A-sida: Hey You

B-sida: Hey You (instrumental)

1983 kom singeln Hey You med New York-gruppen Rock Steady Crew. Den kom i ett skede då det var dags att byta riktning inom rockmusiken, börja rappa, måla graffity och snurra på huvudet i breakdance. Stilen och modet kom från New York, där de svarta i slummen samlades på gatorna kring sina stora stereoanläggningar, där de talade ut om sin situation, rappade, och dansade tillsammans. Nu vet jag inte hur pass genuina Rock Steady Crew var, men låten biter sig lätt fast i minnet. Det är ett par tre rader som upprepas eller kommenderas av den kvinnliga sångaren till beatet av en rytmbox, och så kommer det in ett annat tema emellanåt, som utfyllnad. Det var ett mönster som kom att gå igen i många raplåtar i fortsättningen. Man tog helt enkelt en känd melodislinga som man lade in i ett eget rytmmönster och improviserade sedan lite rytmprat till beatet. Så gjordes t.ex. låten Angel med Shaggy (2000), där man kopierade refrängen till Angel Of The Morning, en countrylåt av Chip Taylor från 1973. Exemplen är många på sådana plagiat som nu började komma. Resultatet blev en viss utflackning av den musikaliska kvaliteten, men samtidigt fick man vara kreativ när det gällde att stjäla. Det här passade bra in på gatans lag, som de olika rock steady crewerna runt om i storstäderna löd, eller ville lyda, under. Nåja, rapmusiken var något nytt, och soundet var fräckt och ruffigt. När man dessutom producerade en video till, så hade man ett säljande paket till kidsen: "B-boys, breakers, electric boogaloo."

A-sida: Kvasibarn

B-sida:Trollbunden

Singeln Kvasibarn med Stockholmsbandet Strindbergs kom 1982. Strindbergs var ett bra namn på ett band från Stockholm som ville föra punktraditionen vidare i lite mera sprakande färger. Förgrundsfigur var Johan Johansson, trummisen från KSMB, som hade hittat någon kompis från Skåne, och så blev det Strindbergs. August Strindbergs yttrande: "Min eld är den största i Sverige" kan tjäna som ett motto också för Strindbergs, för det slår verkligen gnistor om den här trion. Johan Johansson skrev många av texterna i KSMB, så och i Strindbergs. I Kvasibarn är självironin det som mest träder fram. Vem annan på punkscenen i Sverige har väl så avslöjande självironiskt genomskådat den egna rollen som punkare och kvasibarn, som Johan? Han kritiserar alla de missförstådda kvasibarnen som med snäva läderbyxor och karamellfärg i håret så gärna vill vara någon, någon annan än trista gråa medelsvensson. Och för detta får kvasibarnen betala sitt pris: "För jag är ett kvasibarn/ som offrar mitt liv så ni får rosor." Kvasibarnen har ingen egentlig förankring i den omgivning som producerar dem heller, de är rotlösa, rastlösa asfaltsrosor, endast till i kvasitanken: "Jag tittar på alla kvasibarn/ Vi som ränner på stan med stil, finess och snille/ Tankebarn/ Jag som raglar omkring med slips och dödspromille." Självironin märks mest i paradoxerna, som verkligen är mitt i prick: "För jag är så destruktiv/ så jag tror att jag mår bäst när jag mår dåligt." Det som är starkt med texten Kvasibarn är att Johan Johansson själv också är eller har varit ett Kvasibarn, det känns verkligen att han vet vad han pratar om, och han lyfter verkligen inte sig själv upp på en pidestal: "Jag är ett kvasibarn/ och genom åren har det framgått/ att mänskligheten har gått framåt/ för förr i tiden fanns det inga kvasibarn." Den låt i rockhistorien jag närmast associerar till är Substitute med The Who, vars första rader går så här: "I was born with a plastic spoon in my mouth." Starkt Strindbergs!

