Den första gången då jag var hembjuden till den nya läraren i Geta för att se på diabilder (någon gång runt -83), var den första diashow han bjöd på den om Neil Young. Den första låten på den diashowen var Sail away (från albumet Rust Never Sleeps, 1979). På den inledande frågan om jag kände till Neil Young, var mitt svar nej. Läraren svarade att då har vi mycket att ta igen, och det hade vi tydligen. Jag kände verkligen inte till denna man överhuvudtaget, mer än från någon låt jag hört på radion från den då aktuella LP:n Re-ac-tor, som kom 1981. Låten var enligt min mening en skärande gitarrkakafoni med Neils tunna, höga röst i förgrunden. Jag kom med åren att lära mig tycka om Neil Youngs musik och känna den kanadensiska musikern bättre. Hans sätt att pendla mellan musikstilarna, och känslouttrycken i musiken, komplexiteten i hans personlighet. Hans engagemang för Moder Jord och indianerna. Hans frihet och enkelhet som musiker - han är minsann inte nischad eller styrd på något vis av de kommersiella krafterna i musikindustrin. Han kan både fortsätta att tro på den gamla hippiemyten samtidigt som han engagerar sig fullt i olika tekniska projekt som att ta fram en elbil som ska förbättra miljön eller en app som låter mycket bättre än spotify. När jag själv hade seglat iväg så pass mycket att jag började uppmärksamma Neil Young på egen hand, så var det nog främst låtarna från Live Rust (1979) jag gillade: Sugar Mountain, Hey hey, my my. Jag seglade till Danmark och musikstudier hösten 1984 och låten Heart of Gold (enligt min vän läraren en medelmåttlig Neil-låt) ingick i vår repertoar, jag åkte på interrail och Sugar Mountain spelades en natt i en italiensk tågvagn, jag lärde mig och lyssnade till Neils sånger på gitarr under många resor med bil ned genom Europa med min vän läraren och slutligen så såg jag mannen själv live i Helsingfors tillsammans med sitt kära kompband Crazy Horse sommaren 2015 samt läste hans självbiografi Wagin Heavy Peace (2012). Men det var med Sail away och diashowen det började: "As long as we can sail away/ There`ll be wind in the canyon/ Moon on the rise/ As long as we can sail away."

1980 kom den här klassiska ska-skivan ut. The Selecter var ett brittiskt band aktiva i samma stad och samtidigt som de väldigt närbesläktade Specials. Det är otroligt vad Coventry producerade bra ska-band runt år 1980! I likhet med Specials så var The Selecter ett band som bestod av både vita och svarta musiker, till skillnad från Specials hade Selecter en kvinnlig sångare, Pauline Black, vilket ger gruppen sitt speciella sound. Jag lyssnade upprepade gånger på Too Much Pressure på biblioteket under 80-talet. Skivan var gruppens debutalbum. Det består vill jag gissa av både egna låtar och av covers på jamaikansk ska. Men de engelska ska-banden, inklusive Selecter, gjorde sin egen version av den jamaikanska skan, en tätare, softare, modernare, piggare, förenklad och mera dansvänlig version. Kändes som att man tog Desmond Dekker och Toots and The Maytals, körde dem genom en fruktpress och vad som kom ut, koncentratet, var den engelska 2-tone-ska-musiken. Så klart var musiken ganska så samhälls- och nutidsorienterad också. På Too Much Pressure finns sånger som skildrar vad som hände på gatan i det engelska samhället: Danger, Street Feeling, Out on the Streets, men också mellanmänskliga frågor: Three Minutes Heroe, Missing Words eller frågor av allmänpolitisk art där skillnader i olika kultursyn kommer fram: My Collie (Not a Dog), Too Much Pressure. En sak som slår mig med ska-musiken från den här tiden, men som jag inte hittar någon förklaring till, är fascinationen för James Bond, som går igen i både ljud och och text hos flera band. Det coola utseendet med kostym och svarta solglasögon passade ju förstås bra in i genrens stil. Ett exempel på skivans genomslagskraft var att Dag Vag gjorde den egna versionen Trycket är för mycket av titelspåret.

