För ett år sedan började jag skriva den här musikbloggen. Jag har producerat 2-3 bloggar i veckan om den musik som jag lyssnade på mellan åren 1980-1985. Det har funnits ämnen att skriva om, och jag får fortfarande idéer. Band och låtar ploppar upp i mitt huvud från den tiden då jag lyssnade aktivt och då jag själv tyckte att det var en helt annan aktivitet och kreativitet än det är nu. Arvet från punken är väl den linje som jag troget följt i den här bloggen, men även andra musikaliska strömningar får komma till uttryck. Jag vill nu tacka mina läsare - jag märker att ni finns om jag får tro statistiken på min hemsida (ungefär 50 per dag är inne på bloggen). Det är roligt om någon vill läsa vad jag skriver, även om det känns som att man vårdar en trädgård som ingen annan har något intresse av än jag själv. Gärna skulle man önska att någon kommenterar det man skriver också. Någon som också minns hur det var de där åren eller som tycker att den här musiken fortfarande håller...
Nu får jag ta mig an nästa år, och se om jag lyckas hålla igång bloggen ytterligare en runda. Jag vill passa på att tacka alla läsare och samtidigt ägna en tanke åt alla dem som jag skrivit om, som gått bort under den här perioden: David Bowie, Leonard Cohen. Keep on rocking in the freeworld.
LP:n Dag Vag var Stockholmsgruppen Dag Vags debut- album och den kom 1979. Det finns knappast någon skiva som jag lyssnade så mycket på på biblioteket som den i början av 80-talet. Jag blev helt torsk på rytmerna och texterna, och skivan var nog en bidragande orsak till att jag började lyssna på reggae, intressera mig för lyrik och själv börja skriva dikter. Stickans (alias Stig Vig) ord studsar fram och kommer i precis rätt millidel av en sekund, för att musiken ska svänga som en älg. Det är som att se Brasilien eller Barcelona spela fotboll, passningen kommer i alldeles rätt ögonblick. Det blir unikt, det blir konst. Och texterna på den här skivan är väldigt sociala och grodperspektiviga: mycket handlar om fängelset och orättvisan i att några äger mycket och få inget alls (Slaveri, Idioterna, Va spelar det för roll), några är lån från den svenska diktskatten eller från andra artister (Min tunna, Sanningens silverflod, Snorblues - Dylans Tombstone Blues, Ogräset). I den sociala förankringen liknar Dag Vag i mycket andra svenska punkband som kom fram vid den här tiden, t.ex. Ebba Grön. Om Stig Vig var herre över orden så är det Beno Zenos magiska rymdgurka till gitarr och Zilverzurfarn, som skapar det luftiga bakgrundssoundet som rytmerna studsar på. Gitarriffen och solona kommer precist och sitter som gjutna. Säkerheten kom från tidigare band som Kebnekaise (Beno). Dag Vag var säkert ett enormt bra live-band då när det begav sig. Slitningar inom bandet, tröttheten med turnéerna och ledan vid att spela reggae gjorde snart att bandet upplöstes i mitten av 80-talet. Men innan det han de inspirera många kommande storheter inom svenskt musikliv, bl.a. E-type. Men sätt på skivan och låt dig föras bort av de maniska rytmerna i Sanningens silverflod.
The Lurkers bildades i västra London och hade sin första spelning på ett universitet för 10 personer. Det är ett band som man lätt går förbi i punkrockhistoriken, och som jag också skulle missat helt om jag inte råkade banda två låtar med dem på radion på en gammal kassett 1980. Låtarna var Oh, what ever happended to Mary och Take me back to Babylon. The Lurkers låtar uppfyller alla punkepitet: den första berättar om en flicka som ingen vet hur det gick med, men som var med många pojkar; den andra hyllar Babylon, eller ett syndigt liv, som ett fullgott alternativ till något slag av instängd medelsvenssons-idyll. The Lurkers känns som ena äkta lurkar, likt de första som trampade upp spåren i punkens ungdom: Ramones, New York Dolls, The Stooges, Pistols, Clash och vem de nu var. De var även med och spelade på legendariska klubben Roxys.
