Graffiti har förekommit lite varstans i städer sedan sjuttiotalet. På 80-talet började graffitin främst i USA att förknippas även med hip hop-musiken. Att spraya på väggar var ett sätt att uttrycka sig. Graffiti började ses som en konstform och objekten för konsten var främst övergivna och fula platser i städerna, som man ville smycka ut med målningar, t.ex. viadukter, broar, murar och elposter. Det upprättades speciella väggar där grafittikonstnärerna fick härja fritt. Det är ok tycker jag. Jag kan gilla viss graffiti, t.ex. i storstäder, på ställen som annars skulle vara döda och fula. Annat är det med de amatörklottrare som i byhålor härjar på nätterna. Jag tycker att man ska stå för vad man gjort, och kunna peka på sin "tag" och säga att den har jag gjort - för att glädja andra. Anonymt klotter är fegt, enligt mig. Så tyckte jag även när jag i morse märkte att vårt fina hus, och omgivningen runtomkring, var nedklottrat med hjärtan. Det finns ett rap-band i Kyrkslätt som kallar sig Likainen etelä. De rappar på svenska, men döljer sin identitet bakom masker. Som sagt, jag tycker man stå bakom det man gjort, med namn och uttryck. Annars blir det bara irriterande och smaklöst.

The Damneds LP kom 1977. Jag har för mig att jag lyssnade på den, då jag började få grepp om vilka punkband som gick i bräschen för musiken i England. Förutom Sex Pistols och The Clash var de klassiska punkbanden Damned, Sham 69, Buzzcocks, Stranglers och UK Subs. Men det kan nog vara att jag inte lyssnade på skivan heller, för Mariehamns bibliotek hade en njugg inställning till de spottande och chockerande punkrockbanden. Så njugg att bibbatanterna kom i tidningen för att de tagit in Pistols klassiker Never mind the bollocks. Nåja, själva skivomslagen var ju uppseendeväckande: med nidbilder av Queen Elisabeth eller fyra ansikten insmetade i födelsedagstårta, som i Damneds fall. Inte att undra på att banden bannlystes överallt där de drog fram. Låtarna på den här skivan är korta och aggressiva - inte ofta över tre minuter. Det låter rätt mycket som Ramones, som de engelska punkrockarna sent om sider erkänt sig stå i tacksamhetsskuld till. För hur än det tände till sommaren 1977 i London, efter att businessmannen Malcolm McLaren grävt fram John Lyden från någon fiskrestaurang i något schabbigt kvarter, och gjort honom till Jonny Rotten och sångare i Sex Pistols, enligt sitt eget säljande koncept, så var Ramones först. Gabba gabba hey!

Dubbel-LP:n Signing off kom 1980 och var UB40:s debutalbum och bästa skiva, långt innan bandet blev mera mainstream med hiten Red red wine. Skivomslaget pryds av en arbetslöshetsblankett och stämpeln Signing off. UB40 kommer från Birmingham i mellersta England, som av tradition är en industristad med hög arbetslöshet och många svarta inflyttare från de forna brittiska kolonierna i Västindien. UB40 var banbrytande på det viset att det var ett reggaeband som förenade vita och svarta musiker. Även Specials från Coventry, inte så långt därifrån, var en svartvit blandning. I slutet av sjuttiotalet hade även fotbollslaget West Bromwich Albions från Birminghamstrakten tjänat som vägvisare för acceptansen av svarta fotbollspelare, då supertrion Cunningham, Regis och Batson, storspelade i laget. Att "Black is beautiful" var inte så självklart i början av 80-talet, då England styrdes av sin konservativa järnlady Thatcher och då rasistorganisationen National Front härjade som allra värst. UB40:s musik blev av nödvändighet politisk. Den tog ställning till arbetslösheten, vapenindustrin och rasismen, men gjorde det på ett mjukt och skönt sentimentalt sätt. Soundet på skivan är soft, sången som honung, saxofonen smekande och Astros toastande coolt, som en vårbris i maj. Tror nästan att det var den här skivans förtjänst att jag själv köpte mig en saxofon. Det är mycket dub (instrumentalmix) på skivan. Och ja, jag har själv fyllt fyrtio!

Albumet Red med den jamaicanska reggaesångtrion Black Uhuru kom i maj 1981. Det inleds med den militanta låten Youth of Eglington, som tar upp det kärva läget som rådde i de svarta ghetton världen över, bland invånarna där. I en intervju med Black Uhuru som jag läste i Schlager ansåg gruppen att läget för de svarta i ghettona är svårt och låst, och att det nästan är endast med väpnat uppror som situationen kan ändras. Jag vill inte påstå att Black Uhuru förspråkar vapen, de såg bara hur läget var. Black Uhuru var det hetaste reggaebandet i början på 80-talet, och var redo att ta upp Bob Marleys fallna mantel, efter att han dött, samma månad som Red släpptes. Budskapet i Black Uhurus texter är allvarligt. Det handlar om hur läget ser ut, att härda ut, att vara stolt över att vara rastafari, att leva rättroget, och att en förändring ska komma. Även på scenen var bandet riktiga dreads, dvs allvarliga, utom då "Puma" Jones, som var damkör. Albumet håller än idag, bättre reggae görs knappast mera. Kompet är hårt och tätt. Här gör reggaeproffsen Sly & Robbie på trummor och bas verkligen sitt jobb. 

