Jag visste redan innan jag bestämde mig för att lyssna på Third World då på 80-talet att det här jamaicanska reggaebandet var närmare att förknippa med soul-funky-reggae än med den punky-reggae, som Bob Marley stod för. Även om budskapet är rastatillvänt med många Jah-rop (trots att det mesta är feel good-texter i största allmänhet), så passar soundet mera in på nattklubben till vilken Viking Line-liknande färja som helst som forslar amerikanska turister till Montego Bay eller Kingston. Vi är långt från Trenchtown-slummens bakgator där Marley växte upp. Istället kyler vi oss med en kall drink i en dyr hotellounge i en sömnig liten småstad, där det lokala reggaebandet försöker ge de oförstående en glimt av en främmande kultur. Third World är kommersiell reggae i likhet med Inner Circle, och deras skivor fick mycket synlighet på skivbolaget Islands innerpåsar, och det var väl där jag såg de tecknade figurerna, som kännetecknade Third Worlds skivomslag. När jag nu försöker minnas vilken av bandets skivor jag lyssnade på då en gång på biblioteket, så fastnar mitt synminne för Journey to Addis, som var den sista i serien tecknade omslag (1978). Genomlyssningen bekräftar vad jag anade: det är jämntjockt, jämnfunkigt med stämsång som låter som BeeGees. Framför mig ser jag inte en dread, utan välklädda kostymnissar som försöker lira reggae. I sina bästa stunder, på en av låtarna, kommer Third World nära Steel Pulse, och det är väl det bästa man kan säga om den här skivan.
Jag vet inte var jag lyssnade på Basement 5, på bibban eller på Zeipels, eller hur jag fick reda på något om gruppen, då i början av 80-talet. När jag ser namnet i mina dagboksanteckningar från den tiden, så minns jag inte ens att det fanns ett band med det namnet. Kanske var det också dub-versionen av albumet jag hörde. Jag minns bara 5:an och ringen på skivomslaget. Och sant är också att det här är en saligen bortglömd pärla från de här åren, kanske man kunde kalla gruppen andra vågens punk, för trots att albumet heter 1965-1980, så kom det ut just då, 1980, och det var ju efter att Clash och Pistols debuterat. Ändå drar jag mig till minnes att jag hört öppningsspåret Riot, och raderna "There`s a riot going on". Basement 5 är ganska stökiga, sången är mässande, soundet är burkigt. Det är mycket reggae och dub också, kanske beroende på att åtminstone en av band- medlemmarna har västindiskt ursprung. Texterna är samhällskritiska - man kommer att tänka på Crass eller Dead Kennedys. En låt som jag vill lyfta fram speciellt är Last White Christmas, som enligt mig är en brittisk punkklassiker som bör få komma fram i sitt rätta ljus. Genomlyssningen av den här skivan var en klart positiv överraskning.
LP:n Heart of the Congos som kom 1977 måste vara den jamaicanska reggaetrion Congos mest betydande skiva. På den finns inledningsspåret Fisherman som är den mest kända låten av denna grupp. Men det lönar sig att lyssna på denna skiva till slut. Man får njuta av en väldigt meditativ och sensitiv rootsreggae. Det som framför allt dominerar Congos sound är Cedric Mytons falsettsång som ligger som en lekande lätt ton över allt annat. Ingen man inom reggaevärlden lyckas väl sjunga så högt som han. Congos leker med olika ljudvärldar som bryter mot varandra. På några sånger låter det nästan som om de har råmande kor i bakgrunden. Jag kan också gissa att nyabinghitrum-traditionen spelar en väsentlig roll i Congos akustiska musik. Denna tradition är en väldigt ursprunglig rastafarimusikstil som knyter an till det afrikanska arvet. Congos sjunger faktiskt väldigt mycket om Afrika, och om att vara rättrogen rasta. De parafraserar bibeln och hyllar de heliga sakrament som är viktiga inom rastafaritron, bl.a. att röka sin chalice och närheten till naturen. På den här skivan kan man nästan känna hur Congos sitter vid en strand med sina trummor och bara väntar på att Marcus Garveys båtbolag, Black Star Line, ska komma och skeppa dem hem till Etiopien, landet som den äkta kongomannen kommer ifrån.
