Det fanns en tid på 80-talet då jag imponerades över att Ebba Grön vägrade vara med i TV. De gjorde ett konsekvent ställningstagande här, trots att de var ett av de mest spännande nya banden och alla journalister formligen slet i dem. Före det hotade Hoola bandoola band stämma Sveriges radio om de någon gång satte en av deras låtar på Svensktoppen. Varken Thåström eller Wiehe kunde väl i längden stå emot det massiva trycket från medierna. Thåström hade sin kommersiella Imperiet-skiva i USA och Wiehe sina låtar i dansbandsstil gjorda för massorna. Nu på senare tid är det väl endast Ulf Lundell som håller stilen. Han kan häckla Allsång på Skansen och förfasa sig över att hans gamla polare en efter en säljer sin själ. Längst av alla gick väl Plura i Eldkvarn, med sitt fryntliga matlagningsprogram på TV.
Jag vill inte säga att man alltid måste vara anti-allt och ständigt arg idag, saken är väl snarare den att man är anti-ingenting. I en tid då man lägger sig platt för pengar och gör vad som helst för att nå så långt som helst och bli känd, skulle anti-rocken verka som ett lindrande balsam på ett hett blödande sår och som ett ljus i mörkret. Men om man vägrar vara glad och samhällstillvänd och sjunga med i den nyliberala kören, då stämplas man lätt som en bakåtsträvande surgubbe. Därför publicerar jag idag en minnesruna över anti-rocken och säger med Ramones ord: "I don`t like anything/ Well I`m against it."