Jag har alltid haft ett visst intresse för visor. Så länge de är personliga och egna kompositioner och framförs med värme och engagemang kan de tala till mig. Så var det med Göran Andersson, som kom till Ålands folkhögskola någon gång 1982-1984 för att sjunga för oss elever. Göran Andersson kände jag sedan gammalt som en glad, säregen och kunnig fågelskådare. Han hade övertalat mig att gå med i Ålands fågelskyddsförening i slutet av 70-talet, och tog mig med ut till de åländska fågellokalerna. Göran spelade också gitarr, sprang marathon och jobbade som speciallärare. Han var från Sverige och hade långt hår och runda glasögon. Under åren på folkhögskolan lyssnade jag mycket på Dylan, Pete Seeger, Leonard Cohen och Woody Guthrie. Jag sökte mig tillbaka till de amerikanska folkmusikrötterna. Det var också Göran Anderssons bag. Jag minns från Görans framträdande att han sjöng en låt som kombinerade natur och löpning. Den handlade om när han löper mellan träsken i Finström en sommarkväll och hör vattenrallen ropa och ser råddjuret hoppa i det gröna. Raden Rallen ropar i vattenland bet sig fast. Jag pratade med Göran efteråt och han sade att han gärna spelar rock också men att hans röst inte är tillräckligt stark för det. Kanske var Görans konsert en bidragande orsak till att jag själv valde att skriva egna sånger som slutarbete vid folkhögskolan. Nu har Göran flyttat till Ölands södra udde. Det var en barndomsdröm för mig att någon gång besöka fågelstationen och fyren Långe Jan där. Jag hoppas att Lack trivs där, och att han fortsätter skriva visor.

KRA var ett finlandssvenskt-rikssvenskt världsmusikband som kretsade kring musikerna Stäni Steinbock och Reijo Lainela från Helsingfors. Gruppen var aktiv under hela åttiotalet, men gav ut en CD så sent som 2002, Guttural Shock. Det är svårt att beskriva KRA:s musik med andra ord än instrumental världsmusik. Orkestermedlemmarna har skiftat under åren, men främst har bandet haft sitt centrum i Norsborg i Botkyrka i södra Stockholm. Jag lärde känna Stäni, som nu bor och är verksam på Åland, redan i början av 80-talet i Geta, och förundrades redan då av den saliga blandning som KRA:s musik består av. Influenser kom från Balkan, jamaicansk reggae, Beatles, Spike Jones och sextiotalsrock som Incredible String Band och skiffle-band. Instrumenten var utöver de vanliga: tvättbräda, gummianka, kazoo, gurkburksgitarr och väckarklocka. Jag fick själv äran att vara med på några spelningar med KRA, bland annat i FST 1984, samt på LP:n Still going sproing (1988). Stäni har även gett ut egen komponerad barnmusik samt en skiva med kantelemusik.

Skivan Magaza Stomp från 1981 med Roffe Wikström och hans Hjärtslag är en samling blueslåtar inspelade live som närmast har vuxit med åren. Lånade den på bibban på 80-talet och bandade den på en av de fem marks Philipskassetter som jag köpte i hundratals och hade i en låda i sovrummet. Då var jag inte frälst på blues. Roffe kändes lite som en blues-relik från landet som man kunde dra på munnen åt. Jag tyckte att texterna tog ett alltför hårt mansperspektiv och att de lidelsefulla gitarrsolona var för långa. Idag hittar jag lättare in i musiken. Texterna känns angelägnare, gitarr- och saxofonriffen sitter rätt och Roffe kan sin blues. Kan jämföra honom med Totta Näslund och Torstein Bergman, som har samma intima känsla och folkliga solidaritet. Roffe har hållit hårt fast vid sin mission att hålla på och spela sina bluesor, tills han inte längre orkar stå, som han sjunger i Roffes blues, och det ska han ha credits för i en tid där man lätt vänder kappan efter vinden. Blues är Roffes religion och själv predikar han om att vi ska bygga oss en kyrka som inga gudar har, bara en spegel där vi kan se oss själva som vi är. Han talar för alla dem som inte har någon annan som talar för dem.

