Covers

Jag har alltid levat lite i den uppfattningen att spela covers (= låtar skrivna av en annan artist) är lite fult. Man ska helst göra sina låtar själv om man ska ha nånting att komma med, har jag tänkt. Den här hemmasnickrande attityden kommer mycket från det ideal som jag tog till mig när jag aktivt började lyssna på musik, nämligen punkmusikerns "en slarvigt hoptotad egen låt är mera värd än en aldrig så tekniskt fulländad kopia." Vet inte hur mycket Luther och var-man-sin-egen-dräng-tankegång det här andas, men fortfarande har jag svårt att riktigt kunna godkänna och njuta av ett renodlat coverband. Trots det så finns väldigt många bra coverlåtar, och artister som tycker det är helt ok att spela dem. Man kan bara ta Creedence Clearwater Revivals gamla klassiker Up Around The Bend, som det finska bandet Hanoi Rocks gjorde en suverän singel av 1984. Eller varför inte Byrds Dylantolkning Mr. Tambourine Man, som betydde bandets "claim to fame" 1965. I de här versionerna har man gjort något mycket mera av originalet än bara kopierat det. Man har satt sin egen personliga prägel på låten. När man nämner Dylan så ligger andras tolkningar av honom mycket nära till hands. Lyckade covers på Dylan är bl.a. "Som en smutsig hund" (Like A Rolling Stone) med De smutsiga hundarna från 1976 och "Ta det kallt, det är allt" (Don´t Think Twice, It`s Allright) med Ola Magnell från 1981. Och visst kunde punkarna kopiera de också. Kända punkcovers är t.ex. Iggy Pops "No Fun" i Sex Pistols version från 1977 eller The Specials "Doesn`t Make It Allright" och Bob Marleys "Johnny Was" på Stiff Little Fingers två första album. Eller den eviga rockslagdängan California Sun från början av 60-talet med Ramones 1976.