Den 4 januari 1983 bandade jag in ett TV-program från festivalen Notting Hill Carnival i London. Den här festivalen som erbjuder ett brett spektra av karibisk musik startades 1966 och håller fortfarande på. Den är en känd kulturhändelse i England som lockar flera tusen människor varje år. TV-programmet 1983 riktade in sig på reggaemusiken i London och innehåller intervjuer och liveframträdanden med grupper som Aswad, Sons of Jah, Brimstone och Junior Brown. Ljudkvaliteten på den gamla kassetten förvärras av att jag bandade med en kassettbandspelare dierekt från TV:n, så att återge vad artisterna säger om sin situation och sin musik är svårt nu så här i efterhand. Att de talar sin traditionella pidgin-engelska gör det inte lättare. Musiken på kassetten är lättare att ta till sig. Jag kan dock sluta mig till att de svarta reggaeartisterna som intervjuades, Aswad och Sons of Jah, inte var speciellt nöjda med sin situation där de bodde. De talade för många svarta människor i området som kände lika som de. Identiteten var djupt rotad i det karibiska och afrikanska arvet. Det kan inte vara lätt att känna att man ryckts upp från sina rötter två gånger: först från Afrika av slavhandlarna på 1800-talet och sedan från Jamaika i jakt på en bättre framtid på 50-talet då många västindier kom till England för att jobba. Artisterna talade om vikten av att de svarta skulle förena sig världen över i en gemensam strid för en gemensam identitet och för rättigheter och förståelse i det samhälle där de hamnat. Rörelsen Black Unity (ursprungligen grundad på Malcolm X:s tankar) presenteras som något viktigt. Det går inte att ta ställning till resten av världen innan alla svarta förenats, menar man. I Zimbabwe victory song av Sons of Jah kommer det här universiella budskapet bra fram. Det talas om musiken. Hur viktigt det är att svarta i andra delar av världen kan ta del av den musik, som t.ex. de engelska reggaemusikerna gör. Låten Only Jah children play reggae music this way av Aswad talar om vad det handlar om.  Att de svarta i området i London där de bor känner sig missförstådda av samhället uttrycks med bitter ironi. I skolan lär sig de unga ingenting, annat än om vikten att bli en god arbetare som kan följa klockan och göra sitt jobb. Så enligt Aswad finns det inget alternativ än att vara som i låten I a rebel son. Det talas om rasismen i England, och om att de svarta som kom till Storbritannien från Karibien genom exempel från USA borde ha kunnat förutse vad som kunde hända om man sammanför människor av olika etniska ursprung i stora städer. Tal av Martin Luther King varvas med uttalanden av vita amerikanska rasister. Pengar satsas på rapporter för att ta reda på hur de svarta integreras i olika västerländska samhällssystem runtom i världen, men ingen verkar vilja göra något konkret för deras situation här och nu. Artisterna ser att det är samma system överallt i världen där de svarta förtrycks. Hela TV-programmet genomsyras av rastafari-tron hos dessa musiker. Man har med sig sin kultur hemifrån, därifrån man flyttat, och kommer till ett nytt ställe, där det förväntas att man ska leva efter det nya landets regler. Rastafarierna ser klockan som en slavdrivare, en uppfinning av Babylon, och vill leva oberoende av klockslag. Den Gud som de tror på är heller ingen Gud med vitt skägg som sitter i himlen och välkomnar dig efter att du slutfört din livsgärning, utan en Gud som vill att du ska leva här och nu - helt olik den som vi här i västerlandet tror på. Jag känner igen det politiskt militanta budskapet i reggaemusiken från den här tiden när jag lyssnar på kassetten, och undrar om det månne kan vara likadant fortfarande? Då kände väl många av reggaemusikerna att de liksom inte hade något annat val än att vara militanta i sina texter, eller som Aswad sjunger: "It`s not our wish that we should fight."

