A-sida: Så jävla svensk

B-sida: Magnatens död

Hörde och bandade Så jävla svensk med Visbypunkarna Urban Släke på radioprogrammet Ny Våg. Singeln kom 1981. Finns det något man kan säga om den här låten är det att det är ett jäkla ös och ett jäkla tryck på den, samtidigt som texten passar väldigt väl till arrangemanget. Det går inte att höra vad Urban Släke sjunger, och en sådan grupp som dem är det ingen som lägger ut lyrics till på internet heller. Men första versen lägger ut spåret: "Smälter ihop med maskin nummer fem/ Börjar jobba, längtar redan hem/ Ingen bryr sig om man jobbar som djävulen/ Spottar blod och hostar slem/ Jag är så jävla svensk." De andra verserna tar upp andra paradoxer som gör att man är så jävla fosterländsk, fast i fållan: kneg nio till fem, villa, vovve och Volvo...eller vad som helst. Urban Släke är unga rebeller på den här singeln. B-sidan går i samma spår: klassklyftor och orättvisor, och fast i systemet, men den är inte lika bra som A-sidan. Det här är ett stycke gotländsk urkraft som det är värt att kolla in.

A-sida: Bring on the dancing horses

B-sida: Over Your Shoulder

Echo & The Bunnymen var ett av de brittiska banden i mitten av 80-talet som verkligen gjorde musik av någon betydelse. De här banden var ganska lätträknade. Bandet förenade vackra klanger med betydelsefulla texter, och fick t.o.m. en utmärkelse för vackraste skivomslag med LP:n Heaven up here 1981. Singeln med hitlåten Bring on the dancing horses släpptes 1985. Det låter ganska mycket sena U2 om den tycker jag när jag nu lyssnar på den igen. Och då menar jag gitarrkompet i versen. Men det är övergången till refrängen jag tycker bäst om: "Bring on the dancing horses/ Headless and all alone/ Shiver and say the words/ of every lie you´ve heard." Det är något ödesmättat antikt över detta, som att se på en antik staty och fundera över dess betydelse. Tänker även om bandets namn kommer från den antika myten om Echo och Narcissos, där ju den vackra nymfen Echo på grund av sina talsvårigheter inte kunde tala om sin kärlek till Narcissos som var förälskad i sin egen spegelbild. Till slut försvann Echo och blev bara det eko vi kan höra. Lite romantik och tragik vilar det över detta, liksom över Echo & The Bunnymens musik.

B-sidan är mera en ordinär rocklåt, med tungt trumkomp. Den handlar också den om det nuvarande och det bestående.

A-sida: Soldat Ska

B-sida: Hemåt

Soldat Ska/ Hemåt är den enda singeln som Reggae Team släppte, och den kom 1981. Jag måste ha hört Soldat Ska på radion i Thomas Gyllings program Radio Västindien, för när jag lyssnar på den nu så känner jag igen den helt och hållet. Thomas Gylling var själv trummis i bandet och väldigt kunnig på reggae, det låter helt rätt på soundet. Reggae Team skrev egna låtar på svenska, men blev väl mest uppmärksammade med låten Vakna, som är en översättning av Linton Kwesi Jonsons låt Fite dem back. Soldat Ska är som namnet antyder ska, men det roliga i låten är att det sjungs om allt som en soldat ska (måste) göra, och som inte alls är så trevligt: lyda order, bli utan jobb efter lumpen osv. Refrängen går: "Ska du inte lägga av snart". I slutet på låten berättas om dem som i gerillakläder leker krig på konserter till ska-musik - dvs militanta skinheads. De får också frågan om det inte är dags att säga "nej" snart. Låten vädjar alltså till att våga vägra värnplikt och välja icke-våld, under en tid då jag inte vet om obligatorisk värnplikt redan var avskaffad i Sverige. Men det är en nyttig tankeställare som levereras till glad ska-musik.

B-sidans låt är mera roots-reggae och handlar om att komma hem, eller att röra sig hemåt. Bakåt till sitt ursprung kanske, till den tid då människorna kunde och ville vara tillsammans.

A-sida: Grinding Halt

B-sida: Meathook

Singeln kom år 1979. Grinding Halt var det första jag hörde med The Cure, långt före de fick sin stora hit med Friday I´m in love på 90-talet. Grinding Halt är en låt som jag gillar. Den är mycket minimalistisk både till text och musik, och fylld av det gotiska mörka drag som kom att bli The Cures varumärke i framtiden, och som bl.a. Siouxie & the Banshees drev till sin spets. Musikaliskt sett består låten av bas, trummor och en kompgitarr som lägger ut en rytmisk melodislinga som blir låtens tema. Sången ackompanjerar rytmsektionen med sina korta fraseringar. Låten berättar om allt som inte längre finns, världsliga ting, men även slutligen du och jag. Refrängen upprepar att allting kommer till ett tvärstopp - och kanske det är livet det gäller, eller också är det bara alltings meningslöshet i största allmänhet som skildras. The Cure kan kanske kategoriseras som depprock, men om det är deppigt så är det bara förtecknet till vad som kunde sägas om industrirockgrupper som Joy Division, från Manchester, som skivdebuterade samma år. Om The Cure är depprock så är det en glad och positiv sådan, snarare lekfull än allvarlig.

