I slutet av sjuttiotalet blev Bob Dylan kristen. Det här var åtminstone andra gången som många av hans fans ansåg att han var en svikare och vände honom ryggen. Den första gången var då han började spela elektriskt på festivalen i Newport 1965. Jag minns hur jag i början av åttiotalet hörde någon inbiten Dylansupporter i radion uppgivet yttra: "It`s all over now Baby Blue." Det är slut nu Dylan, efter att du börjat mässa om Gud. Ironiskt nog använde han den stora artistens egna ord, för just den låten signerade Dylan sin publik, när de ansåg att han svek deras folkmusikideal.
De skivor som är Dylans kristna är Slow Train Comin (1979), Saved (1980) och Shot Of Love (1981). Jag tittar nu på dokumentären Trouble No More (2017) av regissörerna Jennifer LeBeau och Ron Kantor med inspelat livematerial från konserter i Buffalo och Toronto 1980, och jag tycker att det svänger något enormt om den kristne Dylan. Han predikar ju ett slags universiellt kärleksbudskap här. Det är mycket gospel, ja. Men nog gjorde ju Elvis också många bra gospellåtar. Samtidigt förlåter jag Dylan allt som han som artist gör. Och till alla enkelspåriga: Man vet aldrig när man behöver sin Gud. Eller som Dylan säger: "I just can make it by my self, I`m a little too blind to see."