Jag var i fredags på Emmaus gårdsfest och såg på det åländska punkbandet Hemoglobin. Förvåningen var stor då jag första gången hörde Hemoglobin på en NIPÅ-corona-spelning i Ålands lokal-TV i maj. Här var ett renodlat punkband som kommit upp från ingenstans ur den åländska myllan. Jag visste inte ens att man kan spela enbart punk idag. Men här kommer Lurre, Frallan och Babs Straight outta Saltvik och välter alla dubier över ända med en tryckvåg som inte hörts på öriket sedan det tidiga 80-talet. Hemoglobin skriver egna låtar på engelska och svenska. Det låter lite sen punk a la Asta Kask, och de spelar så snabbt att de inte själva alltid hänger med. Men så emellanåt lägger de in ett reggaekomp som för tankarna till Clash. Eller så väver de ihop två låtar till ett psykadeliskt inferno. Jag tycker att de utvecklats mot det rena rock-hållet sedan spelningen i TV. Inte bara det att basisten nu bar en Stones-T-shirt istället för en Clash-dito. Tiden går snabbt i ett punkbands utveckling. Hoppas killarna orkar hålla på och ta sin musik till nya dimensioner.