B-sidans låt går vidare på humortemat. I reggaetakt berättas om slaktaren som är en kvinna och som hänger upp besökaren, berättarjaget, på en köttkrok, före- ställande ett stycke slakterikonst. Symboliskt kan man tänka att det handlar om ett besök hos en prostituerad, tolkningen ligger nära till hands. Igen ett tecken på The Cures säregna humor.

A-sida: California uber alles

B-sida: The man with The Dogs

Den här singeln med det amerikanska hard-core-punkbandet Dead Kennedys kom 1979. Gruppen Dead Kennedys med sångaren Jello Biafra var det första jag hörde av amerikansk punk efter att den brittiska punkvågen ebbat ut. Visst fanns tendenserna där i USA innan det hände 1977 i London, t.ex. i form av Ramones, men det politiska, samhälleliga, engagemanget saknades. Där The Clash t.ex. skrev White Riot som ett svar på raskravallerna i London, var Ramones texter utan direkt förankring i det som skedde i närmiljön; det var snarare Joeys egna introspektiva funderingar och personliga känslouttryck. USA var säkert i ännu högre grad än England hyperkänsligt för den svidande samhällskritik som levererades som en spottloska i ansiktet på det sättet som punken gjorde, och därför ofta bannlystes eller censurerades effektivt i radio. Nu vet jag inte hur Dead Kennedys jämförelse mellan den kaliforniske guvernören Jerry Browns politik och Hitlers tredje rike togs emot av amerikansk media, men man kan ju alltid gissa. Rakt på sak är Jello Biafra ändå då han jämför guvernörens budskap med George Orwells roman 1984 om det totalitära samhället. Trots att det nu är frågan om en slags överdos av skadlig organisk gas i hälso- fascisternas fängelseceller, och inte ideologisk hjärntvätt, så är det ändå samma form av maktövergrepp "storebror" gör sig skyldig till: "Zen fascists will control you/ 100% natural/ You will jog for the master race/ And always wear the happy face." Eller kanske man kan tolka låtens jämförelse mellan Kalifornien och diktatur helt enkelt som en bild av det förhärskade klimat av självupptagen skönhetsfixering som rådde där och då, och som en punkrebell inte kunde passa in i? Vet inte heller om det är ett sammanträffande att artistnamnet Jello Biafra och Jerry Brown har samma initialer. Minns att Jello Biafra hade något att göra med Ronald Reagans favoritgodis jellybeans. Sett så här över trettio år i backspegeln kan man ha ett mer humoristiskt överseende med låten, trots att den säkert då fyllde sin roll som kritik av det amerikanska samhället. Musikaliskt sett tycker jag inte att Dead Kennedys har något speciellt nytt att komma med.

A-sida: I don´t like Mondays

B-sida: It´s all the rage

Den här singeln med det irländska new wave-bandet Boomtown Rats släpptes 1979. A-sidans låt var det första jag hörde (eller hörde talas om) av bandet. Den är baserad på en olycklig händelse i en skola, då en flicka hade dödat (skjutit ihjäl?) en klasskamrat, och på frågan "varför" hade svarat att hon inte tyckte om måndagar. Bob Geldoff och Boomtown Rats gör ändå mera av händelsen i sin låt, då de låter den tredje versen handla om att skolan idag även lär ut förmågan att dö: "And school`s out early and soon we`ll be learning/ And the lesson today is how to die." Låten får då betydelsen av fredsbudskap, att vägra skolas till en duktig soldat, som dödar för sitt land - den blir en sång om hur viktigt det är att tänka själv och att protestera. Bob Geldoff har alltid haft ett känsligt socialt samvete, vilket visat sig i hans senare ställningstagande för de svältande barnen i Afrika i samband med att han var den som basade över konserterna Live Aid 1985. På den kuppen blev han även Sir Geldoff. B-sidans låt behandlar det våld som alla ofrivilligt var/ är en del av i bandets hemstad Dublin. Boomtown Rats har alltid funnits där i bakgrunden som ett av de intressanta band som kom fram i.o.m. punkvågen 1977 i England, men det var först för ett år sedan som jag hade en möjlighet att se dem live. Eller inte egentligen se, för den sommaren hade jag inga pengar att betala inträde när de spelade på Kivilahti Rock i Esbo, utan jag fick stå med en bandspelare utanför det höga staketet.

