Att använda humor har alltid varit ett avväpnande sätt att säga sin mening eller alternativt inte säga något alls. Humor fungerar över alla gränser och förenar människor av alla åldrar och typer, förutsatt att de gillar humorn som uttrycks förstås. Man kan se humorn som ett slag av protest, som ett slag underifrån, mot etablissemanget, mot det alltför pretentiösa och gravallvarliga, mot vuxenvärlden med sina normer och konventioner. På åttiotalet i takt med att den samhällstillvända musiken spelat ut sin roll växte olika slag av humoruttryck upp som svampar ur jorden. Det var den nihilistiskt färgade, dadaisitiskt intetsägande sidan med låtar som Hubba Hubba Zoot-Zoot av den svenska gruppen Caramba (1980), tyskarna Trio med danshitten Da Da Da (1982), Balla Balla - Ballongdansen (1982), där nakna män kunde dansa för publiken i skydd av två ballonger eller Bad Manners singel från 1980 Ne-Ne-Na-Na-Na-Na-Nu-Nu. Att hoppa tillbaka till barnens värld har också varit ett sätt att uttrycka sig på som ger en frihet man inte har när man spelar enligt vuxenreglerna. Electric Banana Band med en av Sveriges bästa gitarrister, Janne "Zebran" Schaffer, grundades 1980 och fick direkt hittar som även äldre unga kunde gilla och sjunga med i, s.s. Banankontakt och Zvampen ("Jag vill bo i en svamp/ annars får jag kramp"). Bandets texter handlade i första hand om bananer. På gränsen till barnmusik stod också elektropoplandsplågan Den makalösa manicken om professorn och evighetsmaskinen av Michael B.Tretow (1982), Köppöbävisan med Bengt Pegefelt (1980), Snabbköpskassörskan med gotlänningarna Di sma undar jordi (1985) samt den smått rasistiska låten Kebab med Rune Wallebom från 1983. Även trenden att parodiera andra låtar blev mera synlig från början av 80-talet, för att nämna Bruce Springsteen-parodin Born in the East LA med Cheech & Chong från 1985 och Byfånarnas vink till meteorologen Åsa Bodén (Village Peoples YMCA) från 1980 som bra exempel. Om det är ett behov hos vuxna att söka sig till barnens värld när alla gamla värderingar och förhoppningar rasat ned i gruset, så finns ju alltid Fragglarna och Smurfarna och väntar utanför din dörr. Det är bara att öppna dörren när de ringer på med hallonsaft och rädisor om du vill ha dem med på din fest.

1981 när jag började lyssna på reggae, främst Bob Marley, var skivan Uprising med Bob Marley & The Wailers, som kommit ut året innan högst aktuell. Det var den skivan man lyssnade på om man gillade Bob Marley, de låtarna man hörde på radion. Uprising var även den sista skivan som Bob Marley, som dog året efter, spelade in. I juni 1980 stod han på scenen på Gröna Lund i Stockholm med sitt band och slog alla tiders publikrekord: 32 000 trängdes, klättrade på allt för att se reggaelegenden då. Och det var en bra konsert läste jag i Schlager efteråt. Bob hade en otrolig kontakt med sin publik. Men till skivan nu då. Vad tycker jag om den? Jag tycker att den är mainstream, soundet är funkigt, uppoppat för att ev. passa den amerikanska marknad som Bob Marley under största delen av sitt liv envetet försökt slå sig in på. Texterna är inte lika kompromisslöst rebelliska och soundet inte lika mjukt roots-rockigt som under de stora skivorna från början och mitten av sjuttiotalet. Verkar lite som om det var en trött och desillusionerad Bob Marley som skrev raderna att: "Ain´t no use, nobody can stop dem now" (Real Situation) om dem som förstör mänskligheten och vår jord eller "Have no fear for atomic energy, cause none of dem can stop the time" (Redemption Song). Genomgående är det en introspektiv skiva av en man som helst av allt vad det verkar ville vara i fred med sin ganja och sin rastafari-tro, en man som möjligen kände att krafterna var vikande. Ändå finns det ju guldkorn på skivan, s.s. Work, den poppiga Could You Be Loved samt framför alla den akustiska avslutnings- balladklassikern Redemption Song, ett värdigt testamente av den reggaemusiker som påverkade världen med sin musik mer än någon annan i den genren någonsin lyckades göra det.