A-sida: Dancing with tears in my eyes

B-sida: Building

Det var väl 1980 som det plötsligt ploppade upp ett band som hävdade att syntar, långa rockar, dimmiga kvällsvandringar i London samt Wien var något speciellt. Stilen kallades nyromantik eller syntrock och Ultravox var en av banbrytarna. Jag kunde aldrig förstå mig på det här. Vilket snobberi! Varför ville man tillbaka till ett klassiskt Wien som man mest förknippade med lyx, bakelser och nyårskonsert med filharmonikerna? Och vad hittade man egentligen på sina solovandringar i Londons smog: Baskervilles hund? Men den låten av Ultravox som mest har stannat i minnet som en kvarleva från denna syntpopepok är ändå den melankoliska Dancing with tears in my eyes. Låttiteln är bra, och den upprepas hela tiden, till ett stadigt syntbeat. Jaget som gråter i låten gör det för att något är förlorat, något är dött. Man tror att det är den egna kärleken, men så är de två plötsligt i varandras armar igen och dansar till sin favoritsång. Kan det vara att sorgen riktar sig mot en okänd medmänniska som dött i ett attentat eller i en bombattack? Låten får ju i så fall en skrämmande aktualitet idag. På B-sidans Building är det igen egot som projekt som det byggs på, till ackompanjemang av ett lugn pianoslinga. Vi levde ju ändå i satsa-på-dig-själv-eran, då 1984, då singeln släpptes.

A-sida: Diseases

B-sida: version

DJ-paret Papa Michigan och General Smiley fick år 1981 verkligen en hit med singeln Diseases, som berättar om alla de sjukdomar som kan drabba lättfärdiga kvinnor, som inte är så noga med hur de klär sig eller beter sig i övrigt. I god (dålig) slackness-anda vräker de två dub-gamängerna på med sin salva om hur Jah straffar kvinnorna med den ena (köns)sjukdomen efter den andra för att de inte är tillräckligt rättfärdiga och läser Bibelns alla viktiga kapitel samt bara älskar pengar och juveler. De räknar även upp andra problem som kan drabba vårt jordklot, såsom bombhot och korruption. Det är sant att könssjukdomar är ett stort samhällsproblem på Jamaica, men detta kan knappast skyllas på att kvinnorna har börjat klä sig mera modernt med byxdresser istället för de mera traditionella kjolarna och klänningarna. Michigan & Smiley verkar tro att allt ont i världen är kvinnornas fel. Nej, mister DJ:s: " Go fi check it oat in ya own backyaard, nah true!!??" En varning för att den här singeln har hög humorfaktor! 

A-sida: Rub A Dub Partner

B-sida: Version

Efter Bob Marley måste väl Jimmy Cliff vara den kändaste (reggae)artisten från Jamaica. Han spelade ju huvudrollen Ivan i filmen The Harder They Come (1973), som handlar om överlevnad i Kingston, Jamaica, bland gangstrar och revolvermän. Hans kändaste låt är ju annars Many Rivers To Cross. Jimmy Cliff gör ganska så mjuk och kärleksinspirerad reggae, så även denna låt. De textrader som fastnade på flugpappret i mitt huvud då på 80-talet var denna: "We are going to a session to night/ We gonna dance reggaemusic all night/ Then I take you to the beach tomorrow/ Where you can wash away all your sorrow." Jag tror att dessa rader säger ganska så mycket om vardagslivet i ghettot - där dansen och musiken är och har varit ett så viktigt andningshål för dem som härdar ut dag efter dag under tuffa omständigheter. Rub A Dub Partner handlar om att dansa tillsammans "in a rub a dub". Låten i sig har ett enormt skönt och mjukt groove och Jimmy Cliffs sång är svår att motstå. En dansklassiker, som man saknar i dagens monotona utbud. Singeln kom 1981.