A-sida: Ca plane pour moi

B-sida: Pogo pogo

Denna hitsingel med den belgiska artisten Plastic Bertrand kom ut 1977 och spelades ofta i radion. Jag minns att jag grälade med en äldre ungdom i Geta om ifall detta var punk eller inte. Han sade "ja" och jag sade "nej". Han var ganska så omedgörlig och det slutade med att vi blev ovänner om saken. När jag nu lyssnar på den igen, så står jag kvar vid min tidiga åsikt. Plastic Bertrand kanske ville vara punk, och singeln kom ju i rätt tid, men han lyckas inte. Det är något oskyldigt och snällt över honom, trots att han kört en säkerhetsnål genom en lapp på omslaget till skivan, och färgat håret. Jag har inte hört punk på franska och har svårt att tro att den ens existerade inom den romanska språkgemenskapen på andra sidan engelska kanalen. Rätta mig om jag har fel. Vet inte heller vad låten handlar om, utom att det är något som är: Det är min plan. B-sidan flörtar även den med punken, eftersom Pogo pogo anspelar på det hoppande, "pogoing", som punkarna brukade syssla med framför scenen. Men inte heller det är punk. Plastic Bertrand är alltför mycket ute efter att behaga oss, och det lyckas han bra med, charmig som han är. Men det var aldrig punkarnas stil, tvärtom! Delta gärna i debatten här på sidan: Är den här singeln punk eller inte?

A-sida: Atomic

B-sida: Die young, stay pretty

Singeln kom 1980. Jag minns A-sidans låt från samma år, då jag var i mopedåldern i Geta på Åland, och vi brukade vara på Soltuna café, där det fanns en jukebox, samt flipperspel och pajazzo-pligg för 20-pennare. Vi spelade ofta Atomic på jukeboxen. Gruppen Blondie från New York med den blonda sångerskan Debbie Harry lyckades annars inte imponera på mig särdeles mycket under de här åren. Blondies musik var för mycket åt disco-pop-hållet och jag kunde aldrig se att Blondie skulle vara en del av det nya, av punk-scenen i England, som hade gett återskalv i nya vågen. På den här tiden rev jag sönder mina jeans och nitade ihop dem med lappar som det stod Clash på - bara den här sommaren, då jag körde moppe med gänget i Geta. Blondie var för veka för mig just då. Men singeln Atomic spelade vi ändå, kanske på grund av det svaga utbudet annars i skivboxen. Texten i låten handlar i stort sett om en ung kvinnas drömmar om att vara underbar för en kväll - i stort sett atomisk, om jag inte missuppfattat något. B-sidans låt är en reggaeinspirerad sak om att dö ung och förbli vacker.

A-sida: Ingen dansar

B-sida: Bara ett liv/ You´re so beautiful

Minns A-sidans låt med Stockholmsbandet Alien Beat eftersom den hade en så humoristisk text. Låten handlar helt enkelt om hur svårt det är att vara ett dansband när ingen dansar. Med fin självironi sjunger Sebastian Håkansson om hur bandet försöker med allt (sprayar munnen, färgar håret, klär upp sig) men att ingenting hjälper. Musikaliskt låter det också lite smådeppigt a la Television, men ändå tillräckligt dansant och trallvänligt för att publiken skulle masa sig upp på dansgolvet - och det är just det här som är det roliga och motsägelsefulla i låten - för så sker ju inte! Alien Beat har ett eget sound på den här låten, inte punk, men new wave. Sebastian Håkansson var även skådespelare (i Madicken och G-som i gemenskap).

B-sidan, på den här EP:n från 1981, är inte lika bra. Bara ett liv är en tunn text om att livet inte ska slösas bort på kneg och You`re so beautiful får väl närmast räknas till synpop.

A-sida: Walk on water

B-sida: It is gone

Gruppen T-Shirts från Stockholm släppte singeln med Walk on water 1980, och den låten är det enda jag minns av bandet, kanske för att de medverkade i TV-programmet Bälinge byfest samma år. Man kan se dem som svenska pionjärer för den ska-musik som i likhet med brittiska Selecters Mirror in the bathroom lämpar sig ypperligt för danslystna skinheads att hoppa moonstomp till. Walk on water är en ganska statisk ska-låt, med en piffig gitarrslinga som ligger till grund för backbeatet i trummor och gitarr. Texten jämställer kärlek med att gå på vatten, och det är allt. Bandet släppte året efter en LP som jag fortfarande kommer ihåg namnet på, Mr Swing, sedan blev det tyst om dem. Men som kuriosa för en svensk ska-diggare är det väl svårt att bortse från den här singeln. B-sidans låt hittar jag inte på nätet.