The Housemartins var ett brittiskt band från Hull som var aktiva på 80-talet. Jag minns att jag såg musikvideon till låten Caravan Of Love, som var en a capella-coverversion på en gammal sextiotalslåt, där hela bandet knäböjde i kyrkan för att sedan ställa sig upp i bänkarna och sjunga. Jag minns att jag reagerade inför deras udda frisyrer, snagg med ett kors inklippt i håret. A capella och gospel fanns inmixat i bandets repertoar redan från början, blandat med bandets övriga sound, snabb, lättsmält, glad "jangle pop". Det som var speciellt med The Housemartins var den snälla och lite kyrkliga stilen mixat med mera upprorisk new wave. Det fanns ett världsförbättrarnit hos bandet som märktes i texterna: "Every woman, every man, join the caravan of love, stand up, stand up, stand up" och "Stop for a minute, think for a minute". De förenade det kristna med det marxistiska på något underligt sätt, vilket märks i några maxismer som finns skrivna på deras första LP: "For too long the ruling class have enjoyed an extended New Years Eve Party, whilst we can only watch, faces pressed up against the glass" och "Don`t try gate crashing a party full of bankers. Burn the house down! TAKE JESUS - TAKE MARX - TAKE HOPE." Singeln Flag day som kom 1985 hade en text som pekade direkt på orättvisorna i samhället. Att föra nya vågen i den här riktningen var att ta den ett steg mot ökad trevlighet och sköna pubbesök i behagliga kamelhårsulsters, samtidigt som man ville ta ställning socialt. Låten Happy Hour på debutalbumet pekar på behovet av att själv må bra, samtidigt som man inte vänder sig bort från dem i samhället som verkligen behöver din hjälp. Kanske jag själv var en riktig Housemartin när jag började studera vid Åbo Akademi hösten 1986. Den snälla cardigan-stilen passade mig då. London 0 Hull 4 kom så sent som 1986, men kyrkoupproret började säkert några år innan det.

The Revolutionaries var ett jamaikanskt reggaeband som förnyade soundet inom den s.k. dub-musiken (mestandels instrumental reggae med inslag av diverse effekter s.s. eko och förhöjda bas och trummor). Det sound som skapades kom att kallas "rockers" inom reggaemusiken och var ett sound som kommande reggaeartister på 80-talet byggde vidare på. Hjärnorna bakom The Revolutionaries är inga mindre än Jamaikas främsta reggaerytmmusiker: Sly&Robbie, bröderna Barrett o.s.v. Så inte att undra på att slutprodukten av denna klassiska dubskiva, som producerades av Linval Thompson, är ett väldigt njutbart album, en skiva att varva ned med när tiderna känns stressiga. Alla låtar heter något med dub på slutet och är ungefär tre minuter långa, så uttråkad blir man absolut inte. Det är bara att dyka ned i denna bubblade soppa av heta reggaerytmer, som är kokad på ett recept av det ursprungligaste inom roots-reggae-musiken, snöra på sig skorna och rocka till bas- och trumslagen eller lägga sig ned på soffan, sluta ögonen och föras iväg till ett exotiskt land långt långt borta. Skivan kom 1979.