Lyssnar på en gammal gnisslig kassett med inbandningar av James Brown. LP:n Can your heart stand it är en samlingsskiva med ett antal hittar med James Brown, som jag lånade hem från biblioteket och bandade i början av 80-talet. Låtarna skulle kunna platsa på vilken Best of... med soullegenden Brown som helst. I feel good, Please please please, Popcorn, Papa`s got a brand new bag, Oh Baby don`t you weep mf.l. radas upp. Soul för mig var väl detsamma som James Brown och Otis Redding på den här tiden. Jag var absolut inte inne på musiken och fortfarande har jag inget att sätta upp emot dem, vars ögon börjar lysa när de hör orden Tamla Motown. Visst fanns det någon här på Åland som gillade James Brown intensivt, det får jag vara tacksam för. Man var ju inte sen på den tiden att ta in nya intryck och testa, därav lånet från biblioteket. James Brown förenade soulmusiken med de svarta afroamerikanernas uppror och identitetssökan på 60- och 70-talet i USA. Han var verkligen ett stycke explosiv dynamit, till skillnad mot Otis Redding som tog det lugnare. Can your heart stand it är ett utmärkt namn på en samlingsskiva med the king of soul. Och det här är läckert medryckande musik, det kan man inte förneka. Soundet är rytmiskt ryckigt pulserande, blåset kommer in stötvis, James Brown skriker i falsett, det är het, intensiv närvaro hela tiden. Ett av James Browns bravader på scen gick just ut på att simulera en hjärtattack, har jag förstått, varefter kungen fick en mantel över axlarna och hjälptes av scenen av sina medmusiker. Den här skivan kom ut 1981.

När jag studerade på musiklinjen på Lollands höjskole i Danmark hösten 1984 sade en kompis till mig att de i Danmark kände bättre till Björn Afzelius än Mikael Wiehe. Vi sjöng även sångerna Sång till friheten och Juanita i vår blåa sångbok på skolan, av Wiehe fanns det ingen sång i boken. Min kompis Peter tyckte också att Afzelius var mera kompromisslös i sitt budskap än Wiehe. Jag svarade väl att jag tyckte tvärtom. Det har jag även fått höra av andra här. Afzelius är enligt mig mera folklig än Wiehe, som nog kan köra lite new wave-stuk på sina låtar, där Afzelius låtar kan närma sig dansband. Jag ställer frågan här på bloggen till er: Vem är hårdare, vem är mjukare av de två? Jag tror att de två vännerna Afzelius och Wiehe inte var främmande för att tävla med varandra, men då gällde det säkert mest sådana småsaker som vem som hade den snyggaste gitarren. Innan tystnaden kom 1982. Den innehåller hittarna Till min kära och Sång till friheten, den senare en garanterad klassisker i  alla visantologier. Om jag tänker på frågeställningen ovan så får jag väl hålla med Peter: mera politik och vikten av att ta ställning på Innan tystnaden än på Kråksånger av Wiehe. Innan tystnaden är annars ganska ojämn. Här finns spår som inte riktigt vill sjunka in - och som jag inte minns att jag skulle hört förut, trots att jag antagligen ägt skivan någon gång. Kampmotivet går igen i Medan bomberna faller och Till min kära, din inställning till nästan i Flickan i snön och Man kan inte äga varann. Men tid för introspektion finns också, där den mest rättframma låten är Dylan-sound-a-liken Absolut solar plexus (som handlar om vem som känner varandra på riktigt - vem som är verklig vän, och varför). En ganska o-afzeliansk låt är Minnenas kväll, där han låter figurer ur sin tidigare visskatt paradera revy. Han kallar dem odödliga med en stor dos självironi och humor. Ja, du dog i förtid, Björn Afzelius, redan 1999, men dina sånger lever vidare. Tack för dem!

