A-sida: Alltid rött, alltid rätt

B-sida: Den nya dansmusiken

Singeln släpptes 1983 och var den första singeln under namnet Imperiet, tidigare Rymdimperiet. Det här var en viktig singel tidsmässigt. På gränsen mellan gitarrock och syntrock, mellan analog kommunikation och dator- kommunikation, visste Thåström vad han skrev om. Redan i Ebba Grön hade han tagit ställning mot totalitär maktkontroll och ett beroende av datorer på frammarsch i låtar som Mental istid och Scheisse (1981). På låten Alltid rött, alltid rätt fullkomligt sprakar han gnistor och stänker svett, när han greppar tag om det enda som har rätt, hjärtat. Det är ett jordnära hjärta som "stinker blod och svett", som tillåter dig att gråta när det gör ont, som leder dig att bli vad som helst du vill bli. Det är också ett trotsigt hjärta som protesterar mot att gå med strömmen, bli kyligt beräknande eller maskinellt: "Det finns inga maskiner/ som får adrenaliner/ att pumpa runt i små droppar/ runt i svettiga droppar." Jag såg Imperiet spela låten på Långholmsfestivalen 1983, samma år som den kom, i Stockholm, och Thåström var en levande inkarnation av vad han sjöng om.

I Den nya dansmusiken tolkar jag in en varning. Rockmusiken utvecklades i början av 80-talet alltmer bort från den direkta musik, som kom från ett instrument eller en röst, som gick rakt ut till publiken via en förstärkare eller en sånganläggning från ett band på en scen till av datorer producerad musik eller musik som kom från en skiva mixad av en DJ på ett diskotek. Thåström uppmanar oss att komma ihåg vem vi är, våra namn - för den nya dansmusiken tågar obevekligen in. Båda låtarna handlar alltså om ett slags mentalt våldtäktsförsök på det bästa och renaste hos människan, själen, hjärtat, identiteten. Thåström är på den här singeln vår goda riddare i kampen mot det ondas makter.

Sida 1: I Lycksele finns ingen hundpsykolog

Sida A: Tip Top

Den här singeln med det Norrlandsbaserade svenska bluesrockbandet Kylans rockorkester släpptes 1981. Låten på första sidan är mera nya vågen-argsint än A-sidans Tip Top, som ironiskt berättar om hur bra allt är i Stockholm för en nyinflyttad ungdom från Norrland. Humor blandas med resignation i låten om hunden som inte har det så bra i glesbygden där ingen professionell hjälp står att finna. Hunden har sina behov av skönhetsvård och god mat samt av en psykolog som den kan prata av sig med, men i Lycksele gäller det att klara sig utan att gnälla eller flytta därifrån. Humor som vapen för att stå ut och peka på samhälleliga missförhållanden och lokala egenheter är något som flitigt använts av band som har något att säga. Jag kommer att tänka på Torsson som var samtida med Kylans eller på Svenne Rubins, som kom senare och som också var från norra Sverige. I Finland finns nu humorgruppen KAJ från Österbotten, som inte är rädda för att kritisera och röra om. Den här singeln med Kylans rockorkester andas mera progg än punk, men det är en upphottad progg får man säga. Även idéen att ge singeln två första sidor är ett roligt mjuk-anarkistiskt drag.

A-sida: Senses working overtime

B-sida: Blame the weather/ Tissue Tigers

Den brittiska popgruppen XTC släppte 1982 singeln med hitlåten Senses working overtime. Jag hörde låten på radion och tyckte om den. Den klatschiga refrängen med "sinnena som jobbar övertid för att hinna ta in allt som händer" biter sig fast och tankarna går till Elvis Costellos eller Squeezes nya vågen-pop. Förut tänkte jag att textens kanske handlade om en stressad affärsman som är tvungen att jobba på extratid varje kväll för att hinna med allt extraarbete som han har. Men låten handlar istället om hur mycket det finns att se och inspireras av runtomkring, dygnet runt, för en betraktare med ett öppet sinne. Texten är kryddad med roliga bilder: "All the world is football-shaped/ It´s just for me to kick in space." I likhet med många pop-texter fångar låten livets glädje och lätthet på ett sätt som inte låter sig störas av orättvisor: "And birds may fall from black skies/ And bullies may give you black eyes/ But to me it`s very, very beautiful."

B-sidans låtar håller inte samma klass som A-sidans.

A-sida: Förord till livet.

B-sida: Tänker på dig.

