Även Blå Himlen Blues med Imperiet var en skiva som snurrade på min skivtallrik i Stockholm våren 1985. Skivan kom samma år. Surabaya-Johnny och Blå himlen blues var mina diskjockeys favoriter, så det är även de låtar som bitit sig fast från den här skivan. Den förstnämnda är en gammal musikallåt av Bertol Brecht från 20-talet. Den har översatts till svenska av Pugh Rogefeldt. Avslutningsspåret Fred är en gammal Hoola bandoola band-låt från 1971. Thåström har tidigare tolkat låtar av Mikael Wiehe, t.ex. Keops pyramid. Det politiska engagemanget finns hos Imperiet, men är inte lika starkt uttalat på Blå himlen blues, som på de tidigare Imperiet-låtarna. Det är snarare mera extatisk rockpoesi än politiska ställningstaganden lyssnaren får sig serverat på den här skivan, liksom på de flesta skivorna, med Imperiet. Det var den svettiga, direkta känslan av att leva här och nu, samtidigt medveten om rätt och fel, som Imperiet förmedlade, främst som live-band, men också på vinyl. Det här var väl, kan man säga, en sak som gick förlorat när Thåström senare flyttade till Amsterdam och bildade skrammelorkestern Peace, Love & Pittsbulls.
