1982 började jag lyssna på reggae. Det var samlingsalbum med Bob Marley & the Wailers tidiga låtar och LP:n Kaya från 1978 som jag först fick tag i, om jag minns rätt, och sedan var jag torsk. Låtarna på just Kaya är väldigt meditativa och sensitiva. Bob Marley sjunger med enorm inlevelse och reggaegunget med bröderna Barrett i bas och trumsektionen, samt I-threes med Marleys egen fru Rita i kören, bäddar för det spirituella soundet. Jag bytte helt spår till reggae då, och blev Bob Marley-frälst. Senare skaffade jag de mera rebelliska Marley-plattorna, som Natty Dread och Rastaman Vibration, också. Jag läste in mig på texterna och kunde dem i det närmaste utantill. Min reggaevurm gick så långt att jag stickade mig själv en halsduk i ites, gold and green, eller rött, gult och grönt, och farmor stickade mig en reggaemössa. Jag läste in mig på rastafari-religionen och kunde tyda de specialuttryck på pidgin-engelska som reggaemusikerna strödde omkring sig i sina texter. Och visst var det något speciellt med reggaekungen Bob Marley. Texterna tog ställning, de var globala, med ett kärleksbudskap till nästan och en politisk manifestation om orättvisorna i världen, men de kunde även handla om små vardagliga saker, som att vara på bra humör eller att träffa någon man tycker om. Trots sin berömmelse var Bob ändå "en av oss", för dem som hade mött honom på gatan eller på fotbollsplanen i ghettot Trenchtown i Kingstown på Jamaica eller på konserten på Gröna Lund, 1980,  året innan han dog. Då slogs ett publikrekord på över 30 000 där som aldrig kommer att överträffas, och när Bob Marley sjöng sin Redemption song var det direkt till publiken. Idag, i en värld som präglas av terrorism och osäkerhet, står Bob Marleys budskap starkare än någonsin: "One love, one heart, lets come together, and feel allright"! 

Jag har lyssnat ganska mycket på mainstream-musik, sådant utan klar profil, sådant som de flesta andra också lyssnat på och tyckt om. Kanske man kan säga att den musiken är in the middle of the road, eller på den säkra sidan, så att säga. Som de flesta andra har jag tyckt om den på något sätt, trots att jag inte blivit frälst eller kunnat säga att den musiken är något alldeles enastående. Genomgående för den här typen av musik är väl att jag efteråt har kunnat inta en mera kritisk hållning till den. Jag anser inte att man kan sätta så mycket stämplar på musik eller måste fundera så ingående på sitt förhållande till den. Man lyssnar för att det är ok att lyssna och bra med det. Börjar man skärskåda den här musiken efteråt kan man märka att t.ex. texterna inte håller så hög klass, eller att det är något som man retar sig på hos artisten, t.ex. att musiken inte känns äkta på något vis. De artister som jag vill nämna i det här fallet är Magnus Uggla, Noice och The Police. Gemensamt för de två första artisterna var att de kom fram samtidigt som punkrörelsen blomstrade i Sverige och att de båda tog intryck av den. I efterhand sett kan man säga att rikemanssonen Uggla nog mera var folkhemsartisten som tyckte om att säga att han sket i allting, samt att han sket i det också. Det tog inte lång tid innan han gjorde musik för massorna med dubbel-LP:n Den ljusnande framtid är vår från 1980. Noice var punkbarnen som sade sig bo i tunnelbanan. De tog alla påklistrade attribut som de bara fick tag i (inklusive karamellfärg i håret och åtsittande panterbyxor), och jag är säker på att de handlade allt i "punkaffären" Cloz i Stockholms city. Ändå finns det en magiskt sockersöt stämning över låtarna på plattan Tonårsdrömmar från 1979. The Police från England var popreggae som sålde bra. Soundet var välsvarvat och Stings sångröst speciell. Men något saknades som gjorde allting för välpolerat, och texterna var i stil med the daa daa daa, the doo doo doo, thats all I want to say to you. The Polices musik passade som hand i handske på alla dansgolv, och var långt ifrån den root-reggae som den lånade ifrån. Men jag vet inte: kanske har jag själv också börjat köra mitt på vägen för att undvika dikena och den farliga skogen runtomkring.