Singeln kom 1981, just innan LP:n Rika barn leker bäst. Jag minns att jag hörde Förord till livet på Drottninggatan i Stockholm, och låten fastnade. Texten, som är skriven av Johan Johansson, är formulerad som ett tal man kan hålla till ett nyfött barn, och handlar om livets teater. I den teatern är det viktigt att veta vem man är, dvs veta sin plats. Man ska vara "snäll och tacksam och respektabel", så går allting bra. Texten är skriven från ett grodperspektiv och behandlar klassklyftorna i Sverige. Barnet som är född i fel samhällsklass får lära sig reglerna från första början, att veta att det alltid finns de som är högre och mer betydelsefulla än han själv är, så att det inte senare i livet ska bli desillusionerat. Man kan väl säga att texten på sätt och vis är realistisk. Även om Sverige ger sken av att vara ett rättvist samhälle, där alla har likadana chanser att lyckas på sina egna premisser, så finns klassamhället fortfarande där i form av släkt och bakgrund. Den som t.ex. är född i Skärholmens miljonprojekt, bland invandrare och låginkomst- lönetagare, som medlemmarna i KSMB, har andra förutsättningar än ett rikemansbarn från ett villaområde i Lidingö, och det är det som låten berättar om. Ändå måste man försöka se mellan fingrarna med textens ödesmättade syn på en människas möjligheter, för att inte drabbas av uppgivenhet och svartsyn. Det finns undantag och alternativ i hopplösheten, vilket KSMB själva har visat på i sin musik.

B-sidans låt är skriven av Michael Alonzo och handlar om en mans tankar just innan han kastar en handgranat. Mannen befinner sig i en krigszon och är tvungen att göra vad han gör, som hämnd mot någon som gjort människor illa. Den som tänker kan vara en utanförstående iakttagare eller mannen med bomben.

När jag började lyssna aktivt på musik och köpa egna skivor, dvs i skarven mellan sjuttiotalet och åttiotalet, var det vinylskivor som gällde. LP-skivor, eller long play-skivor, gavs ut av skivbolag som hade lanserat en artist, och det var artistens sätt att visa upp sig och sin musik. Det var, och är, inte lätt för en musikartist att få ett skivkontrakt på något skivbolag.

Man måste skicka demo-band, kassetter, till skivbolaget för att de eventuellt ska nappa. (Kassetten, som spelades på en kassettbandspelare, var också lämplig om man ville banda av LP-skivor.) Om skivbolaget tyckte att artisten var något att ha, så kunde lanseringen av en LP föregås av att man gav ut en singel.

Singeln är en liten skiva som innehåller två låtar, en A-sida och en B-sida. Låtarna på singeln är oftast de låtar som räknas bli hitar, dvs storsäljare. LP-skivan spelades på 33 varv på skivspelaren, och singeln var en 45-varvare, dvs snabbare.

Det fanns också maxisinglar, som rymde flera låtar, s.k. EP-skivor. De var också 45-varvare.

En LP-skiva kostade som ny runt 50 mk på den tiden jag handlade dem, och det var mycket pengar. Lyckligtvis fanns det affärer som sålde begagnade skivor i Stockholm, och där kunde man få en bra skiva för ett tre gånger lägre pris. Jag köpte inte alls så mycket singlar, utan mera LP-skivor. Fördelen med LP-skivorna var att det rymdes mycket information på skivomslaget och på innerpåsen, som skivan låg i. Skivorna var som små konstverk. Nackdelen var väl att skivorna var stora att bära med sig och att de kunde få repor som hördes när man spelade dem.

Så i slutet av 80-talet kom CD-skivorna, dvs compact disc. De finns ännu idag. De trängde så småningom undan vinylskivorna som förpassades bort ur affärerna och in i en museiliknande tillvaro på loppmarknader och skivantikvariat, där de blev ett samlingsobjekt för kännare. Bara de verkliga entusiasterna fortsatte att köpa vinyl. CD-skivorna är små. De rymdes i ett litet hårdplastpaket. Det sades i allmänhet då att ljudet var så betydligt mycket bättre och renare på CD-skivorna, i jämförelse med vinylen. Kanske för att det inte hördes något knaster eller några repor. Senare har det sagts att det är ett varmare, naturligare ljud på vinylskivorna. CD-skivorna spelades i CD-spelare, så alla musikdiggare var tvungna att skaffa sig en sådan om de ville fortsätta att lyssna på musik. Jag köpte CD-skivor ganska motvilligt, och skaffade mig CD-spelare, men det var ändå som att vinylskivorna var den riktiga musiken. Nackdelen med CD-skivorna är att plastboxen kan gå sönder, och att de kan börja "lagga" av någon orsak, t.ex. av statisk elektricitet. Det rymdes inte heller lika mycket fakta på dem. Utgivningen av singlarna försvann också.

