A-sida: Sweet Revenge
B-sida: Rabies (From The Dogs Of Love)
Sweet Revenge från 101:ers första singel (1981) känner jag igen från samlingsskivan Elgin Avenue Breakdown utgiven samma år. Men Rabies (From The Dogs of Love) är ny för mig. Det här är musik som jag gillar. Rak, opolerad pubrock. Och så har vi Joe Strummers stämma, som lägger extra krydda på allt. Beatet i Rabies känns bekant. Jag tycker att det går igen i Clashlåten Last Gang In Town från bandets andra LP. Strummer hade det från början, kärleken till traditionell rock. Det var bara att han blev än mer politisk med Clash.
Strindbergs Respektfulla gatan från 1983 stötte jag på när jag köpte samlings-CD:n Världens bästa Johansson. Jag trodde när jag lyssnade på låten att Johan Johansson sjöng om en gata där man bör respektera varandra, alltså allas gata. Men andemeningen var en man som längtade till en finare stad med finare människor, där han skulle kunna beblanda sig med de fina och få respekt. Så jag missförstod ironin i låten. Men jag är inte den enda som kan missförstå. I sin valkampanj till Finlands president i år hävdade Olli Rehn att han är "Solid as a rock" och syftade då på låten I Am a Rock av Simon & Garfunkel. I likhet med mig, innan någon upplyste mig om det, trodde Olli på att låten handlar om en stark man som inte behöver andra. Tvärtom handlar låten om en svag man, en ensam man, som fjärmar sig från alla, och därför tror sig stark. "And a rock feels no pain/ And an island never cries", slutar låten så tragiskt. En annan politiker, som gör sig skyldig till ett ännu grövre justitiemord är Donald Trump. Han tar helt enkelt Bruce Springsteens Born In The USA från 1984 och menar att den skriker ut ett proamerikanskt budskap från en man som är stolt över USA. Tvärtom skildrar ju Springsteen det sjuka i det amerikanska samhället med en svidande ironi hos en gammal krigsveteran. Men det förstår inte Trump, som liksom alla som tror på honom, är fylld av sig själv.
A-sida: Days Like These
B-sida: I Don`t Need This Pressure Ron/ Scholarship Is The Enemy Of Romance
Jag deltog i mitt livs första demonstration igår utanför Självstyrelsegården i Mariehamn. Vi var ett antal fackliga medlemmar, som var uppretade över landskapsregeringens planer på att smyga in regeringen Orpos sparkrav bakvägen till Åland, med följder som skulle drabba tryggheten inom facken. Och här passar väl vem annars än Englands stoltaste företrädare för facken, Billy Bragg, in. I Days Like These från 1985 sjunger han: "The right to build communities/ Is back behind closed doors/ ´Tveen government and people stands/ The right arm of the law." Passar bra in i sammanhanget tänker jag.
Rocken har alltid varit ett område där det varit fritt fram att experimentera med vad som helst för vem som helst. Det här betyder att många artister medvetet skapat sina alter egon och byggt myter omkring sig. De mest kända förvandlingskonstnärerna är väl kanske David Bowie och Elvis Presley. David Bowies olika metamorfoser finns väl dokumenterade på hans LP:s ända sedan i början på 70-talet då han blev Ziggy Stardust. Så minns man Thin White Duke i mitten av 70-talet och något som liknade en businessman i kavaj på 80-talet. Elvis steg fram som en höftvickande rebell i slutet av 50-talet, men avslutade karriären som någonslags avdankad halvgud iklädd gigantiska boxarmunderingar på Las Vegas hotellet International. Även Lou Reed försökte sig på ett alter ego i form av Rock n`Roll Animal i början på 70-talet, men jag vet inte hur nöjd han var med det. Så har vi Beatles, som gick från rockande teddyboys till flower power-bejakande rymdblommor i Sergeant Peppers i slutet på 60-talet. Dylan hade sin motorcykelolycka som han väl aldrig hämtade sig ifrån efter att han bytt akustisk gitarr mot el dito. Och man visste aldrig vad man hade att vänta från honom på nästa skiva. Religiös eller inte? I Sverige får väl Robert Broberg vara den som stått för mest namnbyten och med det också byte av konstnärlig stil och inriktning. Idag vet jag inte hur vanligt det är med förvandlingsnummer inom rock- och popbranschen. Kanske man som artist måste ha levt ett antal decennier, och börjat tidigt, för att det ska vara någon mening med det.
A-sida: Festen är över
B-sida: Sista dansen
Låtar som handlar om en fest som är över finns någon. Men det handlar mest om att ljusen släcks och att det är dags att gå hem. I Dom smutsiga hundarnas version har festen redan övergått i antiklimax och den fortsätter ändå. Det blir intressant att höra vad det är som gör att man inser att festen kanske har pågått för länge. Allt är länsat och någon har låst in sig på toaletten och så vidare. Det är ingen rolig scen. I Sista dansen blir allegorin över något avslutat ännu tydligare. Allt är avslutat och musiken är falsk, bara ett par dansar fortfarande. Vaktmästaren väntar på att släcka. Man funderar på vad allegorin handlar om. Kanske 68-upproret som kom av sig? Singeln är från 1982.