Första gången jag kom i kontakt med Kenta, eller Kenneth Gustavsson, var när jag såg på Sveriges uttagning till Melodifestivalen år 1980. Då uppträdde Kenta med låten Utan att fråga. Men det som väckte mest uppmärksamhet då var inte låten utan den oanständiga t-shirt Kenta hade på sig. Innan det hade Kenta gjort sig känd som mods på filmduken i Stefan Jarls filmer Dom kallar oss mods (1969) och Ett anständigt liv (1979). Kenta hade en svår barndom med alkoholiserade föräldrar bakom sig. Han blev känd som söderkisen från Stockholm, som höll på Bajen i fotboll, och för låten Just i dag är jag stark från skivan Kenta, som kom 1980. Jag ägde faktiskt den skivan, men lyssnade inte så mycket på den. Sedan vet jag inte vad jag gjorde av med den. Om jag sålde den eller gav bort den. Jag förstod inte att uppskatta den då. Nu tycker jag om de nakna bekännelselåtarna Jag sitter i ett duggregn och Just idag är jag stark. Det kan inte sägas enklare. Kenta dog 2003, 54 år gammal.

Diskomusiken upplevde en stor boom i slutet på 70-talet och i början av 80-talet. Fenomenet var helt enkelt att man åkte till en lokal, eller diskogrotta, och dansade i takt med diskodunket, glittrande diskokula i taket och bländande ljus i många färger. Det var ett nöje som vem som helst kunde ta del av, och förutsatte ingen speciell kännedom om eller relation till musik. Diskokulturen fick sin näring av filmer som Saturday Night Fever (1977) och Thanks God it`s Friday (1978). Artisterna var t.ex. Donna Summer, Baccara, Boney M och Village people. Kända diskotek eller diskon i Stockholm var Alexandra och Bobbadilla. Disko har för mig alltid varit det vackra folkets, vinnarnas, musik, och som en reaktion mot den goda rockmusiken, även både hjärnlös och smaklös. Ett senare fenomen i samma anda som uppstod på 90-talet var rave-kulturen, där det även gällde att dansa hela natten tills man stupade av utmattning eller tills partydrogerna slutat verka. Disko var konsumtionsmusik för den stora massan, som aldrig ifrågasatte och aldrig ställde några personliga krav på musiken. Do your duty, dance to disco!

B 52`s var ett av de där många udda banden som man bara hade en vag uppfattning om, och som man möjligen lyssnade på en gång, och sedan lade åt sidan. Andra i samma kategori var t.ex. Devo, Residents, Roxy Music och Talking Heads. Det som dessa band hade gemensamt var att musiken var något slag av modern dansmusik, eller konstrock, vilket igen betyder att texterna är av mindre betydelse. Desto mer betydde utseendet, imagen och scenshowen. B 52`s gimmic var de två kvinnliga bandmedlemmarnas höga, tuperade femtiotalsfrisyrer och snäva sportbyxor. Alla i bandet hade underliga, färggranna kläder på sig. Ändå tycker jag, nu idag, att musiken på den här skivan, som kom 1979, inte är helt fy skam. Det var gedigen dansmusik för new wave-party-typer, förslagsvis på någon nattklubb i New York, och säkert fungerar musiken fortfarande på samma sätt, för den hard core-fan som vill ge sig ut på nostalgitripper. Texterna handlar t.ex. om dansande fiskar, lavaströmmar eller ljusröda rymdvarelser. Roligt och uppiggande, eller bara nihilistiskt och tröttsamt?

Jag läste om den östtyska punksångerskan Nina Hagen i någon veckotidning i samband med att hon besökt Sverige någon gång kring 1980, blivit fast för maruijanainnehav och fördömt Sverige och svenskarna med att de ska "brinna i helvetet". Som enfant terrible och styvdotter till protestsångaren Wolf Biermann var det kanske väntat att hon väckte uppmärksamhet. Redan tidigare hade hon i östtysk TV framfört sexualupplysning till kvinnor på sitt högst privata sätt, och blivit bannlyst pga det. Det var alltså med dessa fakta i bakhuvudet jag lyssnade på LP:n Unbehagen från 1978 på bibban i Mariehamn. Jag föll inte pladask för den. När jag ger den en chans nu nästan fyrtio år senare, märker jag att endast ett par av låtarna stannat i minnet. Nina Hagen Bands punk har inte direkt engelska rötter. Den är elektromusikinspirerad och har ett tungt hårdrockkomp i bakgrunden. Över allt detta ligger Nina Hagens sång som en slags expressionistisk opera. Hon joddlar, viskar, skriker och leker operadiva, allt på tyska. Man är imponerad över hennes röstomfång. Man förtstår även att Nina Hagen kom att betyda mycket för alla kvinnor som ville göra rockmusik på egna premisser. Nina Hagen frågar inte efter vad någon tycker, hon gör exakt vad hon vill. Och extra stort var det säkert att hon var född i Östberlin, trots att hon flyttat till västsidan, där hon grundade sitt band.

