Hösten 1984 studerade jag på en musiklinje på en folkhögskola på Lolland i Danmark. Jag spelade saxofon och flöjt. Vi spelade mest jazz-, blues-, samba- och soulbetonat, eftersom musikläraren själv spelade gitarr i ett jazzigt band. Jag märkte inte så mycket av den danska rocken då. Var fanns den nutida, framåtsträvande rockmusiken? Arvet efter Kim Larsen och Gasolin var ganska massivt. Han var som någon sade: "Den som serverade smöret på medeldanskens morgonbröd". Också Gnags, Parkering forbudt och TV2 hade jag hört talas om, samt Disneyland after dark. Av svenska musiker så var Björn Afzelius stor i Danmark. Något som jag skulle nämna som typiskt dansk, även i musiken, är väl gladlynnet, gemytet. Det är inte märkligt och fel att vara glad i Danmark. Man kan undra hur dansk depprock låter? På skolan dansade man nästan ringdans till Shu-bi-dua när man ville roa sig. Jag kan tänka mig att dansk rock var mera traditionell, 60-talsbetonad, än svensk, som kunde vara mera avantgarde. Den enda artist jag upptäckte och fick med mig hem från resan var väl Trille. Hon kan hantera både glädje och sorg på ett finstämt sätt i sina sköna ballader. Men frågan kvarstår: Var fanns/ finns den nyskapande danska rockmusiken?
