Mitten av sjuttiotalet var de stora extravaganta scenshowernas tid i rockhistorien. De populära brittiska rockbanden vid den här tiden såsom Rolling Stones, Genesis, Elton John, Pink Floyd, Yes, Supertramp, Queen och amerikanska grupper s.s. Alice Cooper och Kiss, såg inget konstigt i att dra ut på vägarna till de stora stadiorna i de största städerna i USA och Europa i en lång långtradarkaravan fullastade med den största och mest spektakulära scenutrustning de bara kunde hitta och under devisen Big is beautiful ge kidsen vad de trodde de ville ha. Det blev en kapprustning som närmast kan liknas vid hur explosionsartat de olympiska spelen eller Eurovisionschlagerfestivalen har vuxit från år till år. Få rockartister, med undantag kanske för Neil Young, som parodierade denna utveckling under en av sina egna turneér genom att använda gigantiska förstärkare stora som mindre hus på scenen, såg det komiska i denna utveckling, innan punken kom, som en reaktion, i London 77. Det sägs att moden och cykler inom alla konstformer och kulturyttringar har en livstid på sju år. Och sannerligen var den sjunde vågen punktlig mellan Woodstock 1969 i Amerika och punken i London. Hur dess toppar och dalar gått sedan dess vet jag inte - grunge och hip hop och indie har kommit som positiva saker inom rocken, men annars verkar allting bara gå runt runt eller stå helt stilla.