Skivan Slowfox med Blå Tåget kom 1974 och jag spisade den på Mariehamns bibliotek ett tiotal år senare. Kanske var det för att jag visste att det var det var Blå Tåget som skrivit Ebba Grön-klassikern Staten och kapitalet, som jag var intresserad. Thåström kände säkert sina föregångare, som Hoola bandoola band och Blå Tåget. Det är inte helt fel att dra paralleller t.ex. mellan Hälsa Gud från Slowfox och Häng Gud från Ebbornas första LP. Jag gillade och gillar Blå Tågets låtar. De är minimilistiska, dans och trallvänliga, med massor av ironi och protest i texterna. De tar ställning, är medvetna och kompromisslösa. Låtarna är jordnära och amatörmässiga som Grus i Dojjan, mindre pompösa än Hoola bandoola och Nationalteatern, mera litterära än andra proggbands, som jag hört. Kanske måste det till en samling förvirrade universitetsstuderande, konstnärer och multimusiker för att kunna kasta loss så ordentligt som Blå Tåget gör på Slowfox. Min favorit är låten På parkeringsdäcket, och då speciellt raderna: "Och plötsligt minns jag var jag sett henne förut. I finlandsbåtens cafeteria bakom en starköl och en macka. Hon var på väg till Sverige. Hon kom från norra Finland, där alla jobben tagit slut." 

1981 släppte det amerikanska rockabillybandet Stray Cats debutalbumet Stray Cats och termen punkability myntades i rockpressen. På alla sätt förtjänade Stray Cats denna benämning. Bandet hade en minimal instrumentuppsättning: gitarr, ståbas och ett trumset som mest bestod av en virvelkagge. Musiken var intensiv, scenshowen var rak och energisk, och bandets frisyrer och utstyrsel pekade i rätt riktning. Stray Cats blev snart allas gunstlingar, inte minst kvinnornas. På den här tiden var fusioner mellan punk och andra musikstilar ännu inte så vanliga. Senare föddes begrepp som country-punk och folkpunk t.ex. När punken kom och punkare blev vanliga föddes förstås också motrörelser, som inte kunde tolerera punkarna. En sådan var rockers, eller raggare, som ju lyssnade mycket på rockabilly, eller 50-talsrock. I Sverige tog sig denna motsättning uttryck i skivor som Vägra raggarna benzin med diverse punkband från 78-81 och Eddie Meduzas låt Punkjävlar (1978). Med tanke på denna tragiska konflikt mellan ungdomsgrupper var ett band som Stray Cats, som förenade båda musikstilarna, en mycket positiv händelse. 

I slutet av 70-talet var bandet The Who bara ett namn bland många andra som jag kände till. Något år senare visste jag att det var de som hade gjort låten My Generation. När jag åkte på klassresa till Köpenhamn 1981 med min åk 9 från Övernäs högstadium i Mariehamn var jag mera punkare än jag någonsin skulle komma att bli, både till utseende och tankar. Minns hur vi gick över Rådhusplatsen i centrala Köpenhamn med My Generation skrällande från en stor stereo som jag bar på. Det var ungdomskänslan i sin högsta potens. Fem år senare introducerade en god kompis mig för The Who på riktigt, och det var först då som jag förstod bandets verkliga storhet och lärde mig gilla deras låtar. Då hade jag genomgått både punkmetamorfosen och reggae- metamorfosen. Men The Who tog jag med mig hela vägen. Det är ett klassiskt, tidlöst rockband, från sextiotalet, med ett budskap och en energi som bäst passade in på den musik som jag gillade under punkåren.

Pretenders debut-LP kom 1980. Det var mycket tal om den, att den var något speciellt - att den var new wave. Pretenders var ju sångerskan Chrissie Hyndes musikprojekt. Hörde att Chrissie var en amerikansk rockjournalist som var lite sotis på alla musiker, och så satte hon ihop sitt band i England. Hon försöker ha attityd, men jag vet inte om hon lyckas riktigt. Jag blev inte tagen av skivan dåförtiden, och inte heller nu. Inte för att jag vill vara mansgris, men det är något med Chrissies behov av uppmärksamhet som stör. Inte att hon spelar i rockband kanske, men att hon på något vis stoltserar med sin position i texterna. Som att hon i låten Brass in pocket, som överlevt bäst av låtarna, sjunger om hur coolt det är att glida fram på motorvägen i en stor bil med lite knark i fickan. Too much pretending, too much wannabee.