På 80-talet läste jag Ross Russels biografi "Bird lever" om jazzsaxofonisten Charlie Parker. Det är den enda musikbiografi som jag läst två gånger. Nu i julhelgen såg jag filmen "Bird" av Clint Eastwood från 1988. Det är inte många Charlie Parker-låtar som jag kan nynna, men en del kan jag namnet på, såsom "On A Slow Boat To China", "Cherokee", "How High The Moon" eller "Relaxing At Camarillo". Det är fängslande att se filmen, som är genomsyrad av den bebop som då på 50-talet skrällde fram från den tidens coola-kattor; Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Miles Davis. Det är fascinerande hur brilliant dessa musiker hanterade sina instrument i formidabla dueller mot varandra i det uppskruvade tempo som jazz- improvisationerna gick i när det handlade om den nya genren bebop. Charlie Parkers genialitet satt i ryggmärgen, saxen var som en förlängd nerv för honom. Han hade saxen med sig överallt och lekte fram tonerna precis som en kärrsångare i toppform. Tragiskt var det att se hur utan begränsningar vad gäller den egna hälsan Bird var. Alkohol, mat och droger tog livet av honom. Men musiken lever ju, och än så länge, vad jag vet, har Bird inte mött sin överman på altsaxofonens område.