"Rockjournalister är misslyckade rockmusiker", ska Ulf Lundell ha sagt. Jag är benägen att hålla med. Varför ska man överhuvudtaget skriva om rockmusik, och värdera den? Jag förstår attityden hos sådana journalistdödare som Lou Reed och Bob Dylan. "Something is happening here but you don`t know what it is, do you, Mr. Brown?" kunde gälla för Dylans attityd till alla journalister som vill skriva om hans musik. Eller "Rockjournalists are the lowest form of life", Lou Reed. På 80-talet kritiserade många musiker den engelska rockpressen (t.ex. NME, Melody Maker) för att vara i det närmaste fascistoida. Jag gillade det. Det som gäller för rockmusik är musiken och texterna, och om man som publik gillar det eller inte, det får man själv bestämma. Basslagen känns i hjärtat, trummorna i benen, texterna flyter som nektar eller ambrosium genom ett trött huvud. Artisten ger dig energi att orka vidare, offrar sig helhjärtat för det han tror på. Och så kommer musikjournalisten som ska få ihop sin text till tidningen. Han igen sätter in musiken i något slag av rockhistoriskt kanon som inte har någon betuydelse för någon, utom för hans egen fokusering på sin egen förträfflighet. Rockjournalisten tar ett steg längre, tror han, för det hela in i högre dimensioner, tvärtom, han drar ned det fina i smutsen. Ger oss en gammal sur uppstötning dagen efter gårdagens berusning. Minns att någon rockjournalist sågade vårt band Ultimatum också för att gitarristen rev sönder strängarna sista låten. "Gammal rockklyscha" benämnde han det ifrågasättande, och förvandlade elden till aska. I förrgår var jag på konsert med Per Gessle på Skansen, idag får jag läsa om konserten. I förrgår dansade jag till beatet, till pulsen, till texterna, idag får jag höra det beskrivet i ord. Popunderhållning kan inte bli bättre en sommarkväll på Skansen, ungefär, Gessles publik kräver inte något svårare, i samma division som Tomas Ledin - Gessle ger oss samma gamla trista visa som sommarpratare om och om igen i radion (och du rockjournalist ger oss samma gamla trams om musik som du tror att kan vara till värde för någon endaste en människa som inte var där på konserten). Du vet inte vad en endaste sådan rad som: "Här kommer kung av sand, här kommer kungen av ingenting alls" betyder, för du tror att du betyder så mycket. Så, jo, Lou Reed: Rockjournalistik är (ibland) den lägsta form av liv som man kan tänka sig.

Live-skivan In Concert-256 med det nordirländska rockbandet The Undertones kom 1981 och jag lånade den från bibban och bandade de flesta låtar på B-sidan till en femmarks Philips-kassett. Nu lyssnar jag mig igenom låtarna igen på kassetten. The Undertones för mig betydde en massa energi, lössläppt pojkaktig galen energi. Minns att jag såg en konsert på TV med Undertones med sångaren Feargal Sharkey som med bar överkropp hoppade, krälade och dansade över scenen i ett fullständigt ursinnigt tempo. The Undertones var också bandet som skrev låtar om hur det var att vara tonåring, om flickor för det mesta, om att få tonårskickar. Den här livespelningen som bandades av BBC på Heampstead Pavilion strax sydost om London i maj 1981 är inget undantag. Undertones ger järnet, trivs utav bara tusan och visar att bandet är allra bäst live. Att Undertones inte blev riktigt accepterade som ett av de ursprungliga punkbanden är synd. Säkert var texterna alltför familjära och attityden alltför snäll. Men faktum är att Undertones har mycket mer av pre-punkarna Ramones och Iggy & Stooges än t.ex. Clash och Pistols hade. Och bandet började spela så tidigt som 1975. Säkert var väl också att ursprunget i nordirländska Derry (att det inte är Londonderry tar jag som att pojkarna i Undertones är katoliker) låg dem i fatet. Men det leksamt våldsamma, opolerade, irländska är en stor del av charmen med Undertones. På skivan In Concert-256 ryms många av bandets hits: I Gotta Getta, Teenage Kicks, Get Over You, You`ve Got My Number och den oemotståndliga My Perfect Cousin, där textförfattaren angriper sin perfekte kusin med all den frustration och ironi som bara en tonåring förmår: "His mother bought him a synthesizer/ Got the Human League in to advise her/ Now he´s making lot of noise/ Playing along with the art school boys/ Girls try to attract his attention/ But what a shame it`s in vain total rejection/ He will never be left on the shelf/ ´cause Kevin he`s in love with himself." Som extranummer spelar bandet More Songs About Chocolate And Girls, som nästan kan ses som en programförklaring för hela bandet. Men den energi, självironi och utstrålning som bandet har live kan man bara inte motstå.