LP:n Kråksånger som Mikael Wiehe gjorde tillsammans med sina kumpaner Nyberg, Franck & Fjellis kom ut 1981. Jag minns att jag lyssnade på skivan hos en kompis i Geta som köpt den. Mikael Wiehe har alltid stått på de svagaste sida, till vänster, vilket har inneburit politiska ställningstaganden både globalt och nationellt i låttexterna. Men han är också utbildad lärare i svenska, och det pedagogiska perspektivet skymtar alltid fram i hans texter. Dessutom är han ju Dylanvän, eller Dylanman, som man så populärt idag säger, och har gjort många tolkningar av Dylans låtar. På 80-talet var inte Wiehe helt accepterad av den nya vågens rockjournalister på Schlager som beskrev honom som en gourmetisk livsnjutare utan förståelse för det nya inom musiken. Wiehe kontrade gärna genom att säga att de nya unga banden bara borde träna mera. Han hade förståelse för punkprotesten trots att han lite gjorde sig lustig över den karamellfärg som de smetat i håret, som en båt med rött till styrbord och grönt till babord. Den här schismen är enligt mig och i backspegeln sett utan betydelse, då t.ex. Thåström själv betygat hur betydelsefulla Hoola Bandoola var för hans musikaliska utveckling. Progg och punk var ju faktiskt två delar av samma front inom musiken. Kråksånger är enligt mig inte så politisk, utan mera personligt reflekterande över etik och moral. Undantaget kanske då låten Som om ingenting har hänt. Här finns låtar som skildrar pojkdrömmar om makt och betydelse som i Gossekungen, väskap som i Kom hem till mig, kärlek som i Katarina, Dylantolkningar, Längst upp i högsta tornet (All along the watchtower), och det magiska titelspåret Flickan och kråkan, som handlar om hopp och kamp. Den låten kan jag utantill på gitarr och den har en speciell betydelse för mig. Har sett Wiehe live två och en halv gång, två gånger när han spelat solo i Mariehamn, och den halva gången tillsammans med Björn Afzelius på Roskilde. Mikael Wiehe är och förblir en klippa inom den svenska rockmusik som betyder något även textmässigt.

Att punkrocken föddes i London 1977 är egentligen en felaktighet. En orsak till att året blev 1977 är kanske att The Clash alldeles i början av året släppte singeln White Riot/ 1977, och för att en rocktidning skrev att 1977 skulle bli Clashs år. Snarare var det sommaren 1976 som det mesta hände i London. Det var i april 1976 som Ramones legendariska spelning på klubben Roundhouse ägde rum. Alla Londonpunkare var där och visade sitt intresse för Ramones, som inte förstod hur stora de var i London. Det var 1976 eller tidigare som Malcolm McLaren hittade Johnny Lydon, döpte honom till Johnny Rotten, och totade ihop Sex Pistols, som chockade nationen, som bannlyste dem. Influenserna till punken fanns tidigare i USA (New York Dolls, Ramones, Iggy and the Stooges m.fl.), men det var i England som man gjorde punk av det, med allt som kom att höra till: säkerhetsnålar, larmande musik, tvåminuterslåtar, outfit, protest, gräsrotsrörelse och allmänt uppseendeväckande och osedligt beteende. 1977 bildades rockklubbar som tog sig an banden, medierna började intresserade sig (om inte annat så via underjordiska kanaler), skivor släpptes och fansen (punkarna) fick välja mellan de två stora alternativen: Sex Pistols eller Clash. Pistols började tidigare och var miltals före Clash i utvecklingen (enligt Joe Strummer själv), men det var Clash som höll ut längst och som omformade punken till något nytt, mera personligt. Musikklimatet under den här tiden var hetsigt i London: band tävlade med varandra och med sina konkurrenter i New York. Alla ville väl vara så mycket punk det bara gick. I USA var klimatet lugnare. Modemarknaden hakade förstås snabbt på och ville göra sina pengar på den nya musikstilen, som till sin image ville vara helt oberoende av kommersialiteten. En äkta punkare gjorde nämligen allt själv: låtarna, kläderna och skivorna (så långt det gick på små oberoende skivbolag). 