Mighty Diamonds är en reggaetrio från Jamaica, som hållits sig aktiva till dags dato från slutet av sextiotalet. 1981 när Changes kom ut var soundet en blandning mellan rätt så tung rootsrock a la Black Uhuru och lättsmält lovers-rock-reggae. Det är anmärkningsvärt hur lätt alla låtar på den här skivan halkar in på kärleksspåret. Från ett strikt mansperspektiv skildras hur kärleken plågar, hur den kärleksfulle mannen ska göra allt för sin flicka om hon vänder sig till honom och så vidare. Men det är även förmaningar till hur kvinnan bör bete sig och vara för att falla en rastafari i smaken. Hon ska undvika lyx och rikedomar och inte tro att hon är något, inte heller gråta eller klaga för mycket. Vilken är sedan den man som väntar på henne? Ett coolt Lion of Judah som sitter med sina bröder i gatuhörnet och låter vattenpipan, kryddad med lite extra medikamenter, gå runt, som det sjungs i öppningsspåret Pass the Kouchie. Den låten blev en hit med den engelska pojkgruppen Musical Youth ett år senare, och det var nog på den vägen jag fick upp ögonen för Mighty Diamonds.
Big Youth måste vara en av de första DJ:erna på Jamaica. På skivan Screaming Target som kom 1972 talar Big Youth till musik som finns på skivor. Det är långsam rootsreggae, tempot är sävligt, och Big Youth kör sin egen stil. Han upprepar rader s.s. "As I will till ya" eller "If you do right, you never do wrong", "Good god!" och "Keep on rocking and swing". Emellanåt så skriker och kvider han. Mycket av det budskap som Big Youth mässar fram går en tyvärr förbi, man borde sitta med en liten ordlista på pidgin engelska, som användes bland de första diskjockeyna. Vad är till exempel "skylarking", utom att det är en sak som är fel och som man inte bör göra? Men kul och annorlunda musik är det här ändå, även fastän den första genomlyssningen för en oinvigd kan locka fram gapskratt. Man får skratta åt och ta Big Youth med en nypa salt. Han är en dread, dreader than dread, med sina dreadlocks och sina ädelstenständer. Och han var säkert en föregångare för en hel generation DJ:s på Jamaica som kom efter honom. Lyssnade på denna LP tio år efter att den kom ut på biblioteket i Mariehamn.
Ibland gick man och lyssnade på musik till varuhuset Zeipels efter skolan då man väntade på bussen till Geta. Det var antagligen där som jag lyssnade på skivan Beat Boys in The Jet Age med The Lambrettas. Hur jag hade fiskat upp den gruppen har jag ingen aning om. Men jag hittar förstås skivan på Spotify och lyssnar på den nu igen. The Lambrettas var ett brittiskt modsband får man väl säga. Redan namnet som är ett scootermärke får en att tänka på kultfilmer som Quadrophenia av The Who, med engelska arbetarklassungar som kör omkring på stylade scootrar med sina gröna parkas och sin moderna Beatlesutstyrsel. Soundet på skivan är snabb och energisk pop i samma kategori som The Jam, Rockpile och Nick Lowe. Texterna är även de pop men med en melankolisk underton. Det är ett accepterande av vardagen, att leva i nuet och att drömmarna aldrig kanske slår in - men att den du är, din identitet, är viktig. Det låter väldigt brittiskt om det här, och jag gillar det. En riktig nostalgitripp till the early 80:ies.
