Albumet Defunkt av gruppen med samma namn kom 1980. På den här tiden var Defunkt ett av de tongivande funkbanden som New Yorks pulserande nattliv kunde erbjuda. Jag såg bandet två gånger (på Åländsk musikfestival 1983 samt på Långholmssfestivalen i Stockholm 1985), och hade två exemplar av den här skivan. Märkligt nog vet jag inte vart skivorna tog vägen. Jag tror att jag fick båda av min kusin som gillade bandet skarpt. Bandets uppsättning av färgade musiker dominerades fullständigt på scenen av trombonisten, sångaren och grundaren Joseph Bowie. Det var kul att se hur han likt en funkmusikens överstepräst med sitt gyllene pekfinger delade ut solona med bister min till sina medmusikanter, som likt sovjetiska ishockespelare med rädsla för att hamna i Sibirien pliktskyldigt utförde sitt uppdrag i bästa funk-punk-anda. Och det är sannerligen en hett kokande rytmsoppa som det bjuds på i Defunkts sällskap. När man såg bandet live var man väl mest imponerad av den kvinnliga basisten Kim Clarke extrema rytmkänsla. Texterna på skivan är rätt så party-inriktade och pragmatiskt manschouvinistiska för att passa den nattliga New York-scenen. Minns att någon new yorker uttryckte stämningen i det stora äpplet vid den här tiden som att: "you need a sound of your own when you move your way through the bus". Okej, den som vill söka det försvunna funk-soundet från den här tiden kan gärna gå tillbaka till denna skiva med Defunkt. Ni kommer knappast att bli besvikna.