1981 när jag började lyssna på reggae, främst Bob Marley, var skivan Uprising med Bob Marley & The Wailers, som kommit ut året innan högst aktuell. Det var den skivan man lyssnade på om man gillade Bob Marley, de låtarna man hörde på radion. Uprising var även den sista skivan som Bob Marley, som dog året efter, spelade in. I juni 1980 stod han på scenen på Gröna Lund i Stockholm med sitt band och slog alla tiders publikrekord: 32 000 trängdes, klättrade på allt för att se reggaelegenden då. Och det var en bra konsert läste jag i Schlager efteråt. Bob hade en otrolig kontakt med sin publik. Men till skivan nu då. Vad tycker jag om den? Jag tycker att den är mainstream, soundet är funkigt, uppoppat för att ev. passa den amerikanska marknad som Bob Marley under största delen av sitt liv envetet försökt slå sig in på. Texterna är inte lika kompromisslöst rebelliska och soundet inte lika mjukt roots-rockigt som under de stora skivorna från början och mitten av sjuttiotalet. Verkar lite som om det var en trött och desillusionerad Bob Marley som skrev raderna att: "Ain´t no use, nobody can stop dem now" (Real Situation) om dem som förstör mänskligheten och vår jord eller "Have no fear for atomic energy, cause none of dem can stop the time" (Redemption Song). Genomgående är det en introspektiv skiva av en man som helst av allt vad det verkar ville vara i fred med sin ganja och sin rastafari-tro, en man som möjligen kände att krafterna var vikande. Ändå finns det ju guldkorn på skivan, s.s. Work, den poppiga Could You Be Loved samt framför alla den akustiska avslutnings- balladklassikern Redemption Song, ett värdigt testamente av den reggaemusiker som påverkade världen med sin musik mer än någon annan i den genren någonsin lyckades göra det.