I början av 80-talet kunde en grov översikt av den åländska rocken, om man bortser från Pux och Yester som spelade covers på ungdomsgårdsdanserna, lätt sammanfattas med blues och hårdrock. Hårdrocksvågen levde på ett både musikaliskt och mera vardagligt plan med förebilder som Kiss, Rainbow, Rush, Whitesnake, WASP, Iron Maiden osv. Det fanns band som kopierade AC/DC eller Mötley Crew både musikaliskt och utseendemässigt. Kanske var det den ursprungliga åländska jägar- och fiskarmentaliteten som fick sitt fortsatta uttryck i långa gitarrsolon eller pudel- rockfrisyrer? Bluesen levde också på sina gitarrsolon och sin bluesiga treackordsskala. Den hade överlevt både sextio- och sjuttiotalet med Hendrix och Beatles, och jag vet inte hur många åländska band som de facto spelade Dust my broom nästan på publikens begäran. De flesta av de åländska banden sjöng också på engelska, och rätt få gjorde egna låtar. Några lysande undantag mot de ovan nämnda reglerna fanns dock, och de kunde stavas: Doctors, Good Evening Manchester, Gycklarnas afton, Pop-Sixten och Ultimatum. Doctors var värdiga arvtagare till den typ av åländsk root-rock som innehafts av Röd Granit, med texter på svenska som både kittlade och gisslade kor som var heliga i öriket. GEM hade uppstått ur mindre bandsammansättningar av pojkar som visste vad punk och nya vågen var bättre än mången annan, även om det musikaliska uttrycket inte var fullt så rått och rakt att det blåste publiken av stolarna. Ändå är det GEM som släppt den enda åländska rockvideo som jag sett. Gycklarnas afton var mera pop än rock. Drivmotor var Peter Hägerstrand, som kunde förena vackra melodislingor med bra tryck och tänkvärda texter på svenska. Pop-Sixten var nästan mera bildkonstnär och författare än musiker. Hans rytmsinne låg antingen en och en halv takt före eller efter kompbandet, utan att det störde. Det var attityden, modet och glädjen som var Sixtens varumärke - samt det att han gjorde egna, märkliga, låtar. Så var det Ultimatum. Vi kunde inte spela så bra som alla andra kanske. Men vi hade den rätta punkiga attityden och spelade också reggae. Våra uppträdanden var mera musikaliska happenings än slipade uppvisningar i stil och precision. Och jag tror att det var rätt så många som var avundsjuka på det.

Det måste ha varit vintern 1979 då Boppers kom till Idrottsgården i Mariehamn. Det var min första större rockkonsert och jag var såld direkt. Brorsan och jag gick dit som till vilken fotbollsträning som helst, och alla var där, alla stans barn och ungdomar. Minns hur jag stod i ett folkhav nedanför scenen och beundrade de coola 50-talsrockarna från Sverige, som med brylcream och häftiga kavajer framförde den ena rocklåten efter den andra. Peter Jezewskij som stod i mitten var ledaren, men Mats Lagerwall var mysigast. Att allt blev en sådan succé beror nog på att 50-talet var på modet just då. Man lyssnade på Hurriganes, såg på Gänget och jag i TV och hade nyligen sett Grease på bio. Man gillade Sha na na. På de skolfester man varit på hade banden bara spelat femtiotalscovers. Det var som om sextiotalet aldrig hade ägt rum på Åland, åtminstone inte för oss som kom från Scheffersgränd - och raggare fanns det ju gott om redan då. Konserten slutade med a capella-stämsången Good night sweet heart well its time to go. Och det var ett under att man inte blev sjuk och borta från skolan sedan, efter att ha gått hem genomsvettig i sina tunna jumpaskor.

I början av 80-talet hörde jag något radioprogram som spelade musik från Sydafrika, närmare bestämt från det agrara området Soweto söder om Johannesburg. Musiken var så pigg och sprittande, att jag bestämde mig för att försöka få tag på någon skiva med den musiken. Via postorderkatalog köpte jag samlingsalbumen Soweto från1982 och Zulu jive från 1984. Jag ångrade mig inte. Musiken är många lager av rytmer på varandra, men knappast från trummor, utan från bas och gitarrer, och andra afrikanska rytminstrument, jublande saxofoner och en sång och körstämma som ackompanjerar varandra. Texterna handlar antagligen om livet i fattigdomen i stadsdelen, där nästan alla invånare är svarta, efter att apartheid-systemet beslutat om denna segregering. Ändå är musiken så positiv och medryckande. På 80-talet fanns ett vaknande intresse för Soweto och musiken där. Efter en tid av depression åkte Paul Simon dit och spelade in sitt Graceland-album, som kom ut 1985. Han hade nämligen hört en kassett med den glada sydafrikanska musiken. Det var inte politiskt korrekt att åka till Sydafrika som bojkottades på grund av rasåtskillnadspolitiken, men ändå måste man se Simons aktion som ett ställningstagande för de förtryckta invånarnas musik och kultur. Och att musik är ett mäktigt vapen i politisk kamp, och går över alla ras- och språkgränser,  visade ANC-rörelsen och musiker världen över som vid den här tiden engagerade sig i kampen för upphävandet av apartheid i Sydafrika.