Det måste ha varit vintern 1979 då Boppers kom till Idrottsgården i Mariehamn. Det var min första större rockkonsert och jag var såld direkt. Brorsan och jag gick dit som till vilken fotbollsträning som helst, och alla var där, alla stans barn och ungdomar. Minns hur jag stod i ett folkhav nedanför scenen och beundrade de coola 50-talsrockarna från Sverige, som med brylcream och häftiga kavajer framförde den ena rocklåten efter den andra. Peter Jezewskij som stod i mitten var ledaren, men Mats Lagerwall var mysigast. Att allt blev en sådan succé beror nog på att 50-talet var på modet just då. Man lyssnade på Hurriganes, såg på Gänget och jag i TV och hade nyligen sett Grease på bio. Man gillade Sha na na. På de skolfester man varit på hade banden bara spelat femtiotalscovers. Det var som om sextiotalet aldrig hade ägt rum på Åland, åtminstone inte för oss som kom från Scheffersgränd - och raggare fanns det ju gott om redan då. Konserten slutade med a capella-stämsången Good night sweet heart well its time to go. Och det var ett under att man inte blev sjuk och borta från skolan sedan, efter att ha gått hem genomsvettig i sina tunna jumpaskor.