A-sida: Bandits Taking Over

B-sida: A Fool Will Fall

Wailing Souls är en sångtrio från Jamaica som ursprungligen går tillbaka till The Renegades på 60-talet. Jag tycker att Wailing Souls är ett passande namn på trion, för de "wailar" faktiskt i sina låtar, som har ett skönt melankoliskt sug. På den här singeln från 1981, som släpptes före hitalbumet Fire House Rock, som låtarna ingår på, får båda sångerna ett väldigt dub-mixat utförande med tung bas och många break med åtföljande ekoeffekter. Det är ett skönt, lugnt roots-reggae-tempo i låtarna med sång som kommer som oneliners som upprepar sig, med ledsångare och svar från den övriga trion. Påminner starkt om Black Uhuru som lite satte stilen för reggaen vid den här tiden. Vad handlar då låtarna om? Bandits Taking Over skildrar hur korrupt det jamaicanska samhället är. Banditerna kan lika väl vara politikerna själva. Banditerna tar över, och kontrollerar allt, bankerna och allt annat. Och det värsta är att många människor applåderar dem. Banditerna utför sitt smutsiga jobb under jorden, och polisen har inget att säga till om. På B-sidan kommer sedan på sätt och vis anti-tesen A Fool Will Fall, som önskar att de skyldiga ska få sitt straff, dvs den som handlar mot rättfärdighetens lagar ska straffas och gå under. Det var ofta den här tron som drev de trogna rastafarierna: att leva sitt liv på det sätt som ger frid och harmoni och låta Babylon sköta sig självt. Och tro på att allt en dag kommer att bli bättre.

A-sida: Soldier Take Over

B-sida: version

Yellowman var åtminstone då på 80-talet en av Jamaicas klart populäraste DJ:s. Man hörde hans låtar på radio, man kände till honom. Och själv var han förstås inte sen med att skryta om sig själv i sina sånger. Yellowman var albino, vilket säkert bidrog till framgången. Låten Soldier Take Over var säkert det första jag hörde med honom. Det är en anti-militär-låt som fastnade direkt, så pass mycket att jag gick och toastade på den för mig själv, och tänkte att jag också skulle kunna bli en rätt så hyfsad toastmaster, om inte med mitt eget sound system, så i rockbandet Ultimatum. Texten förlöjligar soldaterna som åker omkring och spänner musklerna på Jamaica, där för många unga vapen var detsamma som makt och inflytande. Det fanns så mycket kriminalitet där och så många beväpnade, vilket filmen med Jimmy Cliff, The Harder They Come, kan ge en liten fingervisning om. Yellowman hade själv personligen råkat ut för dessa trupper: "He said: Red Boy I don´t love how you look". Och han ger tillbaka: "...some wear helmut. When they can´t find a toilet they doo doo in a it." Och han påminner alla som beundrar dessa vapenälskare och kanske funderar på att ta värvning och få marschera i takt att "the Government shoes is not your own." Att Yellowman tog ställning mot armén var nog en bidragande orsak till att jag tyckte så mycket om låten. Singeln kom 1984.

A-sida: Love Lies Limp

Alternative TV var ett punkband från London som gjorde reggae samtidigt som Clash. Mark Perry hette en av grundarna och han var även den drivande personen bakom punk-fanzinet Sniffin`Glue. Råkade höra den här låten på radion då förr i tiden och jag fastnade direkt för den uppkäftiga rösten med cockney-dialekten, som hävdade: "Don`t touch me. Cause my love lies limp." Tänkte då att han sjöng om att han luktade så illa, eller att han luktade så mycket lim, att man inte skulle röra honom, men sanningen var den, märker jag nu, att han absolut inte hade någon lust att prata om sina dåliga ligg. Sången handlar i sann punkanda om något så oglamouröst som att den här personen inte är någon Casanova, eftersom han alltid misslyckas i sängen med vem det nu vara må: man som kvinna spelar heller ingen roll. Vi är inne på att avmytifiera sex-hjälten som alla skryter så mycket om, för att istället se sanningen i vitögat - se hur dåligt man kan få till det med sin sexpartner. Ligget blir något att skämmas över: "Rör mig inte. Mina kärlekspositioner haltar". Soundet är skön dub-reggae, sången är underbar. Självironin är fantastisk. Singeln var inte ens en riktig singel, utan en sådan där slattrig plastskiva som man brukar få gratis på posten. Den kom 1977 och var gratis.