Jag minns att jag såg Staffan Hildebrands film Fjortonårslandet då den kom på TV2 i januari 1979. Jag fyllde själv 14 bara några veckor efter det. Nu ser jag den igen 38 år senare på You Tube. Jag minns en del scener tydligt, t.ex. den med Mickes punkarkompisar som kommer in och saboterar hans flipperspelande samt ritar sina A:n överallt. Det som jag mindes innan jag började titta var repliken: "Öh...är det du som är Apan" till skateboardåkaren (interjektionen Öhh... innan man sade något till någon, ingick i det coola ungdomsspråket i Stockholm på den här tiden), fast egentligen var det inte Apan, utan Grassman, samt då förstås bandet Transmission och deras låt "Land of Fourteen" som avslutar hela filmen. 

Filmen i sig är en dokumentär om hur det är att vara fjorton år i Stockholm år 1979 eller litet tidigare, och vår ciceron genom detta land är Micke. Micke låter oss träffa sina skateboardkompisar (skateboarden hade nyligen landat i Sverige från USA då det begav sig), flickorna i Pink Ladies som gör en humanare version av den då så populära 50-talsmusikalen Grease, där Sandy får vara sig själv och inte behöver styla om sig för att den tuffa Danny ska acceptera henne, gänget på Ungdomsgården, killarna i rockbandet Transmission, som skriver egna sånger på engelska och som får samtala med självaste Boomtown Rats, samt punkarna som uttalar sig om varför de ser ut som de gör och är punkrockare. 

Vad kan jag då säga om den här tidsdokumentären? Jo, att den är underbart charmig, och fint gjord. De här barnen uttrycker tankar som jag inte vet om dagens fjortonåringar är mogna att uttrycka. De står upp för sådana värden som att det är tufft att vara sig själv och att om man vill få något gjort så väntar man inte på att andra ska fixa det åt dig, utan du bygger det själv (som barnen som byggde Stockholms högsta skateboardramp i Bredängen). Och Micke och de andra är så mjuka och mysiga av sig, som man var på den här tiden. Nu talar man på ett annat sätt, mycket hårdare och snabbare, och man är inte heller lika självgående, utan styrd av vad andra, inte minst marknadskrafterna, tycker och tänker. Det har säkert blivit svårare att vara fjorton idag. Sist och slutligen måste jag bara berömma bandet Transmission, som låter så stort och som är så avväpnande mogna, trots sin charm. Sebastian Håkansson blev ju sedan sångare i nyvågbandet Alien Beat, samt även filmkaraktären Abbe i Madicken med hela svenska folket.

Oi for England är en film av Trevor Griffiths från år 1982, som handlar om ett skinheadband från the Moss Side i Manchester, som repar i en källare. Jag minns att filmen gick i svenska TV:n någon gång på vintern 1982 och att den blev lite omtalad här bland dem som tyckte sig förstå sig på den typ av punk, eller Oi, som då var på modet i England. I stort går filmen ut på att en man som organiserar en stor rasistisk manifestation i Manchester kommer till källaren där fem killar i bandet Ammunition, eller White Ammunition som mannen vill kalla dem, tränar. Han erbjuder bandet en spelning med fyra låtar till konserten. Det är basisten i bandet som hittat mannen och som försöker övertala de andra killarna att gå med på att spela. Som testlåt spelar bandet låten Pull the Ammunition för mannen, The Man, som är måttligt intresserad av den musik killarna spelar. Gitarristen och motorn i bandet, Finn, anar oråd och vill ta reda på vem mannen är och vad hans avsikter är. Han ställer mannen mot väggen och lurar ur honom att mannen är både nazist och rasist, en slimmig politiker. Bandet splittras därefter i två halvor: de som vill spela och de som inte vill. Finn kan inte som han säger sympatisera med Hitler och gaskamrarna. De andra vill bara ha jobb. Finn har färgade vänner också, fastän han inte bryr sig nämnvärt om upploppet mellan poliser och svarta som hela tiden pågår på gatan utanför och som hörs ned till bandets källare. Filmen slutar så med att Finn och en färgad flicka som kommer ned till honom klär sig i skyddsutrustning och går upp från källaren, efter det att Finn slagit sönder bandets instrument. Jag tycker att filmen, som mera påminner om en pjäs, då den hela tiden pågår nere i replokalen, ger en bra bild av hur det såg ut för många vita arbetarklasspojkar utan jobb i England vid den här tiden, i början av 80-talet. De kände sig utanför samhället, var desillusionerade, hade kanske en tuff skinhead-attityd, och sin musik - men var inte politiskt aktiva i rasistiska eller nazistiska rörelser som National Front. En fråga som jag minns att någon här på Åland ställde efter filmen var varför Finn slog sönder bandets utrustning. Svaret är väl svårt att analysera fram på ett rock-journalist-nördigt sätt. Det blev för mycket av allt helt enkelt, och kompisarna i bandet blev ovänner. Pengar och framgång började tala istället för musik och ideologi.