Själv fick jag ju höra om punken i epicentrum av själva skalvet så att säga. Jag var inte tillräckligt gammal för att riktigt fatta vad som hände (att den sjunde vågen inom rocken åter igen vällt in med något nytt och omskapande). Minns att mamma frågade min tre år äldre kusin om han kunde förklara vad det här "punkrock" var för något. Senare när jag blivit biten av punken fruktade mamma till och med att jag skulle bli punkare. Jag läste i Vecko-Revyn om Sex Pistols Sverigeturné, om hur Sid Vicious somnat under en intervju, och om punkarna i Gallerian i Stockholm. Insnöad som man var på Hurriganes och negerbollar var steget till punken inte så långt, men det togs ett par tre år för sent i samband med Clashs tredje LP London Calling, som kom passligt till 1980, då bandet tagit ett musikaliskt kliv vidare och då Pistols redan bränt sitt krut. Jag tyckte inte att London Calling alls lät punk och blev besviken. Då var Pistols Anarchy in the UK från stereon på rasterna i Övernäs högstadium mera rätt. Punkare blev jag ändå i en mild variant våren och sommaren 1980, samtidigt som jag fyllde femton, flyttade till landet och skaffade moped. Jag hade jeans med Clash-lappar som jag gjort själv och med någon säkerhetsnål i. På klassresan till Danmark i maj hade jag snäva vita jeans, gamla målarkängor och en vit jeansväst med Stiff Little Fingers klottrat med blodrött på ryggen. Ideologin runt punken hade jag helt svalt och predikade villigt vidare. Jag började lyssna in mig på vad som hänt tre-fyra år tidigare. Men mopeden och ungdomsdanser med flickor och hemmablandat drog väl mig till en mera medelsvenssonsk stil även. Jag var aldrig så extrem, och så kom reggaen in i bilden också.

Den riktiga punken kom och gick. Brände slut på sitt krut. Den var en eruption, en urladdning, som kom att få vittgående konsekvenser för rockmusiken i allmänhet. Det exploderade i London 1976, blev ett begrepp 1977, levde kvar i många länder något år in på 80-talet, gick vidare i olika post-punk-företeelser och ebbade ut. Punken var en musikalisk reaktion på en rockbransch där multistora band dominerade med grandiosa konserter och evighetslånga låtar, där glitterpopen glittrade och där discon dunkade, där färdigt etablerade band fick miljonkontrakt på enorma skivbolag, där radion och medierna styrdes av dem som trodde sig veta vad som var bra musiksmak, och där ingen i allmänhet orkade lyssna eller bry sig längre. Då kom punken som en smocka i ansiktet, ett uppror: "White riot - I wanna riot/ White riot - a riot of my own."

