Den LP som betytt mest för mig är Nobody`s Heroes med punkbandet Stiff Little Fingers. Jag råkade hitta skivan i Philips musikaffär vid bussplan i Mariehamn 1980. Skivan var en av de allra första jag köpte och ägde. Skivan hade kommit samma år. Jag hade sett bandet på TV på våren hemma på Scheffersgränd, och blivit imponerad. Jag var ute efter skivan och hittade den alltså. Öppningslåten på s. A säger vad det handlar om. Gotta Gettaway har väl blivit lite av ett mantra för många rastlösa punksjälar. I jämförelse med Pistols och Clash är väl skivan mjukare och mera melodisk, med en dragning mot rockabillyrockballader. Men jag gillade det, uppvuxen även med 50-talsrock, som jag var. Förutom föräldrauppror är det mycket identiteten för en ung i Belfast som det handlar om. Vågar inte ta ställning till i vilket religiöst läger Fingrarna stod, men klart är att de är rätt så trötta på hela diskussionen om brittisk samhörighet. Våld och krig är även två röda skynken för bandet. Men det som skivan gav mig mest var en stärkt uppfattning i att jag kunde vara bara mig själv och inte någon som andra ville att jag skulle vara. "Don`t wanna be nobodys hero/ Don`t wanna be nobodys star/ Get up, get out/ Be what you are."