Jag lyssnade mycket på en skiva med samisk populärmusik på biblioteket 1982, men jag kan inte komma ihåg vad skivan hette eller minnas någon låt från den. Jag minns bara att skivan gav mig en positiv frihetskänsla på något vis. Artisterna sjöng på samiska och låtarna var typ rock-/ popballader. Tidigare hade min uppfattning om samisk musik begränsat sig till jojk och den rockande samen, så det var roligt att det samiska språket och den samiska kulturen kunde fungera på det här sättet också - och samspela med en modern sexton- årings känslor. Om det är någon på Mariehamns bibliotek som har kvar mappen med alla de skivor man kunde välja mellan då på 80-talet, så hör av er! Jag gick senare vidare och köpte en kassett med liknande musik: Ammun Johnskarengs Jáhovvan. Idag har jag förstått lever den samiska populärmusiken gott med artister som drar mycket folk överallt. Det finns samer som rappar iklädda sina traditionella dräkter med mera, och som vill göra upp med den stereotypa bilden av våra nordiska indianer som enkla ursprungsinvånare som lever endast av renskötsel och hemslöjd.
Det blev på något vis ett brytningsskede för mig när The Pogues slog igenom med sina skivor och energiska scenuppträdande i mitten av 80-talet. Jag minns att jag hörde låtarna Dirty Old Town och A Pair of Brown Eyes på radion och såg ett band som slog sig med cymbaler i huvudet på TV då, och det var något med den originella föreningen av irländskt och punk, som fick mig att höja på ögonbrynen. LP:n Rum, Sodomy and the Lash var Pogues andra och kom 1985. Innan det hade sångaren Shane MacGowan sedan länge varit en del av den ursprungliga punkscenen i London, med band som t.ex. The Nipple Erectors. Pogues förenar den irländska sångskatten med urkraften hos punken. Texterna är romdränkta, saltstänkta och ogudaktiga - allt med en attityd som gjorde bandet till ett oemotståndligt liveband. Shanes röst och tandlösa attityd, skriken, de smattrande trummorna, thinwhistlen, dragspelet och banjon gör att man vill dansa och tömma ölstopet tillsammans med dem. Det var Pogues som ledde till att jag ville gå vidare och lyssna på mera traditionell irländsk folkmusik, som t.ex. Dubliners, åka till Irland och spela med i en irländskt influerad teaterpjäs i Geta, som vi själva skrev texterna till, och som turnerade ända till Lettland. Många mera salongsfähiga kulturmänniskor har velat avfärda The Pogues som ett gäng suputer, men även många av dessa människor har till slut inte kunnat motstå dem. Och vad jag vet så lever Shane MacGowan än, någonstans i Londons regniga nätter i Soho.
1980 var i England en tid av fotbollshuliganism, Margret Thatchers järnhårda högerpolitik och raskravaller i London. Det här året kom också LP:n Absolutely med skabandet Madness. Det här var uppföljaren till debuten One step beyond. Liksom Specials andra LP, hade färgerna på omslaget bytt från 2-tone svartvitt till färg, och bandet poserar villigt utanför Underground iklädd strikt kostymmundering likt ett gäng clockwork orange-typer. Mot detta bryter då den galna humorn i form av ett par alltför löst hängande byxor. Madness är galenskap och anarkism, ett sätt att leva och förhålla sig till tillvaron. Det slår mig vid genomlyssningen av skivan hur sällan Madness direkt tar ställning till det som händer i samhället, som t.ex. deras ska-kumpaner Specials gjorde, vilka t.ex. engagerade sig i motståndsrörelsen Rock against racism. Madness bara är, och skriver om vardagen som den passerar förbi. Kanske inverkade även det att Madness inte var en blandning av svarta och vita musiker? Madness blev enormt populära i England vid den här tiden, och sannerligen är det något typiskt engelskt över dem. Den tillbakahållna humorn, passiv agressivitet, texter på en cockney som man knappt kan förstå. Trots att musiken är ska, så hittar jag ändå en klangbotten i moll i nästan alla låtar, som pekar framåt mot singeln Grey Day från 1981, där den grå arbetarklassvardagen beskrivs med avskalad minimalism. Madness tar inte ställning utan lever ut sin galna attityd. Jag minns att Ulf Lundell i en intervju klagade på att bandet hade saboterat hans ljudanläggning under en gemensam konsert, typiskt Madness. Att bandet är livskraftigt visas av att det fortfarande lär hålla på.
