Beslutet av Yle-cheferna att lägga ned TV-talkshowen Arto Nyberg är lika överilat och omodernt som att stänga Nationalmuseum. I en tid när allt faller sönder och inget är på riktigt (med en girig skurk bakom varje fejkprofil) höll Arto Nyberg med sina söndagsprogram fast vid sina ideal. Han var en levande del av den musikexplosion som ägde rum i början av 80-talet i Finland och Helsingfors, med punken och samlingslokalen Lepakko. Han gillade Hurriganes, kom själv från den lilla byhålan Viiala och agerar nu sångare i TV-kompisbandet Nyrok Dolls. När man besökte Helsingfors på sjuttiotalet kunde man stöta på par som gick klädda i likadana träningsdräkter och skärmmössa, samt de 50-talsrockare som med sina oljiga ankstjärtfrisyrer, läderjackor, slitna jeans och boots gillade rockabilly. Det var som en scen ur någon Aki Kaurismäki-film.
Arto Nyberg kanske inte brann av någon större entusiasm att förnya sig. Han hade kvar sin rockabilly-frisyr och pratade ofta med gamla musiker från förr på sitt sympatiskt avmätta sätt. Han var inte beredd att gå. Felet ligger i att Yle-cheferna tror att de vet hur vindarna blåser. Det vet de inte alls. De försöker desperat vara steget före och sjösätta sin båt i rätt tid. Problemet är att de inte har någon båt att sjösätta. Och likt en annan kulturinstitution som felaktigt fick gå, Radio Fnatt år 2002, slutade det också för Arto Nyberg. För ingen kulturchef tror på att det oföränderliga är grejen. Symbolen för "det tidlösa modet" är den svenske rockgitarristen Guld-Lars, som med sitt långa hår, blev inne ungefär vart sjunde år (för att citera Stefan Sundströms Hommage till Guld-Lars).