I början på åttiotalet skickade en släkting ett paket till mig från Helsingfors innehållande sexton singlar från det brittiska skivbolaget Trojan-records som specialiserat sig på att ge ut jamaikansk musik. Singlarna var från åren 1974-1976. Jag lyssnade visserligen igenom dem alla då jag fick dem, men det var bara en låt som stannade kvar i huvudet, och det var den humoristiska Laugh and grow fat med Winston Groovy. Musiken på dessa singlar är huvudsakligen rock-steady skulle jag säga, alltså den typ av reggae som reggaemusiken var mellan ska och roots-reggae. Det här är lugn, laid back, musik, med texter som genomgående behandlar kärlek, vissa skivor på ett sliskigare sätt än andra. Trots att jag nu vid en genomlyssning av materialet konstaterar att tre av skivorna är rent ut sagt dåliga, blir jag positivt överraskad. Det är ett skönt gammalt groove i de här plattorna. Lite som om man skulle ta en Elvis-gospel-låt och lägga ett mysigt reggaekomp till. Det finns värme och känsla i musiken. Framför allt vill jag framhäva Say You med artisten Jackie Robinson, och så min favorit från förr då, som håller än. Intressant att notera är även den fräscha tolkningen av Kinks örhänge Lola av Nicky Thomas samt av Something`s got a hold of my heart av Hoss 54. På typiskt reggaemanér så har många av skivorna en dub-version av titellåten på B-sidan, och i många fall gillar jag dub-versionen bättre. Tänk hur mycket de jamaikanska musikerna ändå vågade släppa loss i studion redan i mitten på 70-talet! Jag är glad att jag fick dessa singlar på posten idag, trots att jag kanske inte förstod att uppskatta deras värde då för trettiofem år sedan.

Material var ett slags funk-jazz-band från New York. Musiken är klart experimentiell. Jag fick tre låtar från bandets första LP Memory Serves (1981) inbandade av min kusin, och nu när jag lyssnar på låtarna igen på Spotify så är det som om jag aldrig skulle ha hört dem. Beatet är klart funkigt, men solona på saxofon eller vad som nu råkar komma i solistens väg är jazzigt improviserade. Det går väldigt mycket åt elektro-hållet, då det låter väldigt studiomixat alltihop. Det känns definitivt som om detta är något för depraverade rock-jazz-klubbar på Manhattan söder om någon viss avenue efter något visst klockslag mitt i natten. Den första låten på skivan har sång de andra två är långa improvisationer. Till bandets försvar måste sägas att den tredje låten Upriver har klara country/bluegrass-inslag med improvisation på något slag av elfiol, trots att rytmsektionen är funk. Fortsättningen av skivan kan väl bäst beskrivas som en blandning av funkig new wave-jazz och pre-techno, eller ett elektroniskt skiffle-band på speed, som försöker spela jazz. Not my style!

Albumet Defunkt av gruppen med samma namn kom 1980. På den här tiden var Defunkt ett av de tongivande funkbanden som New Yorks pulserande nattliv kunde erbjuda. Jag såg bandet två gånger (på Åländsk musikfestival 1983 samt på Långholmssfestivalen i Stockholm 1985), och hade två exemplar av den här skivan. Märkligt nog vet jag inte vart skivorna tog vägen. Jag tror att jag fick båda av min kusin som gillade bandet skarpt. Bandets uppsättning av färgade musiker dominerades fullständigt på scenen av trombonisten, sångaren och grundaren Joseph Bowie. Det var kul att se hur han likt en funkmusikens överstepräst med sitt gyllene pekfinger delade ut solona med bister min till sina medmusikanter, som likt sovjetiska ishockespelare med rädsla för att hamna i Sibirien pliktskyldigt utförde sitt uppdrag i bästa funk-punk-anda. Och det är sannerligen en hett kokande rytmsoppa som det bjuds på i Defunkts sällskap. När man såg bandet live var man väl mest imponerad av den kvinnliga basisten Kim Clarke extrema rytmkänsla. Texterna på skivan är rätt så party-inriktade och pragmatiskt manschouvinistiska för att passa den nattliga New York-scenen. Minns att någon new yorker uttryckte stämningen i det stora äpplet vid den här tiden som att: "you need a sound of your own when you move your way through the bus". Okej, den som vill söka det försvunna funk-soundet från den här tiden kan gärna gå tillbaka till denna skiva med Defunkt. Ni kommer knappast att bli besvikna.