Nu lever vi i den streamade musikens tidevarv. Musiken behöver inte längre köpas, utan den ligger upplagd på internet. På musiksiten spotify kan vem som helst lyssna på i stort sett all musik, gratis eller för en liten kostnad. Det är en dålig tid för skivbolagen, som märker att skivförsäljningen gått ned. Många laddar även ned musik från nätet i personliga spellistor, som de sedan lyssnar på i iPhones och smarttelefoner. Det har talats om att all musik som ligger på Spotify ska komma att ge något slag av royalties åt artisterna, då de spelas, men ännu är vi inte riktigt där. Den streamade musiken, och den som finns sammanpressad t.ex. i mp3-format, innehåller inte lika mycket teknisk information som den ursprungliga skivbolagsprodukten, och är därför egentligen en väldigt förenklad form av musik. Många musiker säger att musikupplevelsen är en helt annan när man får lyssna på ursprungliga mastertapes som spelats in i studion. Jag kan också tro att vinylskivan har mera att ge av konstnärlig upplevelse än mp3-filen. Men dagens musiklyssnare är kanske inte medvetna om det här, när de skrider fram i sina hörlurar kopplade till You Tube. Vinylskivan har blivit på modet igen, och många talar sig lyriska över dess naturliga sound. Det finns många affärer som säljer begagnade vinylskivor till ett billigt pris. Även CD-skivorna har blivit fruktansvärt billiga. Men musikerna får lida ekonomiskt när de inte kan sälja sin musik på ett rättvist sätt.

Skivan New boots and panties kom 1977 och var Ian Durys första. Hans kompband Blockheads medverkade på de flesta låtarna, men det var ännu inte Ian Dury & The Blockheads. Det var brorsan som köpte den här skivan, men jag lyssnade också ganska mycket på den då på 80-talets början, så varenda spår har bitit sig fast, trots att jag inte har så stor koll på vad texterna handlar om. Även om Ian Dury definitivt räknas till en av pionjärerna inom punkrörelsen i England har hans musik alltid varit väldigt mångsidig, på den här skivan t.ex. i form av rak rock, funk eller kabarémusik. Även som artist är Ian Dury originell. Han klädde sig ofta väldigt konstnärligt, t.ex. i luffarmundering (med basker, snusnäsduk, kavaj, slitna jeans och kängor) och med kajal kring ögonen, och jag tror också att det var han som introducerade säkerhetsnålen i punkmodet. Överlag måste sägas att Ian Dury var en ordkonstnär med en väldig känsla för ords uttryck och valörer, vilket bl.a. märks i låttitlarna Billericay Dickey, Clevor Trever, Plaistow Patricia. Hans ord liksom studsar fram på rytmerna på den här skivan, som avslutas med klassikern Sex&Drugs&Rock&Roll. Utmärkande för Ian Dury är också hans humor och otroliga självironi, som säkert kan ses som typiskt för många brittiska musiker. Ian Durys känsla för rytmer tog honom senare till Jamaica (1981), där ett samarbete med reggaelegenderna Sly&Robbie utmynnade i skivan Lord Upminster. På den skivan finns också låten Spasticus Autisticus, som handlar om det rörelsehinder som en polio i tidig ålder orsakade, och som ledde till att Ian Dury till slut endast kunde ta sig fram på kryckor. Singeln med låten bannlystes av någon orsak på den engelska radion. Ian Dury skrev också hiten Hit me with your rhythm stick 1978.

Lovers rock är en stil inom reggaemusiken på Jamaica. Till skillnad från annan roots reggae så kännetecknas lovers rocken av att artisterna sjunger om kärlek och sentimentalitet. Den främsta företrädaren för lovers rocken var på sin tid Gregory Isaacs (1951-2010). Han gjorde sig känd under smeknamn som som Lonely lover och Cool ruler med skivor som Cool Ruler (1978), Lonely Lover (1980) och Night Nurse (1982) och uppträdde alltid som en stilig gentleman, ofta i kostym, med integritet och charm. Till hans honungslena röst smalt lätt damerna, när han framförde Wah dee eller If I am wrong. Många andra jamaicanska reggaeartister har också de sjungit om kärlek på ett sätt som vädjar direkt till kvinnornas hjärtan men ingen lika genomgående som Gregory Isaacs. Jag kommer t.ex. att tänka på Johnny Clarke och Johnny Osbourne. Kanske någon av er läsare kan bidra med ytterligare någon?

