs Je ne regrette rien, så säger Sinatra här att han är nöjd med hur livet blev - trots alla brister och utsvävningar. I Sid Vicious version blir budskapet ännu mera betonat: var och en har rätt att leva sitt liv som den vill (så länge det inte drabbar andra oskyldiga). Musikaliskt är låten inget att hänga i julgranen - Sid har väl aldrig varit känd för att vara någon stor sångare. I den franska videon till låten är det Sid på Broadway framför en överklasspublik, som inte vet till sig av begeistring. Sid gör sin sak och skjuter sedan sex skott med en pistol in i publikhavet. Punkens budskap i ett nötskal.

Jag tror knappast medierna kommer att uppmärksamma att det gått 40 år sedan Sid Vicious död idag om ett år. Han var något man inte ville ta i. Bland musiker finns det dock sådana som hyllat honom: t.ex. Sad Vacation med Johnny Thunders.

A-sida: Buffalo Gals

B-sida: Buffalo Gals (version)

Kläddesignern Malcolm McLaren som drev modeshopen Sex på Kings Road i London var mest känd som den som upptäckte Johnny Rotten och blev Sex Pistols manager. Att han gjorde musik också kom nog som en överraskning för många. Resultatet är därefter kan man tycka. Singeln Buffalo Gals från år 1982 spelades in under en tid då många tyckte att rapmusiken från New York var det hetaste på musikfronten. Och det var det säkert också, men inte i McLarens föga originella, tjatiga och irriterande tappning. Det hjälper inte mycket att han har bandet med det pompösa namnet The World`s Famous Supreme Team med sig på A-sidan. Han lyckas ändå inte piffa upp barnramsan och ringleken "Two buffalo girls went round the outside" tillräckligt mycket för att det ska bli spännande. Känns nästan som han är ute efter att tråka sönder lyssnaren. Trots alla attribut som på den här tiden kändes fräscha i hip hop: att gnugga vinylskivan med stiftet, breakdansa på huvudet eller klottra graffiti lyckas inte musikvideon lyfta låten - som mest känns som en skiva som hakat upp sig. Kan tänka mig att McLaren fick göra den här skivan endast för att han bildat världens mest kända punkband. Det var nog även därför som finlandssvenskarna Pale&Ville gjorde Duck Räpp fem år senare - för att de visste vem som gjort låten de lånat så friskt ifrån. Nej, Malcolm borde nog ha fortsatt med att sälja kläder på Kings Road istället.

1982 satt väl alla Stockholms kulturpersonligheter, hög som låg, och berusade sig på Berns salonger i Röda rummet? Intresset för punkupproret i förorterna hade ebbat ut, dränkt i cynism och syntmusik. Det var som att vakna upp efter en underbar festnatt med baksmälla och ågren, och sitta och fundera över vad det var som egentligen hände och vilken ens egen roll i det hela var. Kan tänka mig att Pink Champagne satt där också, samt allt folket som var med och gjorde Vackra pojke! år 1982: producenten Joakim Thåström, fotograferna Christer Strömholm och Joakim Strömholm och ETC-redaktören Johan Ehrenberg. 

Och vem är då Pink Champagne? Jo, ett av Stockholms allra första punkband bestående av kvinnor - Tant Strul var det andra betydande. Som namnet antyder är det ett tufft feministiskt ställningstagande som ligger bakom den musik som bandet gör. Det gillar jag verkligen. Man är på kollisionskurs med den rådande manliga samhällsnormen i låtar som Vackra pojke, där man vill krypa under huden på den coola mannen med alla de rättigheter han föddes till. Pink Champagnes vapen i striden är kärlek, ärlighet, mod och hopp. I sångerna Vågar du och Sträcker ut handen är det just den här ammunitionen som Pink Champagne använder. Vågar du vara dig själv, stanna upp för en minut och älska med mig? Det är mycket svårare än man kan tro. Det är också här som jag hittar kärnan i Pink Champagnes musik, tycker jag. 

