Jag är en musiklyssnare som råkar vara född så att min aktiva och kanske också mest formativa period inföll runt 1983, då jag alltså var 18 år gammal. De där åren när man verkligen suger åt sig musiken som spelas i radion med öppna sinnen är inte många, men väldigt intensiva, och kanske var de just mellan 80 och 85, under det som jag nu i efterhand kan kalla "det glada åttiotalet". För visserligen var jag ingen medelsvennig musiklyssnare, som okritiskt gillade allt som spelades. Jag hade redan bildat mig en musiksmak vid den här tiden. Men i ytterkanterna av den här hårda kärnan som var min smak, så smög alla de andra melodierna runt, och de bet sig fast. De där låtarna som var lika pastellfärgade som modet under åttiotalet. Här kommer en lista på sådana singlar, vilka bäst kan beskrivas som harmlöst glada och oförargliga: Raisin My Family (Steve Kakana), Xanadu (Olivia Newton-John och ELO), Morning Train (9 to 5) Sheena Easton från 1980; Ge apan i dig en chans (Peter Lundblad), Girls On Film (Duran Duran) från 1981; Only You (Yazoo), The Look Of Love (ABC) från 1982; I Won`t Let The Sun Go Down On Me (Nick Kershaw), Relax (Frankie Goes To Hollywood) från 1983; Wake Me Up Before You Go-Go (Wham!), The Never Ending Story (Limahl) från 1984 och Dancing In The Street (Mick Jagger & David Bowie) från 1985.