Ibland tycker rockjournalister om att göra sig lustiga över att musiker eller deras publik håller fast vid den musik som de alltid spelat eller lyssnat på. Det är liksom att journalisten jämför musik med skåpmat, som alltid måste vara färsk för att vara smaklig. Egentligen så handlar musik om så mycket mera än det. Det handlar om ett unikt beat, sound eller kanske ställningstagande. Att vara så inne i musiken att man ser den från insidan. Det är som att journalisten säger t.ex. åt en som gillar honung, att den borde äta äppelsylt istället. Det är allmänt känt att kärleken till en viss typ av musik grundas redan i 15-20-årsåldern, och att man tenderar att hålla fast vid den livet ut. Till den musiken är det kopplat så mycket upplevelser och minnen att den inte går att uppdatera, som när man köper ett par nya stövlar. Journalister som anser att de beskriver ett kulturellt fenomen har svårt att förstå att det inte är skrattretande att gilla sin favoritmusik.
