Åländsk rock anno 1980

I början av 80-talet kunde en grov översikt av den åländska rocken, om man bortser från Pux och Yester som spelade covers på ungdomsgårdsdanserna, lätt sammanfattas med blues och hårdrock. Hårdrocksvågen levde på ett både musikaliskt och mera vardagligt plan med förebilder som Kiss, Rainbow, Rush, Whitesnake, WASP, Iron Maiden osv. Det fanns band som kopierade AC/DC eller Mötley Crew både musikaliskt och utseendemässigt. Kanske var det den ursprungliga åländska jägar- och fiskarmentaliteten som fick sitt fortsatta uttryck i långa gitarrsolon eller pudel- rockfrisyrer? Bluesen levde också på sina gitarrsolon och sin bluesiga treackordsskala. Den hade överlevt både sextio- och sjuttiotalet med Hendrix och Beatles, och jag vet inte hur många åländska band som de facto spelade Dust my broom nästan på publikens begäran. De flesta av de åländska banden sjöng också på engelska, och rätt få gjorde egna låtar. Några lysande undantag mot de ovan nämnda reglerna fanns dock, och de kunde stavas: Doctors, Good Evening Manchester, Gycklarnas afton, Pop-Sixten och Ultimatum. Doctors var värdiga arvtagare till den typ av åländsk root-rock som innehafts av Röd Granit, med texter på svenska som både kittlade och gisslade kor som var heliga i öriket. GEM hade uppstått ur mindre bandsammansättningar av pojkar som visste vad punk och nya vågen var bättre än mången annan, även om det musikaliska uttrycket inte var fullt så rått och rakt att det blåste publiken av stolarna. Ändå är det GEM som släppt den enda åländska rockvideo som jag sett. Gycklarnas afton var mera pop än rock. Drivmotor var Peter Hägerstrand, som kunde förena vackra melodislingor med bra tryck och tänkvärda texter på svenska. Pop-Sixten var nästan mera bildkonstnär och författare än musiker. Hans rytmsinne låg antingen en och en halv takt före eller efter kompbandet, utan att det störde. Det var attityden, modet och glädjen som var Sixtens varumärke - samt det att han gjorde egna, märkliga, låtar. Så var det Ultimatum. Vi kunde inte spela så bra som alla andra kanske. Men vi hade den rätta punkiga attityden och spelade också reggae. Våra uppträdanden var mera musikaliska happenings än slipade uppvisningar i stil och precision. Och jag tror att det var rätt så många som var avundsjuka på det.