Det hörde till, om man ville verka kunnig inom rockmusiken, att man skulle känna till bluesgubbarna. Inte för att jag lyssnade så mycket på traditionell blues, som innebar en färgad man och en gitarr, jag hade bandat en gammal kassett, men ändå hade jag min lista med mina namn, som jag kunde dra till med. De var i stort dett följande: Muddy Waters, Lightnin` Hopkins, BB King, Blind Lemon Jefferson, Howlin` Wolf, John Lee Hooker och Elmore James. Någon hade skrivit en låt som hette Bright Lights Big Cities. Den minns man. De andra bluesgubbarna spelade liknande låtar, om förlorad kärlek eller flytten till storstaden från landet i sydstaterna. Kompet till låtarna, som alltid hette någonting med blues, gick efter samma mönster med omtagning av första raden, den tredje raden i H7, och sedan sista raden som drämmer till med den dräpande slutknorren: enkelt och övertygande: "You know I went home last night, sat down on my bed and cried/ I went home last night, sat down on my bed and cried/ Yeah, you know I was thinkin' about my little woman/ And at the time poor lightnin' couldn't be satisfied" (Late Night Blues - Lightnin` Hopkins). Att ha blues, betyder ju att man är i ett melankoliskt sinnestillstånd, så bluesen blir ett sätt att trösta sig. 1983 jobbade jag en halv sommar på Ålands fiskfrys som strömmingspackare. Då berättade en jazzsnubbe som jag jobbade med att Muddy Waters just hade dött. Kunde det bli mera bluesigt, med stämpelklockan, det löpande bandet och den lagstadgade kafferasten ute bland lastpallarna? Inte för mig i alla fall.