B 52`s var ett av de där många udda banden som man bara hade en vag uppfattning om, och som man möjligen lyssnade på en gång, och sedan lade åt sidan. Andra i samma kategori var t.ex. Devo, Residents, Roxy Music och Talking Heads. Det som dessa band hade gemensamt var att musiken var något slag av modern dansmusik, eller konstrock, vilket igen betyder att texterna är av mindre betydelse. Desto mer betydde utseendet, imagen och scenshowen. B 52`s gimmic var de två kvinnliga bandmedlemmarnas höga, tuperade femtiotalsfrisyrer och snäva sportbyxor. Alla i bandet hade underliga, färggranna kläder på sig. Ändå tycker jag, nu idag, att musiken på den här skivan, som kom 1979, inte är helt fy skam. Det var gedigen dansmusik för new wave-party-typer, förslagsvis på någon nattklubb i New York, och säkert fungerar musiken fortfarande på samma sätt, för den hard core-fan som vill ge sig ut på nostalgitripper. Texterna handlar t.ex. om dansande fiskar, lavaströmmar eller ljusröda rymdvarelser. Roligt och uppiggande, eller bara nihilistiskt och tröttsamt?