A-sida: Njet njet

B-sida: Radio

Eppu Normaali var det enda finska punkbandet som jag lyckades se då när de var som störst, dvs före 1985. Och den låt som fastnade då var just Njet njet, och den raden som fastnade var refrängen: "Älä mene njet njet, mennessäsi sydämeni viet." Då räckte inte mina finskakunskaper till att förstå vad låten handlade om, att det handlade om att hon inte fick åka, för att då skulle hans hjärta krossas. Jag trodde att Eppu sjöng att han var en "sydämellinen mies" eller något ditåt. Ja, texterna var nog det minst viktiga när man såg Eppu Normaali på scenen. Första gången i Badhusparken i Mariehamn, andra på Roskilde rock 1986 och tredje för några somrar sedan i St.Karins utanför Åbo. Nu har Eppu förstås blivit ett begrepp i Finland, alla tycks gilla dem, mycket mera än Pelle Miljoona (den andra finska punklegenden). Vad det beror på kan väl förklaras med två saker: 1) Eppu Normaali har aldrig tagit sig själv på allvar, där har funnits självdistans och lekfullhet, 2) Eppu kom från Tammerfors, och kunde unna sig att skratta åt vad som hände i Helsingfors. Bandets stil är också lätt att ta till sig och närmar sig det fenomen som har kallats Suomirock. Trots Manse-perspektivet var Eppu Normaali ändå aldrig från början juntti-rock (rock för massorna). Det var klart det nya i punken som gav inspiration åt texterna. I Njet njet märks t.ex. närheten till Ramones tydligt, då alkohol och lim ställs upp som alternativ till den förlorade kärleken (igen - ta det inte på allvar), i Radio är det den medelklassiga musiksmaken med Eagles, Abba och ELO som det trampas på. Men igen, med humorn som vapen. Tammerfors som rockstad på 80-talet beskrivs förresten mycket bra i filmen 1985 (Låten Vuonna 85 är signaturmelodi). Där fanns även band som Popeda och Juice Leskinen. Och Matti "Eppu Normaali" Syrjäs roll som bartender passar honom perfekt. 

A-sida: Do You Really Wanna Hurt Me

B-sida: Do You Really Wanna Hurt Me (dub)

För ingen musikälskare som levde på 80-talet kan Culture Clubs Do You Really Wanna Hurt Me ha passerat obemärkt. Singeln som kom 1982 blev verkligen en riktig landsplåga först i England och sedan i resten av (väst)världen, mest på grund av sångaren Boy Georges androgyna stil, men även pga av MTV. Låten i sig är en svängande mjukreggae med en sång som smäktande frågar oss varför vi skulle vilja skada den som sjunger. Om man ser in cockelspanielögonen på Boy Georges vitpudrade geishauppenbarelse, där han dansar fram i sin vita klänning är det svårt att hitta någon orsak till att skada. För alla dem som inte retar sig på att mannen är så uppenbarligen provocerande det vill säga. Man kan jämföra med reaktionen på Tomas Di Levas hemmasydda klänningar i Sverige några år senare. Frågan är nog berättigad för vid denna tid gick man inte alltid säker i London om man var utlänning eller utmanande annorlunda. Det fanns gäng som uttryckligen ägnade sig åt att piska upp pakistaner eller glorifiera våld typ figurerna i Clockwork Orange. Det fanns skinheads och fotbollshuliganer. Så på detta sätt så kan man verkligen säga att Boy George var modig. Som så mycket annat i London vid den här tiden så blev Culture Clubs stil snabbt mode. På gatorna strövade otaliga Boy George-kopior fram, tills flugan efter något år självdog, och nästa trend tog vid. Men låten blir vi inte så lätt av med. Den sjunger fär evigt i våra huvuden: "Do You Really Wanna Hurt Me? Do You Really Wanna Make Me Cry?"

A-sida: Excitable

B-sida: A Little Love

Amazulu var en tjejgrupp från London som spelade reggae-pop under början av 80-talet. Deras kändaste hits var väl Montego Bay och Excitable. Den senare kom på singel år 1985. För egen del så fick jag ju förstås upp öronen för Excitable. Det är en glad och harmlös låt om hur någon blir förtjust i en annan (flicka i pojke?) och vill vara med honom trots att det kan bli trubbel. Det är känslan av spänning som räknas just för stunden. Jag kom ihåg låten och så bubblade även ett annat minne upp: det var ju så att Amazulu gjorde någon turné upp hit till vår kalla nord och blev fasttagna och slängda i butkan på en resa med Viking Line. Jag minns att jag läste om det i Ålandstidningen, om hur fel bandets medlemmar tyckte att det var att bli skrämda av polishundar och slängda i finkan. Orsaken var väl misstänkt innehav av hasch vill jag minnas. Så såg de ju väldigt exotiska ut också med sin annorlunda hudfärg och sina rastaflätor. A Little Love var vad vaktmännen skulle ha behövt.