Trippel-LP:n Trojan Story släpptes 1980. Det är historien om hur den jamaicanska ska-musiken utvecklas till rocksteady mot reggae i ett riktigt härligt paket från skivbolaget Trojan på Jamaica. Jag lånade den här musikboxen från biblioteket i Mariehamn på 80-talet och bandade valda delar som jag fortfarande kommer ihåg. Jag slås nu när jag söker upp låtarna på You Tube (ett fasligt jobb) av hur pass kreativ den tidiga reggaen var på Jamaica, vilken bredd, vilken spontanitet, kraft och glädje det finns i den här musiken! Den spänner över allt från soul, gospel till ska och reggae. Texterna kan vara rent romantiska kärlekstexter, till fantasifulla historier och olika statements till alla Rude Boys och Rude Girls som dansade till de här takterna. De tidiga rude boysens mode gick vidare i den engelska ska-vågen (med band som Specials och Madness) på 70-talet. Det var stiliga kavajer, smala byxor, som ofta var lite för korta, solglasögon, kortsnaggat hår och hatt, lackskor och skjortor med hängsel. Det här var en stil som skinheadsen sedan tog över i England, de som gillade att dansa till ska-musik, kände till dess rötter och inte var rasistiska. På Trojan Story finns även rent instrumentala låtar, ofta ackompanjerade med bakgrundsrop eller en imitation av ett tåg som tuffar på i den speciella takt som utmärker ska-musiken. Det är roligt att höra att rocksteady-tåget går långsammare än ska-tåget till Skaville. Så förekommer också de otroligt slappa och sköna brass-solona som grädde på moset. Allt detta gör Trojan Story till en skiva jag verkligen skulle vilja äga, och ofta återkomma till under stunder då jag behöver varva ned och ladda batterierna. Ett värdefullt dokument över reggaemusikens ursprung.
Det var nog i slutet på 80-talet som jag hörde uttrycket "världsmusik" användas första gången. Jag har inte kollat upp vad som menas med begreppet, men jag antar att det avser att beteckna "musik från hela världen" eller folkmusik, folkens ursprungsmusik, som till skillnad från rocken, jazzen, funken och soulen, som uppstod ur den afroamerikanska bluesen, fanns där innan. Trots att jag blev bekant med "världsmusik" så sent, så har jag nog aktivt lyssnat på den innan. Jag gillade tidigt t.ex. afrikansk folkmusik och pop, samt all västindisk musik förstås (reggae, soca, calypso), jag kunde nosa på den cubanska salsan samt folkmusik från balkanländerna via radion samt fick upp ögonen för den finska folkmusikgruppen Värttinä och irländsk folkmusik. Jag intresserade mig för grupper som Södra bergens balalaikor från Stockholm och även förstås de som hanterade vårt eget nordiska folkmusikarv, t.ex. Grus i Dojjan, Folk och rackare. Många svenska band blandade förstås in folkmusikinfluenser i sin musik redan tidigt, t.ex. Archimedes badkar och Aston Reymers Rivaler. Under senare hälften av 80-talet blommade mitt intresse för världsmusik upp mera, så jag hade inte svårt att ta till mig den explosion av svenska folkmusikband som kom på 90-talet i form av t.ex. Hedningarna, Nordman, Garmarna och Gjallarhorn. Jag åkte bl.a. ett par gånger till folkmusikfestivalen Kaustby i norra Österbotten då. En tragisk avart av denna fokusering på det mytologiskt nordiska kom i form av vikingarockband s.s. Ulthima Thule, som närmast hade ett slags rasistiskt vit makt-budskap som lätt kunde få genomslag på förvirrade högstadiepojkar på landsbygden. Att söka sina folkmusikaliska rötter och blanda upp det med modernare tongångar är dock något som förnyat den moderna populärmusiken och inget att vara rädd för, det är inte liktydigt med ett idealiserande romantiskt svammel om att vissa människoraser är mera högtstående än andra, utan tvärtom!