Albumet Black Market Clash var en samlingsskiva med tidigare släppta B-sidor av singlar och övrigt. Skivan kom 1981. Black Market Clash visar på hur mycket Clash var inne på reggaemusik under hela sin aktiva tid som band. Redan omslagsfotot till skivan som plåtades av Rocco Macaulay visar det upplopp mellan svarta och polisen på Landbrooke Grove under festivalen Notting Hill Carnival 1976 som urartade och gav upphov till att Joe Strummer skrev den kända Clash-signaturen White Riot. Basisten i Clash, Paul Simonon, var väldigt inlyssnad på reggae och bidrog t.ex. med reggaelåten Guns of Brixton på London Calling. Clash hade också rent kroppsligen varit på Jamaica och sett de tuffa omständigheterna som de svarta levde under där, vilket gav öppningsspåret Safe European Home på deras andra LP Give Em Enough Rope 1978. Black Market Clash är ett bra showcase av Clashs musik vid året 1980 innan de tog steget mot sin musikaliska förnyelse med London Calling (1979) och Sandinista (1980). På skivan är texterna fortfarande väldigt raka och rebelliska, i linje med punkens programförklaring. Man tar ställning mot likgiltighet och tristess i låtarna Capital Radio One, The Prisoner, Cheat och City Of The Dead och sedan visar man sina sympatier med de svarta i Londons ghetton, bland annat i Toots and The Maytals-covern Pressure Drop, och kanske framför allt i skivans höjdare Bankrobber. De "vita" låtarna är korta och intensiva, de "svarta" längre och rub-a-dubbiga. 

Skivan More Intensified! Original Ska 1963-67 Vol. 2 kom ut 1980 och är en föredömlig samling tidig ska och rocksteady från Jamaika. Musiken är gjord där och spelad av musiker verksamma på ön. Det överraskar mig vid en genomlyssning hur mycket av betydande värde för kommande musiker som gjordes just inom ska-musiken på Jamaika. För att bara ta två exempel från denna skiva så är Miss Ska-Culation med Roland Al And The Soul Brothers originalet till låten Pipeline spelad av t.ex. Johnny Thunders & The Heartbrakers och Skatalites Sucu-Sucu är ju melodin till den svenska schlagerdängan med samma namn som dansbandet Cool Candys blev kända med på sjuttiotalet. Många av låtarna på skivan är instrumentala med det typiska ska-kompet och blåssektion bestående av trombon, saxofon och trumpet, som spelar melodin. Speciellt trombonen är väldigt framträdande. Texterna är inte av dokumentär betydelse, kan vara små humoristiska berättelser. Låtarna är också utomordentligt korta, många under tre minuter, och dansvänliga förstås. De flesta av de sexton spåren känner jag igen från min egen inbandning av skivan. Det är en soft, smekande, lekande och humoristisk musik det här, som är värd mycket mera uppmärksamhet än vad den får i dagens läge, då skvalmusik och europop sköljer över oss som aldrig förr. De kändaste artisterna på skivan är väl Skatalites, Maytals och Desmond Dekker, men många andra förtjänar också uppmärksamhet. Så in i guldgruvan och upptäck bara!