Jag minns när CD-skivan kom där runt -84-85. Jag var inte speciellt intresserad av den, men farsan investerade i ny CD-spelare och ett antal skivor. Han spelade Leonard Cohens Various Positions (1984) i lägenheten som jag bodde tillsammans med honom i, och man trodde inte att Leonard kunde gå ned lägre i tonomfång än så, innan I`m Your Man utkom fyra år senare, och hans röst mest kändes som vibrationer i väggarna. Jag märkte att CD-skivan tog vinylens plats på det sättet att det inte längre fanns vinylskivor att köpa. Alla sade att CD:n hade så mycket mer kliniskt ljud, att det var bättre ljud helt enkelt. Och jag höll väl med. Jag minns inte när jag köpte min första CD-skiva, men jag vet att det dröjde väldigt länge. Jag tror att många artister gav ut sina album parallellt, både på CD och vinyl. Jag saknade nog all den information man fick på vinylomslagen, men tyckte väl som alla andra att vinylen var skrapig och gammaldags. Så slutade jag också köpa skivor vid samma tid.
Nuförtiden har vinylen kommit tillbaka och CD:n sjunkit in i skuggan. Man kan få en CD-skiva för någon euro, medan vinylskivor oftast är eftertraktade dyrgripar. Man har också börjat förstå att gilla det varmare och mer naturliga soundet på vinylerna igen. Och så har vinylerna den fördelen att de aldrig börjar hacka på grund av statisk elektricitet som CD-skivorna oftast gör. Och jag köper mycket hellre samma album på vinyl än på CD.
A-sida: It`s a Man`s Man`s Man`s World
B-sida: I`ll Go Crazy
The Residents har alltid varit lite underliga för mig. Undrar om bandet någonsin har avslöjat sitt utseende. De är mera som maskiner. Kanske ett av de första banden som körde helt med maskering, även om maskerna i Residents fall har skiftat. Och musiken då? På den här singeln från 1984 gör de James Browns It`s a Mans World i sin mekaniska tappning. Sämre än originalet, man undrar varför bandet gör låten överhuvudtaget. På B-sidan är man kanske mera sig själva. I`ll Go Crazy handlar väl just om det, att bli, eller vara galen. Och det är väl det enda jag får ut av den här singeln: ett udda, galet band, med ett udda, galet sound.
Min bekantskap med Kylans rockorkester från Umeå går tillbaka till år 1981 och singeln I Lycksele finns ingen hundpsykolog, som jag köpte. Snapshot (1983) är det första studioalbum jag lyssnar på. Jag känner direkt att det här är ett band som vill förmedla något. Snapshot går mycket på linjen ensamhet/ gemenskap. Så skrattar man till exempel åt "Elak ung man", som syns i tidningen och vill köpa sig en kvinna från Thailand. I motsats till detta ställer man den unika personligheten, som inte strävar efter allmänhetens erkännande, i "Allt det jag gjort". "Aldrig ensam igen" besjunger tvåsamhetens lov. Så har jag också tänkt, det har jag också varit tacksam över, tänker jag. På sidan två drar man ner på tempot och låtarna blir mera av berättelser. "Kroppens språk" är en hyllning till det intima språk som går utöver det muntliga och som utgör det verkliga kittet två människor emellan.
Musikmässigt står Kylans med ena foten i den norrländska proggen. Men det är en fräsch och powerpoppig typ av blues man spelar upp, speciellt på skivans första sida. Energin finns tveklöst där. Skivan är en sympatisk lovsång till de enkla glädjeämnena i livet, dans, resor, kärlek och betydelsen av att hålla fast vid den egna personligheten.
A-sida: Låt solen värma dej
B-sida: Back in the business
När man pratar om vem som var Sveriges folkkäraste artist, står säkert valet mellan Lasse Berghagen och Ted Gärdestad. I valet mellan dessa två föredrar jag själv Ted. På den här singeln från 1980 sjunger Ted Gärdestad duett med Annika Boller. Låtarna känns hurtfriskt uppfunkade som någon Electric Banana Band-låt, lite olikt den melodiösa pop Ted Gärdestad gjorde på 70-talet. Gillar ändå a-sidans låt bättre, då den har ett människonära budskap. Helt enkelt att vi bör låta solen värma oss, så att vi kan värma varandra. Jag har dock lite svårt att urskilja Annikas röst, då den låter så lika Teds. Låten är gjord av Ted tillsammans med brorsan Kenneth, liksom så många andra av Ted Gärdestads låtar.
Människor måste nödvändigtvis tävla i allt, så förstås också i musik. Men egentligen är det en omöjlighet att tävla i musik, eftersom musiksmaken är som baken, dvs beroende på vem som lyssnar. Tävlingarnas antal och popularitet har ökat i allmänhet, och tävlingsklimatet har också blivit råare, i och med förnedringstelevisionen, som Idols eller Masked Singer. För fyrtio år sedan tävlades det endast i Eurovisionschlagerfestivalen, och då enbart i det musikaliska. Idag får man också poäng för klädsel och framförande. Kanske jag upplevs som en tråkig bakåtsträvare när jag säger att musik inte kan poängsättas, men jag tror att alla skulle gynnas av en mindre tävlingsinriktad inställning. Låt oss istället göra och lyssna på musik för den otroliga källa till kraft och glädje som den är, och inte som ett sätt att profilera sig mot andra.