Igår visades Kirill Sebrennikovs film Leto från år 2018 på Yle TV. Filmen berättar om det ryska rockbandet Zoopark från Leningrad och om den klassiska rockklubben Leningrad Rock Club, som utgav sig för att vara ett ställe för de nya undergroundbanden i Sovjetunionen i början av 1980-talet. Så var dock inte fallet, då klubben styrdes hårt av Bresjnev och KGB. För att överhuvudtaget få spela på stället krävdes det att dina texter lästes igenom och godkändes av politruckerna, oftast någon babusjka utan en susning om vad rockmusik är. Killarna i bandet är starkt influerade av den tidiga punken i USA och väl insatta i vad som hänt i England ända fram till och med Echo & the Bunnymen. De har bra musiksmak,men lyckas inte få det att låta rätt på sina halvakustiska instrument. Det är för mycket gammal god vodkadrypande Vysotskij-ballad-tradition över det hela, och ackordbytena bara sitter inte. En stark scen i filmen är när Zoopark för första gången ska äntra scenen på rockklubben under övervakande av stränga vakter och inför den lydigt sittande publiken goda, men frihetstörstande sovjetmedborgare drar låten Hey, Rock`n Roll Star. Det låter uddlöst tills en filmens deux in machina kommer fram och säger: stopp, spela hårdare. Då brakar allt loss i ett våldsamt röj med elektriska instrument. Men avslutningsorden från anden i maskinen är: detta har aldrig hänt. Liknande scener som aldrig har hänt är allsång av Iggy Pops The Passenger i en tram (härligt tjocka L här på la-la-la-la...), Talking Heads Psycho Killer på ett tåg och Lou Reeds Perfect Day på en regnvåt gata i Leningrad. Det är dessa scener som ger filmen dess must. Men all heder till Mike, Viktor och de andra i bandet för allt vad de gjorde för den ryska rockmusiken.