Bruce Springsteen är New Jerseys bidrag till rockvärlden, och det tog mig faktiskt så länge som till låten Hungry Heart på radion vid tiden efter att dubbelalbumet The River kommit ut (1980) förrän jag upptäckte detta rockfenomen. Här kan nämnas att många var mycket före mig med att inse Bruce Springsteens värde, i den miljö där jag växte upp. T.ex. min kompis i Geta eller min kusin som köpte The River, eller hans bror som, i likhet med många andra ålänningar, åkte på The River-konserten på Hovet i Stockholm 1981. Många år senare, och idag, förstår jag Bruces värde och betydelse. Han skildrade, på The River och på sina album innan det, ett USA som knegade på i fabrikerna, och släpade sig hem på de sotiga bakgatorna, som drömde om något större och bättre än det liv de levde, som hade ett hungrigt hjärta, med en längtan både hem och bort (t.ex. ut på motorvägarna med bilen och med vinden i håret). Bruce Springsteen är en äkta rocker, som fortsätter en obruten tradition ända från bluessångarna i södern och folksångarnas Woody Guthrie. Han förkroppsligar bättre än någon annan rockartist den amerikanska drömmen som den lever i de flesta vanliga amerikaners medvetande. Jag tycker att titellåten på den här skivan, The River, uttrycker denna dröm och dess realiserande bäst: "I went down to the river/ though I know the river is dry." Även om jag inte är någon större expert vad gäller Bruce Springsteen skivproduktion kan jag väl ändå säga att han på The River slår an lite gladare sinnesstämningar än på de skivor han gjort innan. Det är lite som Ulf Lundell med skivan Kär & galen (1982) kan man tycka.

Fröet till det som skulle komma att bli punkexplosionen i London 1977 såddes redan tidigare, i början på 70-talet, på den nordamerikanska kontinenten. Det fanns ett antal band som i sin energi, i sitt råa och oslipade uttryck, kom att inspirera 77-punken i England. Jag tänker närmast här på Velvet Underground, Mc5 (Kick Out The Jams - 1969), Steppenwolf (Born To Be Wild - 1968), New York Dolls (Personality Crisis - 1973), Iggy & the Stooges (Raw Power - 1973) samt i England T Rex med glitterrockaren Marc Bolan. Senare kom Ramones och tog med sig punken till London, men även på de brittiska öarna fanns ju energin redan, t.ex. i form av band som The Who (som ju var med redan på Woodstock -69) samt även i Kinks, som ju inspirerade t.ex. The Jam och modsrörelsen. Kommer ni läsare på andra band som kan räknas in bland de betydande proto-punkarna får ni gärna meddela mig om det i gästboken.

Om Påtalåten (1973) var låten med stort L för Ola Magnell och om Nya Perspektiv (1975) var Albumet, så kan man väl säga att Höstkänning (1977) redan innebar ett slags vemodigt farväl till rampljuset (om det någonsin funnits). Ola Magnell har alltid enligt mig varit den mest ljusskygge, minst framgångshungrige, av de musiker i Sverige som gick i Dylans svallvatten. Och han har alltid stått mitt hjärta närmast, kanske just för denna självvalda ensamvargposition. Han är den som kan gå in på Café Opera iklädd regnrock och stövlar, ta en öl, en tobak, och gå ut i natten igen - med bevarad självrespekt. Med detta sagt är det väl rätt så klart att albumet Europaväg 66 från 1981 andas anspråkslöshet och vemod i ett slags allt-är-förlorat-och-förbi-anda. Men det är ett vemod jag gillar. Jag minns nästan alla dessa låtar, som jag inkorporerat i min inre låtskatt, men kanske ändå att Åren går, flöjlarna slår, I min fantasi, Dimman igen och Produktiv lättja är de som väcker mest gensvar nu när jag lyssnar på skivan igen. Andra låtar som sticker ut är Tomma tunnor och Dylancovern Ta det kallt, det är allt. Det är ju främst i texterna som ordvirtuosen Magnell är stark. Han är fruktansvärt trovärdig i allt han gör. Och som med Dylan så bjuder hans stämningar på tuggmotstånd, så som det ska vara med en stor rockpoet.

