Jag minns på sjuttiotalet, när svarta artister var ungefär lika ovanligt i Sverige som Omin Hambe i Slättköping. Då fanns Sveriges svar på Mahalia Jackson, nämligen Cyndee Peters, som regelbundet uppträdde med sin gospel i SVT, och som dessutom ständigt skrev egna låtar. Jag minns att hon svarade i en intervju på frågan vad en bra dag var för något. Hon svarade att en bra dag är när hon bandat in en ny låt på morgonen. Det här är något som jag själv fullständigt kan hålla med om. Det finns inga bättre dagar än dem där man varit ute i studion och lyckats skapa en ny låt. Förhoppningsvis får jag tid till det igen på jullovet, som snart är här. Nu har det blivit tyst omkring Cyndee Peters, och hon är absolut inte ensam om att vara svart artist i Sverige mera. Men så gott som jag kan minnas, så var hon den första, och den enda, i det helmedelsvenssonska sjuttiotalet.