Jag vet inte hur jag kom att börja lyssna på Billy Bragg i mitten på 80-talet någon gång. Det var som om tiden var mogen bara, och att han var den exakt rätta artisten för den tidpunkten. Punken hade ebbat ut och lämnat ett tomrum efter sig, Clash gick sina egna vägar in i olika musikstilar, nya vågen hade blivit tom dansmusik. Då stegar en ung man från Essex med gitarr fram, och förkroppsligar den energi och den upprorslust som var kännetecknande för punken. Det som slog mig först på den skiva jag köpte med Billy Bragg var hans otroliga hantering av elgitarren. De ljudmattor han lade ut, och då talar vi inte om distortion, utan om rytmer. Han hamrade fram ackorden som på ett slagbräde. Och till denna enkla bakgrund hans politiska texter på en rak och oborstad cockney man inte hört maken till. Det var hemlagat, enkelt och minimalistiskt - utfört av en enmansorkester som tog gitarren under armen och tackade för sig när han var klar. Det som imponerade på mig var att Billy Bragg brukade vara förband till Clash. Och visst passade han in där, en vanlig kille med vänstersympatier. I sin kamp mot den multinationella storkapitalismen försåg han sina skivor med etiketter som "Pay 3,99 ₤ or less" , "So the kids can afford it" och "Music industry is killing music". Jag såg Billy Bragg på Roskildefestivalen 1986 i samma tält som Elvis Costello. Iklädd gul t-shirt passade han perfekt in i leran och regnet då. Idag är han fortfarande sin politiska övertygelse trogen, mera åt countryhållet, har odlat skägg (som en annan Pete Seeger), turnerar till USA och sjunger sånger om ämnen som få andra vågar ta upp. "No one knows nothing anymore" är en favorit som jag hörde på senast idag på jobbet. Man kan bara hålla med!
När jag studerade sista året på Ålands folkhögskola 1983-84 snurrade kassetten med Pete Seegers (1919 - 2014) inbandade American Industrial Ballads i min kasettbandspelare rätt så ofta. Jag fångades av Pete Seegers röst och banjospel, lärde mig textrader utantill och anade vad låtarna handlade om. Det var sånger om odrägliga arbetsförhållanden i gruvor och textilfabriker, fattigdom och sociala missförhållanden i USA. Det var sånger om stoltheten i och vikten av att tillhöra ett fackförbund. Nu lyssnar jag igenom skivan igen på spotify, och förstår ännu mer vidden av den sociala kamp som Pete Seeger stod för. Det var en kamp som förts i musiktraditionen av en kedja av röster från Joe Hill, Woody Guthrie, Pete själv, Bob Dylan, Joan Baez till Bruce Springsteen, Joe Strummer och Billy Bragg. Låtarna på skivan som är från 1979 är alla från 20-40-talet, och klassiska arbetarsånger. Men där finns en humor och lätthet i texten, trots det slit som sångerna beskriver. Pete Seeger framför låtarna suveränt, med banjon och sången som enda instrument. Utan den humorn tror jag inte att det hade varit möjligt att härda ut. American Industrial Ballads genomsyras av tron på att lyckas, att vinna i kampen för bättre levnadsvillkor, t.ex. genom organiserade fackförbund och strejker. De argaste sångerna på den här skivan handlar om de kämpar som fick sätta livet till, t.ex. balladerna om Harry Sims och Barney Graham. Harry Sims var en talesman för den nationella gruvunionen och han skickades till Harlan County i Kentucky för att kämpa för arbetarnas rättigheter. Den 10 februari 1932 blev Harry Sims skjuten av en sheriff som fungerade som vakt för gruvbolaget där, och den väpnade konflikten i Harlan fortsatte ytterligare sju år efter det. Pete Seeger sjunger osentimentalt, och med ett etos och patos som bara är honom förunnat, om sådana blodiga dåd, och dess konsekvenser både på ett personligt och universiellt plan. Pete Seeger är aldrig uppgiven, hans mission är att ge hopp och tro. Mest känd är han kanske för kampsången We shall overcome, som nog bra sammanfattar Pete Seegers budskap.