I samband med punkrörelsen i England i slutet av 70-talet blev det också populärt med fanzines om punkmusik. Ett fanzine är kort sagt en tidning, tidskrift, publikation, som görs av eldsjälar, till en ringa kostnad, t.ex. om någon musikstil som intresserar dem, dvs en mycket underground-aktig tidning, till försäljning, eller som du kan beställa om du bara har de rättta kontakterna. Det har funnits fanzines om mycket genom tiderna och dessa publikationer har funnits sedan början av 1900-talet. Ett känt brittiskt punk-fanzine var t.ex. Sniffin` Glue, som startades så tidigt som 1976, och som fått sitt namn efter en sång av The Ramones. Enligt Wikipedia startade tidningen med en upplaga på 50 ex, men växte snabbt till 15000 ex. Kännetecknande för de flesta fanzines är att de har en väldigt amatörmässig och anarkistisk lay out, som dock får sägas vara väldigt kreativ. Man ville i de första punkfanzinen chockera sina läsare på samma sättt som punkmusiken gjorde det. Själv kom jag aldrig att läsa någon av de äkta fanzinen, men jag prenumererade faktiskt på två svenska reggae-fanzine i början av 80-talet, nämligen Dread music och Liden såg. Jag tänkte också att jag själv ville skriva en artikel om den åländska reggaen då, men det blev inte av, kanske för att jag märkte att det inte fanns någonting att skriva om. Jag vet inte hur stor grej fanzinen är idag, men då det begav sig var de en betydande del av den framväxande musikstilen, som den bidrog att sprida intresse om.
LP:n Beat Crazy med Joe Jackson kom 1980 och var det tredje albumet med denna brittiska musikaliska outsider och kameleont. Beat Crazy är definitivt ny våg, även om jag vet att Joe Jackson senare i sin karriär t.o.m. gjort klassisk musik. Jag känner inte till vad Joe Jackson gjort varken förr eller senare, men då jag upptäckte honom i början av 80-talet, så var det just genom inledningsspåret till den här skivan, Big Places, som jag hörde på radion. Så tror jag att det var det färgsprakande skivomslaget till Beat Crazy som gjorde att jag bad bibbatanterna i Mariehamn sätta plattan på skivtallriken. Joe Jackson passar inte i en trång kavaj. Även om sången på den här skivan påminner väldigt mycket om Elvis Costello och texterna genomgående är samhällstillvända, så hoppar Joe mellan både rock, pop, reggae och ska. Det är väldigt dansant, och base and drum, och låtarna flyter ofta ut i långa instrumentala avslut. Låten Mad at you fick även mig upp på dansgolvet från datorstolen. Ska man definiera musikern Joe Jackson ligger epitetet experimentiell clown nära till hands. Han är som en nya vågens egen Frank Zappa på den här skivan. Även hans utseende är väldigt clownlikt.
År 1982 dök det plötsligt upp en snubbe på MTV som ville deklarera att nu var definitivt 70-talets solidaritet och punken död. Han hette Taco och sjöng att man skulle "puttin on the ritz". Taco, eller figuren han föreställde, var en stel pingvin i frack, hög hatt och spatserkäpp. Han var sminkad och pudrad i ansiktet och log ett leende som inte stod Nixons watergateskandalsmile långt efter. Taco var en typ man definitivt inte skulle köpa en bil av. 1983 var i ett brytningsskede mellan nya vågen och en ny sorts glam/glitter-musik, som dansades under spegelbollar i discogrottor av den nya tidens kapare, eller yuppies. Jag förknippade direkt Taco med den andra sidans människor, motståndarna, bakåtsträvarna, cynikerna, nihilisterna. De som inte längre trodde på något slag av kamp eller uppror, som startats av hippiegenerationen och som fördes vidare av punkarna. Nu var det glamour, snabba klipp och hårda paket som gällde och inte att bry sig om sin medmänniska. "Satsa på dig själv" var den nya tidens melodi, och det var många som dansade med - till Puttin on the Ritz eller till vad som helst, som senare kom att smaka lite rave och stromboli.
LP:n Warm Leatherette med Grace Jones kom 1980. Jag lyssnade på skivan mest för att jag tyckte att den jamaicanska modellen, skådespelerskan och sångerskan Grace Jones såg så speciell ut. Det var något robotliknande kallt, hårt och mekaniskt över henne, och även över hennes musik märkte jag. Musiken kan kategoriseras som något slag av disco-reggae-funk, men ändå på ett nya vågen-aktigt sätt. Jag kan tänka mig henne i New Yorks nattclub-liv, som ett slags stor svart insekt i neonljuset. Men när jag lyssnar på skivan nu igen på Spotify så kan jag märka att det hårda är bara ett skal ovanpå något som är unikt och musikaliskt. Jag tycker bäst om reggaelåtarna, där jamaica-duon Sly & Robbie bäddar för god kvalitet i dub-soundet. Även om Grace Jones lånat låtar från andra artister på den här LP, där ingen låt är egen, så låter det väldigt grace joynskt rätt igenom. Min favorit framför alla blir avslutningsspåret Pars, där reggae blandas med fransk chanson, och där Grace sjunger på franska.