Att bonga (försöka få syn på) rockmusiker är ingenting jag aktivt sysslat med. Ändå har jag väl fått ögonen på ett fåtal under den tid som jag skriver om här på musikbloggen, 1980-1985. Den första var Måsse Kullman, som vid tiden när det begav sig möjligtvis var basist i punkbandet Briard. Min kusin som då var journalist på Hufvudstadsbladet, och som tjänstgjorde som min guide i Helsingfors nattliv, pekade ut honom för mig på en nattbuss i centrala Helsingfors. Det som slog mig med Måsse var att han var klädd som Leningrad cowboys och var så aspackad att det var ett under att han kunde färdas stående. När jag vintern 1985 bodde i Stockholm fanns det en populär skivbutik i Gallerian. En dag när jag stod där och bläddrade fick jag syn på (sedemera Hanoirocksduon) Andy McCoy och Michael Monroe, som gjorde det samma. Tror att de bodde i Stockholm vid den här tiden. Så har jag också för mig att jag från en buss, i vimlet vid Sergels torg, fick syn på Ulf Lundell, som gick som en vanlig man på stadens gator, men det kan vara att jag bara drömt alltihop. För att citera Lundell: "Då trodd jag för ett ögonblick att det var dig jag såg/ Men du försvann i snön med kassen full med bröd."
