Man kan tycka att barnmusik eller den musik man hörde som barn och som inte direkt var riktad till vuxna är dålig musik, eller inte i samma klass som vuxenmusiken, när man talar om populärmusik. Jag tycker inte så - utan att den bra barnmusik man hörde som barn är liksom grunden för alla musikaliska upplevelser senare i livet. Lyckligtvis gjordes det högklassig svensk och utländsk barnmusik då när jag var liten, och den förekom förstås i de TV-program som sändes i Sveriges TV. Jag tänker då närmast på Kalles Klätterträd, med musik och text av Jojje Wadenius, som sändes i slutet av sjuttiotalet. Jojje Wadenius var f.ö. ganska så outstanding med sina barnvisor, s.s. En kråkbegravning eller Ett barn ska jag ha när jag blir stor. Både text och musik sitter som ett smack - det är fart och fantasi och skön musikalitet. Andra intron till barnprogram som bitit sig fast är Huset Silfverkronas gåta av Anders Linder (Kapten Zoom) från 1975, Pling Plong Show med Robban Broberg (1970), Ville, Valle och Viktor (1972) och förstås Trazan Apansson från 1976. All musik till Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump var även superb. Från Muppet Show (slutet av sjuttiotalet) minns man ju speciellt låten Mahna mahna med den galna trummisen Animal som solist. Och så var det Banarne själv i Trazan Apansson, Klasse Möllberg, som 1979 gav ut skivan med Smurfarna och låten Hallonsaft. Så när sjuttiotalet gick över till åttiotalet var man ju öppen och mottaglig för barnmusiken, så det var inte konstigt att låtar som Det är hårt att va hund med Karin Liungman (1981) och albumet Fragglarna på kassett (1983) gick hem. Även barnsångdansduon Mora Träsk (upplöst 1981) och senare det motsvarande finska Fröbelin palikat (som grundades 1987) måste man ju falla för. Det är något med direktheten och det anarkistiskt kreativa i bra barnmusik som gör att man inte kan motstå den. Kanske någon som läser den här bloggen har egna musikaliska upplevelser från barndomstiden som ni vill dela med er av?