A-sida: Katupoikien laulu

B-sida: Lännen mies

Tumppi Varonen är en punkkonkkare som fortfarande håller på och som gör det på ett trovärdigt sätt. Redan 1977 grundade han bandet Problems? i Helsingfors och hoppade senare med i Petri Tiilis Pelle Miljoona, som han spelade med parallellt med Problems? Tumppi Varonen kombinerar nuförtiden musiken med jobb som närvårdare, och deltar även i politiken. Samtidigt turnerar han med Pelle Miljoona, fortfarande. En gång med Problems? lär han ha sagt, det som alla borde förstå: Vi har det så bra i Finland. Vi är ena riktiga kex-njutare, innan han drog igång nästa punklåt. Katupoikien laulu hörde jag faktiskt första gången 1986 då jag åkte ned till Roskilde-festivalen med ett gäng helsingforsjournalister. Att låten spelades då i folkvagnsbussen är högst förståeligt med tanke på att den är lika signifikativ för en asfaltsblomma från Hesa som Georg Malmstens Stadin kundi från 1952. Men då Malmstens låt är på svenska eller stadin slangi, så är Katupoikien laulu på finska och äldre, från 1941, av Turo Karttu. Kanske är det också därför den har blivit Jokeritfansens egen sång. Alla som känner sig hemma med att gå och vissla på Sörnäs strandväg, och vidare in på Berghälls Tavastgata sent en sommarkväll i juli, är väl välkomna att nynna med i den här trallpunksvänliga Problems-låten. Om man än ser en polis eller en flicka, så visslar man bara så... Då har man street cred runt Sörnäs metrostation. Och om man gör sången som Problems? och Tumppi Varonen gör den, så är det verkligen trovärdigt. Singeln kom 1980.

A-sida: Moonlight Shadow

B-sida: Rite Of Man

Det måste ha varit tidigt på året 1983 som singeln Moonlight Shadow med Mike Oldfield kom. Mitt starkaste minne som är förknippat med låten är nämligen en vintrig promenad i månskenet från Ålands folkhögskola till Sarlings butik i Pålsböle centrum tillsammans med några andra, kanske en amerikansk och/ eller australiensisk flicka också var med. Kanske besökte vi kyrkogården klockan tolv på natten för att se hur rädda vi kunde bli, kanske spelade vi låten i en batteriradio som vi hade med oss. Minnena är oklara - men jag minns sången och månskenet och flickorna... Som låt betraktad är Moonlight Shadow rena sirapen, så söt, men även så magisk på något vis. Den är precis lika romantisk som en promenad i månskenet, något en sann nyromantiker i England vid den här tiden sysslade med kanske? Kan egentligen inte förstå hur en sådan komplicerad gitarrist, som är van att spela utdragna rocksymfonier på sina strängar, plötsligt släpper en hit med vers, refräng och solo på bara (!) fem minuter. Kanske hade han helt plötsligt blivit kär eller någonting? Det är Mikes gitarrspel och den skotska sångerskan Maggie Reillys sång som gör låten. Texten förstår jag inte. Det handlar om någon som blir skjuten, någon som förs iväg på en månskugga, någon flicka som försöker minnas allt eller tränga sig igenom till händelsernas centrum, och som vill träffa den skjutna i himlen. Är det eventuellt John Lennon som åsyftas? Mycket mystiskt är det allt, som månskuggor som vandrar över nyfallen snö under en promenad nerför Pålsbölebackan i februari 1983.