Varje vinylskiva har en viss historia. Det jag minns av Cosmics Overdoses 4668, som jag ägde just det året som den kom ut, dvs 1981, är att jag hade med den till Ålands Lyceum för att byta bort den mot något som jag inte minns vad det var (kanske något med Kraftwerk) med en klasskompis, som hört Köttbulleboys, och som därför gillade bandet. Kassen som skivan var i kom på villospår i skolan och jag blev via högtalaren inkallad till rektorskansliet, där den på den tiden auktoritära skolstofilen Rosenlöv kom med påsen i handen och sade något lustigt om underlig musiksmak. Inte att undra på om 4668 låg i kassen! För kan man sammanfatta dessa göteborgsrockares musik på annat sätt än med deras egen låttitel Dada-Koko? Vad gäller texterna är "obegripligt" bara förnamnet. Eller vad sägs om sådana rader som: "Nina Fontanell/ bodde på hotell/ bjöd på karamell/ hon var väldigt snäll" eller "Du är konkret/ för du är så het". Det var tillräckligt för att snedvrida en sextonårings farligt formbara hjärna, i en riktning som pekade åt ett annat håll än hundraprocentig andlig närvaro på lektionerna i skolan. Kanske lika bra att jag bytte bort skivan, för något mera syntigt än den har jag aldrig ägt. Men jag hörde den kosmiska överdosen på radion också - då var det mera svett och närhet (med en publik som skrek sig hes efter just Köttbulleboys) än denna kyligt kontrollerade syntrock, som finns på 4668.

De båda reggae-dub-herrarna King Tubby och Lee "Scratch" Perry (the Upsetter) har här slagit sina påsar ihop någonstans i Kingston Jamaika och åstadkommit denna läckra dub-skiva från 1981. Båda dessa har förnyat dub-soundet inom reggaen. Hur vet jag inte, men svaret torde finnas på denna skiva. Båda hade väl sina studios och sina sound-systems, fast kanske det var skillnad på studio och sound-system, då jag har förstått att sound-systems är ungefär som ett mixerbord på hjul som man kan dra runt med på gatorna i Kingston, eller var helst man ville ordna en dancehall-blues-dance-night. Skönt, smekande, sound på den här skivan, med en basgång som liksom ligger i bakgrunden hela tiden, och sedan kommer olika effekter in, t.ex. blås med eko, rytmeffekter med eko, ibland sång på något spår, men för det mesta utan och vågade digitala pipanden (så man tror att det är något fel på ens dator). King Tubby var igång ända sedan 60-talet med sin dub-musik och lär väl med detta ha varit en av de första inom genren. Scratch kom in på 70-talet, och har bland annat samarbetat med Bob Marley, och är fortfarande aktiv. Spåren på den här skivan är föredömligt korta (trots att de är dub) och alla heter de något som slutar på dub. Man kan le gott åt och njuta av den här skivan. En riktig temposänkare för alla som inte tänkt sig att blödande magsår är vad som gäller!

1981 då den här LP kom ut var Babatunde Tony Ellis som en främmande satellit på drift till vår kalla nord i Sverige, där han hittade likasinnade reggaemusiker och gav ut skivor, samt fick spelningar i TV. Minns tydligt hur han drog Punky Reggae i en lång version, iklädd läderjacka och med punkig approach. Född och uppvuxen med reggae i Jamaika, via England kom han till Sverige, ett decennium innan Dr. Alban. Han förde roots-rock-reggaen och rastafaritron med sig. För det här är äkta vara, även om den rätta tätheten, som Bob Marley, som han annars låter som, saknas. Han fick Sveriges bästa reggaetrummis, Bosse Skoglund, med sig, samt en damkör som låter I-Threes. Soundet är modernt spaceaktigt, lite åt för mycket studiomix a la Uprising, men musikerna kan definitivt sin sak. Texterna tjänar i mycket som en presentation av Babatunde Tony Ellis själv: var han kommer ifrån, var han står politiskt, om hans livssituation. Jag kapitulerar för Change Will Come idag, då jag mera kan se den i sitt sammanhang och inte jämför den med den samtida reggaen på Jamaika och i England. Som pionjär för reggaemusiken i Sverige i början på 80-talet gjorde Babatunde Tony Ellis en kulturgärning av en betydelse som många idag säkert har svårt att förstå och som är värd all vår respekt.

Renodlad afromusik med ett svenskt band så tidigt som 1979 då denna skiva kom ut kan väl nog sägas höra till sällsyntheterna. På 70-talet var det fortfarande så ovanligt med färgade människor i de mindre svenska småstäderna att ungdomsromanen Omin Hambe i Slättköping av Max Lundgren (1966) som gick som TV-serie väckte uppmärksamhet. Det var vad jag känner till endast Archimedes badkar som spelade afro i Sverige. På skivan Bado Kidogo har de hjälp av de afrikanska musikerna Afro 70, och det är väl därför som det svänger så väldigt att man i det närmaste kommer att tänka på den nigerianske musikern Fela Kalakuti och hans multiband. Vet inte vilken afrikansk tradition titlarna på skivan hänför sig till, men det kanske också är mindre viktigt, då de flesta spåren består av långa rytmimprovisationer, med tillhörande brassektion. Jag är säker på att jag lyssnade på någon skiva med badkaret då i början av 80-talet, och det kunde för all del vara just den här.