Det var två svenska band som intresserade mig framom andra när sjuttiotalet gick över i åttiotal, nämligen Dag Vag och Ebba Grön. Namnen är ganska tidstypiska. Hur Dag Vag fick sitt namn vet jag inte, men Ebba Grön lär ha varit ett kodnamn för den svenska polisen. De udda artistnamnen Stig Vig, Beno Zeno...som band- medlemmarna i Dag Vag tog sig föranledde Gyllene tiders Per Gessle att säga att han nog skulle hetat Per Vers om han varit med. Det fanns en förlovningsannons som gällde Dag Vag och Ebba Grön i någon tidning när banden stod på höjden av sin popularitet. Och visst stod de nära varandra, trots att Ebba Grön var ett renodlat punkband från Stockholmsförorten Rågsved och Dag Vag ett experimentiellt hopkok av psykadelisk progg och reggae från lite här och var i landet. De var båda upproriska och kompromisslösa. Ebba Grön vägrade konsekvent att uppträda i TV eller att vara med på listorna, typ svensktoppen, Dag Vag svarade helt galet eller inte alls på journalistens frågor när de en gång var med i TV. Jag gillade den attityden. Tyvärr fick jag aldrig uppleva banden live. Dag Vag tröttnade snart på turnélivet och på reggae, Ebba Grön gick vidare i Imperiet och i Thåströms soloprojekt. Innan Stig Vig gick bort hann bandet återförenas på scenen ett antal gånger och en minneskonsert hölls till hans ära på Mosebacke år 2013. Och Tiden den går.
