Kanske var det i samband med att jag läste Charles Mingus självbiografi Beneath The Underdog i sin svenska version, som jag bandade LP:n The Clown från 1957. Hade för mig att Mingus var en intelligent man, en smart svart jazzbasist med en svår uppväxthistoria. Kanske var det därför som jag ville lyssna på honom? Lite märkligt att man bandar en jazzbasist. Jag är inte direkt inlyssnad på jazz, men kan ändå lyssna mig till Mingus fenomenala lekfullhet när han får köra något soloparti. I de låtarna varvar han snabbt med långsamt, och kör mycket tematiska upprepningar. Det är som basen är något levande som han hanterar och som kan få vilka lekfulla mönster som helst ur sig - och då blir det verkligt spännande och intressant. De andra musikerna fyller ut Mingus ideer och det blir levande jazz, som den lät på 50-talet. Sämst kanske jag gillar de låtar där det reciteras till kompet. Blir smått störande i The Clown (en tragisk historia om en clown som bara ville få publiken att skratta men som blev besviken i slutändan) och Passions Of A Man (som påminner om ett psykedeliskt ljudexperiment i avantgardismens tidstypiska tecken). Kanske man kan kalla det här modern jazz, åtminstone år -57.
