Det fanns en tid just innan 80-talet, ganska långt innan faktiskt, då jag inte hade någon musiksmak. Det var förstås 50-talsrocken från de få skivor mamma hade hemma, och sådant som jag nämnt tidigare på den här bloggen. Svensktopp och dansband kunde även räknas till det jag gillade. Vi hade också en kassett med Ted Gärdestad, Upptåg, som jag lyssnade sönder. Men så kröp vissa band ofrånkomligt lite närmare, t.ex. Sweet. Ballroom Blitz, Blockbuster och Action var favoritlåtarna som ibland spelades hemma. Sweet var lite häftiga och inte alls som de andra artisterna. Jag skulle nog kunna rekapitulera en del låtar från den här tiden, men jag måste sätta på ett visst censurfilter, och då blir följande kvar som soundtracket från mitten av sjuttiotalet: Mamy Blue (1971) av den franske låtskrivaren Hubert Giraud, The Night Chicago Died (1974) med Paperlove och Baker Street (1978) av Gerry Rafferty. Ett tecken på den spirande musiksmaken kan vara att jag idag anser den sistnämnda vara den jag är mest stolt över.
