1982 började jag lyssna på reggae. Det var samlingsalbum med Bob Marley & the Wailers tidiga låtar och LP:n Kaya från 1978 som jag först fick tag i, om jag minns rätt, och sedan var jag torsk. Låtarna på just Kaya är väldigt meditativa och sensitiva. Bob Marley sjunger med enorm inlevelse och reggaegunget med bröderna Barrett i bas och trumsektionen, samt I-threes med Marleys egen fru Rita i kören, bäddar för det spirituella soundet. Jag bytte helt spår till reggae då, och blev Bob Marley-frälst. Senare skaffade jag de mera rebelliska Marley-plattorna, som Natty Dread och Rastaman Vibration, också. Jag läste in mig på texterna och kunde dem i det närmaste utantill. Min reggaevurm gick så långt att jag stickade mig själv en halsduk i ites, gold and green, eller rött, gult och grönt, och farmor stickade mig en reggaemössa. Jag läste in mig på rastafari-religionen och kunde tyda de specialuttryck på pidgin-engelska som reggaemusikerna strödde omkring sig i sina texter. Och visst var det något speciellt med reggaekungen Bob Marley. Texterna tog ställning, de var globala, med ett kärleksbudskap till nästan och en politisk manifestation om orättvisorna i världen, men de kunde även handla om små vardagliga saker, som att vara på bra humör eller att träffa någon man tycker om. Trots sin berömmelse var Bob ändå "en av oss", för dem som hade mött honom på gatan eller på fotbollsplanen i ghettot Trenchtown i Kingstown på Jamaica eller på konserten på Gröna Lund, 1980, året innan han dog. Då slogs ett publikrekord på över 30 000 där som aldrig kommer att överträffas, och när Bob Marley sjöng sin Redemption song var det direkt till publiken. Idag, i en värld som präglas av terrorism och osäkerhet, står Bob Marleys budskap starkare än någonsin: "One love, one heart, lets come together, and feel allright"!