På en billig Philips-kassett bandade jag då när det begav sig ett blandband bestående av låtar från live-skivorna Live at The Vortex (Volume One) och Live At The Roxy London WC2 (Jan-Apr 77) , som båda släpptes 1977. Vortex och Roxy var två betydande klubbar för den tidiga punken i London. Roxy-skivan lånade jag från min kusin, den andra minns jag inte hur jag kom över. När jag idag hittar låtarna på You Tube slås jag av hur vital och rolig den här musiken är. Jag antar att alla band, förutom Buzzcocks och X-Ray Spex, var okända förmågor, som spelade i en division lägre än de mer etablerade punkbanden. Urvalet jag gjorde när jag bandade av skivorna är främst låtar från Vortex-skivan, från Roxy tog jag bara med banden Slaughter and the Dogs, Johnny Moped och X-Ray Spex. Det kan vara kul att tänka varför jag valde bort vissa låtar från skivorna. Tror att jag kunde höra på låten om den var tråkig, släpig, intetsägande. Att jag burit med mig många av de här låtarna ända till idag är väl ett tecken på att de påverkat mig på något vis. Kan faktiskt finna mig själv gnola på någon av dem ännu, eller minnas något, som banden sade, som: We all aint gonna be history (Maniacs), eller kängan till Lou Reed, som tyckte att brittiska band inte borde befatta sig med rock: The Wasps version av Lou Reeds Waiting for my man (bara så mycket bättre enligt dem själva). Eller det att jag skrev Nothing to declare (en låttitel av Suspects) på min gamla svarta militärcykel. Roligt att höra livekänslan på de här skivorna, där artisterna är punkaktigt raka, fräcka, retsamma och uppriktiga, och ofta talar en underbar cockney, och publiken är helt med på noterna, som i Art Attacks Frankensteins Heartbeat. Energin i den här tidiga punken är unik, ibland närmar sig musiken rythm and bluesen, ibland hårdrocken, typ Motorhead, men ändå är den helt egen och ett uttryck för det som hände runt 77.

Skivor är förknippade med minnen. Death Of A Ladies Man från 1977 eller var det New Skin for Old Ceremonies som kom 1974 med Leonard Cohen sammanknippar jag med våren och sommaren 1984 då jag gick på Ålands folkhögskola och sommarjobbade på blomaffär i Mariehamn och en ungdomsförälskelse jag hade på gång då. Någon av dessa skivor spelade jag/ vi en natt tillsammans under täcket, en annan då jag gick ensam med mina minnen på Åland, och skrev dikter på små papperslappar. Ja, vem bättre än Leonard Cohen har sjungit om kvinnor, olyckliga älskande, het åtrå, och svikna förhoppningar? Den här skivans kärlekslyrik ackompanjeras av en massivt klagande, stönande, snyftande ljudvägg bestående av körer, saxofoner. Cohen ömsom sjunger, ömsom skriker, ömsom pratar på den här skivan. Och den framkallar också starka minnen, som mycket väl kan överföras på en lycklig kärlek, som är här och nu. Det är som någon känd svensk författare sagt: "Jag är glad att jag blivit äldre, för det var ett helvete att vara ung". Leonard Cohen är nog den artist som jag kan säga att jag upptäckte helt på egen hand, utan hjälp av någon annan, då i början av 1980-talet. Jag köpte eller bandade hans skivor under några år, och slutade i god tid före farsan också började gilla honom. Det är starka låtar på den här skivan, med brännbart material: "Don´t go home with your hard on, it will only drive you insane."

Cornelis Vreeswijk (1937-1987) immigrerade till Sverige från Holland i slutet av 40-talet. Han lärde sig svenska genom att läsa serietidningar och kom så småningom att bli hela folkhems-Sveriges nya Bellman med regelbundna uppträdanden på Mosebacke och med eget program i  TV. Jag minns honom främst som den mysige, kedjerökande nallebjörnen med akustisk gitarr iklädd skjorta och mockaväst i TV-program som Två och en flygel på sjuttiotalet, då man fortfarande fick röka i TV.  Den första låten jag minns med Cornelis var Getinghonung Provencale, där han sluddrade orden: "För övrigt så är det väl ungefär, samma demonstranter här som där..." Cornelis Vreeswijk tillhörde främst min föräldra- generations musik. Mamma sade att hon aldrig kunde bli trött på att höra honom, man skrattade åt hans eskapader och sjöng Hönan Agda vid festliga tillfällen. Cornelis Vreeswijk var en man som gick egna vägar, gjorde som han ville, vilket ofta renderade i skandalrubriker i tidningarna. Han var som den första punkaren inom svensk vistradition, och förnyade visan, genom att införa bluesen. Det var egentligen först mycket senare som jag själv började lyssna på Cornelis, i samband med att hans sista album, Till Fatumeh: Rapport från de osaligas ängder, släpptes 1987. Den skivan är i mitt tycke det bästa Cornelis gjort, även om den är märkt av hans trötthet, till följd av alkohol- och narkotikamissbruk. Det finns en nervös rastlöshet i dessa sånger. Men jag kommer alltid att minnas Cornelis som den musikaliska nallebjörnen i mockavästen.