Det är svårt att säga vad som är dåligt och vad som är bra inom populärmusiken. Smaken är som baken nämligen. Men det fanns verkligen spelrum för alla möjliga obskyra band då punken blommade ut i alla sina avarter - för devisen vem som helst kan spela vad som helst gav nämligen fritt spelrum att tänja på gränserna nedåt. För egen del tyckte jag t.ex. att det amerikanska punkbandet The Plasmatics med sina skandalösa framträdande med en Wendy O`Williams som många gånger använde micken till bra mycket annat än att sjunga med, och som blev förd till polisstationen mitt under konserterna, inte höll stilen. Eller punkarna Avsmak från Stockholm som kom till Pub Bastun lika mycket för att håna publiken och hela Åland istället för att ge en bra konsert. Något annat punkband på Bastun igen gav sig på huvudbandets repertoar, som de förlöjligade i sina egna låtar. Det här gjorde att man som publik trött tänkte: "Åk tillbaka till Stockholm - med första båt!" Och så var det glitterpudelrockarna Smack från Helsingfors, som min tillfälliga sambo i Stockholm tyckte var för hårda för min smak (underförstått att jag inte förstod mig på vad som var bra). Bara för att det är värst - så är det ju inte bäst. Det finns en viss fin jungfrulighet med god rock. Det magiska i äkta musik förmedlas då i stunden av en artist som älskar det han/ hon gör. Eller som en känd musiker enkelt beskrev vad som är bra musik : "If you can write a decent song and do it good."