Ärligheten i texterna för samtidigt med sig en självkritik som säkert gör ont, men som är nödvändig. I På scen, Siden och säckväv samt Ögon ser man klart - och det egna ställningstagandet blir lite komplicerat och luddigt. Även upproret satt på undantag skriver man om, främst i Svarta fanor, som var den låt på skivan jag kände till sedan tidigare. Den kunde vara skriven just för gänget på Berns: "Ni gjuter olja på vårt stormiga vatten/ Då tänder vi eld på era lugna hav." De svarta flaggorna associerar man både till syndikalisterna vid den här tiden samt till Strindbergs roman från 1907, som var en kritik mot det unga författargarde som vuxit sig fett och som resignerat - precis som punkrevolten som kom av sig. Musiken på skivan är inte rak rock, utan mera uppblandat med reggae och ny våg. Att man gör en tolkning av den franska surrealistpoeten Charles Baudelaires dikt Berusa er är även det ett tecken på hur långt man var beredd att gå för att töja på de musikaliska ramarna. På innerpåsen fastnar jag vid trummisen Stina Berges vackra porträtt - hon som gav sin ena njure till Stig Vig då han gick på dialys, och mitt hjärta mjuknar. En underbar handling som kanske mer än något annat beskriver Pink Champagnes attityd.

Raj Montana Band var en förening av musikerna Dan Hylander och Py Bäckman. Dan Hylander från Malmö är väl närmast en institution i genren melodisk balladrock i Sverige. Skivan Döende oskuld kom 1979 och nu när jag lyssnar på den igen så kan jag konstatera att jag känner igen låtarna från hälften av skivan och framåt. Det är känslig musik som framförs med det patos som bara Dan Hylander kan frambringa. Det är budskap från en känslig iakttagare om sårbara och sårade människor, till likasinnade. De känsligaste människosjälarna är de som löper största risken att gå under - kan vara i alkohol och droger. Därav titeln Döende oskuld kanske? Känslorna som kommer fram när jag lyssnar på skivan härstammar från våren 1984 när jag gick på Ålands Folkhögskola i Pålsböle Finström. Det var ett par skånska tjejer som hade med sig låtarna från skivan inspelade på kassett. Toppen på skivan är Dylancovern Min älskade stod inför rätten idag (Percy`s song) med svensk text av Mikael Wiehe. Men även Från en till en annan, Höst och Hymn till en snubblad vandrare (även på samlingsskivan ANC-galan från år 1985) minns jag med sentimentalitet. Soundet omspänner småfunkigt till ballad. Det är tätt och proffsigt, med Py som första stämman i änglakören. De låtar jag gillar bäst påminner om Dan Hylanders bästa låt enligt mig: Farväl till Katalonien.

Sova räv är en svensk musikfilm från 1982 skriven av Ragnar Strömberg och i regi av Gun Jönsson. För filmningen står den danska regissören Bille August. Jag minns att jag såg filmen då den kom på TV, men mindes bara enstaka scener nu när jag såg den igen i på Youtube i en amatörmässig återgivning. I huvudrollen är den skånska musikern Niels Jensen (Johan i filmen) som senare gjorde sig rätt så känd, som rockmusiker och omslagspojke i diverse ungdomstidningar. Med i gänget är också Fredrik, Micke och Katarina. Gemensamt för de här ungdomarna, som alla torde vara runt 15 år, är att de är missförstådda och inte hörda av föräldragenerationen, som hellre bryr sig om sina karriärer (Johans advokatpar, Katarinas journalistpappa) eller sina egna projekt (Fredriks världsförbättrarpappa från 69-generationen och Mickes jazzbeatnikpappa). Det här för förstås med sig att ungdomarna spårar ur i sina egna galna spår. Johan blir kylig och mordiskt självdestruktiv, Fredrik adrogynt provocerande osv. Tillsammans köper de folköl och sticker ut på nöjesfält. Johan och Fredrik är rivaler om Katarina och utkämpar hemska strider om henne, med kniv och krossade glasflaskor. Micke är nördig och de andra retas med honom. Men det är Micke som tillverkar bomben, den bomb som de spränger på ett politiskt massmöte inför TV-kamerorna, som Katarinas pappa manövrerar. Mötet slutar i kaos och Katarina dör i sprängattentatet. I slutscenen på det dekadenta diskot där det snortas hej vilt bakom kulisserna och dansas dött till Kraftwerk dör Fredrik i ett knivslagsmål med Johan, som blir fast av polisen.

