Cornelis Vreeswijk (1937-1987) immigrerade till Sverige från Holland i slutet av 40-talet. Han lärde sig svenska genom att läsa serietidningar och kom så småningom att bli hela folkhems-Sveriges nya Bellman med regelbundna uppträdanden på Mosebacke och med eget program i TV. Jag minns honom främst som den mysige, kedjerökande nallebjörnen med akustisk gitarr iklädd skjorta och mockaväst i TV-program som Två och en flygel på sjuttiotalet, då man fortfarande fick röka i TV. Den första låten jag minns med Cornelis var Getinghonung Provencale, där han sluddrade orden: "För övrigt så är det väl ungefär, samma demonstranter här som där..." Cornelis Vreeswijk tillhörde främst min föräldra- generations musik. Mamma sade att hon aldrig kunde bli trött på att höra honom, man skrattade åt hans eskapader och sjöng Hönan Agda vid festliga tillfällen. Cornelis Vreeswijk var en man som gick egna vägar, gjorde som han ville, vilket ofta renderade i skandalrubriker i tidningarna. Han var som den första punkaren inom svensk vistradition, och förnyade visan, genom att införa bluesen. Det var egentligen först mycket senare som jag själv började lyssna på Cornelis, i samband med att hans sista album, Till Fatumeh: Rapport från de osaligas ängder, släpptes 1987. Den skivan är i mitt tycke det bästa Cornelis gjort, även om den är märkt av hans trötthet, till följd av alkohol- och narkotikamissbruk. Det finns en nervös rastlöshet i dessa sånger. Men jag kommer alltid att minnas Cornelis som den musikaliska nallebjörnen i mockavästen.