Kring decennieskiftet 1980 dök en helt ny trend upp på den främst brittiska rock/pophimlen: nämligen new romantics-vågen. Det blev en total kovändning från stökiga punkband med rakt budskap på billiga gitarrer på en sunkig pub till sofistikerade, snoffsiga syntpoppare som drömde sig bort i Londondimman eller hyllade det mondäna lyxlivet i Wiens salonger. Banden i denna romantikvåg hette Ultravox, Spandau Ballet, Duran Duran, Classix Nouveaux, Visage, Depeche Mode och Orchestral Manoeuvres in The Dark. I Sverige var det Lustans lakejer, Strasse och Nurnberg 47 (i filmen G). Den här musikstilen appellerade inte till mig. Det kändes nästan som en skymf att säga att någon var syntpoppare. Det hade ingenting att göra med syntezisern som instrument i sig, utan mera med den uttalade posörimage dessa band omgav sig med. Det var så utstuderat uppklätt att banden såg ut som skyldockor i ett lyxigare varuhus skylfönster. Det var långa luggar, sminkade läppar, trenchcoats med höga kragar, vida byxor och stora scarfar runt halsen. Så skulle det vara rökridåer på scenen och allmänt mystifierande och dekadens i texterna. Jag vet inte varför den här musikstilen uppstod. Säkert som en reaktion till punken. Alldeles som romantiken i den svenska litteraturen på 1890-talet var en reaktion på realismen 1880.