Vad som kan sägas om filmen är att den skildrar Stockholm 1982 ganska bra med gängmotsättningar mellan raggare och syntpunkare, kyliga diskotek med futuristisk elektrodisko och smörig ungdomspop. Det är en film som är mer direkt på än många andra liknande filmer idag. Men det hela blir trots allt alltför klibbigt och Vecko Revyn-aktigt för att vara trovärdigt. Till det konstlade uttrycket bidrar det ojämna soundtracket med låtar som bl.a. Eggs On My Plate (Iggy Pop), Du lever bara en gång (Noice), Vill ha dej och Fantasi (FreeStyle), Ooa hela natten (Attack) och Runaway Boys (Stray Cats). Föräldragenerationens musik representeras t.ex. av visan Nu börjar det sluta regna. Som titellåt för filmen passar Ett bedårande barn av sin tid med Noice (från 1980) bäst.

Jag har aldrig prövat på att vara gatumusiker, trots att jag aldrig varit främmande för tanken. Jag uppskattar alltid dem, som vågar och vill spela fritt på gator och torg, och brukar ge varje aspirant en skälig chans att visa vad den går för. Det har också ofta hänt att jag tyckt så mycket om någon gatumusiker att jag skänkt den en slant och ett leende, som oftast nog också har besvarats. Det är det minsta de kan få för att de delar med sig av sina eller andras sånger på en annars ofta öde plats i staden. När jag vintern 1985 bodde i Stockholm förstod jag att det var ganska så kärvt för den fria musiken på gatan. Det var inte längre tillåtet att spela fritt, man skulle ha tillstånd och polisen var hård och brysk i sina kontroller. Då var det väl nästan endast den gamla tanten från frälsningsarmén som hade sin plats med orgeln säkrad på Sergels torg. Och bra var väl det! Men man kunde önska att flera tänkte som i Jan Hammarlunds låt De som håller musiken vid liv från år 1981, och såg det positiva i gatumusikanterna. Här skildrar han just hur hårt det kan vara för den fria gatumusiken, med en oförstående ordningsmakt som kom och krävde leg. Minns attt jag hörde låten i radion, och att jag lade texten på minnet. Sedan hade jag väldiga svårigheter att spåra den. Tills jag lyckades. Och Jan Hammarlund är definitivt en musiker jag kommer att spana in närmare.

Proggbandet Nationalteatern från Göteborg blev på sin tid kanske mest kända genom LP:n Livet är en fest från år 1974. Skivan Luffarrock från år 1981 är en radioteater som berättar om två barn, Honken och Linda, som förirrar sig till ett gammalt hus på slätten, där det bor en massa luffare. De är rädda för att gå in i huset, men tar mod till sig. Det visar sig att luffarna är trevliga typer med ett rätt så oslipat sätt, men med drömmar och förhoppningar som alla andra. Låtarna på skivan sjungs av någon av personerna i dramat, mest av luffarna, däremellan är det partier med tal. Man kan väl säga att Honken och Linda går igenom ett slags utveckling när de får med luffarna att göra. De kan inte låta bli att jämföras med dem. I det parti som jag kände till sedan förut så har barnen just kommit in i huset och träffat på luffarna, varefter låten Ra-di-tä sjungs, där luffarna berättar om vilken slags musik de gillar. Allting utmynnar i att luffarna bestämmer sig för att gå och söka jobb. Men på arbetsförmedlingen får de bara höra att det inte finns folk som dem. Så de går hem igen och fortsätter att leva sitt eget liv och spela sin egen musik.

Som vanligt när det gäller Nationalteatern så finns det samhällskritiska perspektivet med. Det blandas dock upp med en massa humor och livsglädje. Som lyssnare skrattar glatt åt de olika replikerna på olika folkmål s.s. söderslang, norrländska, dalmål och göteborgska som bryter av varandra på ett dråpligt sätt. Man visar på hur bra luffarna lever och det ställs i kontrast mot livet utanför. Luffarrock är inte den enda dramatiskt framställda rockskiva som Nationalteatern gjort. Innan den kom bl.a. Livet är en fest, Kåldolmar & Kalsipper (1976), Vi kommmer att leva igen (1977) och Rockormen (1979). Greppet att göra rockopera var dock inget nytt. The Whos Tommy kom t.ex. redan 1969.